Kampen om skogen – vad är nästa steg?

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Aktivisterna som hållit blockaden vid Juoksuvaara har beslutat att lägga ner aktionen. Dels har den direkta kampen förlorat mot staten då polis brutit upp och stängt in blockaderna samt eskorterat skogsbolaget som nu kunnat hugga samt hämta upp timmer. Men kampen är inte över; Sveaskog och andra bolag fortsätter kalavverkningarna och aktioner kan blossa upp i nya områden. 

Det som nu behövs är en breddad kamp och ökad solidaritet. Rörelsen behövs också politiseras mot hela det felande systemet för att vinna beständiga segrar.
Den största skogsägaren i Sverige, statligt ägda Sveaskog, har stått i centrum för den kamp som förs av Skogsupproret. Sveaskogs största bestånd finns i norra Sverige där konflikter med renbetet är vardagsmat, vilket även har gjort att aktionerna riktats mest mot Sveaskog, men kampen handlar även om att förändra skogsbruket: från att bedriva skogsbruk med fokus på avkastning, det vill säga att tjäna så mycket som möjligt, till att skogsbruket kan bedrivas genom ömsesidiga relationer med kultur och biologisk mångfald.
Direkt kamp ger resultat. Kampen kan genomdriva förändringar och utan den kan vi bara förlora än mer. Men för att åstadkomma en sådan förändring krävs inte bara direkta aktioner; det krävs ett massivt motstånd mot hela systemet som bygger på att förmögenheter ska skapas på bekostnad av arbetares slit och utsugning av allas våra naturresurser.

Klimatsäkring och naturvärden är återkommande i Sveaskogs vokabulär, men som Offensiv tidigare har rapporterat är Sveaskog, och andra skogsbolag, dåliga på att följa sina egna miljöcertifikat.
Sveaskog skriver själv på sin hemsida angående miljömärkningen FSC (Forest Stewardship Council) och vad de kallar ansvarsfullt skogsbruk att: ”Vår koncernidé är att öka avkastningen på skogskapitalet (…)”. Detta är alltså Sveaskogs inledande mening om ansvarsfullhet i fråga om skogsbruket – att själva grunden är att tjäna så mycket som möjligt, det kan inte bli tydligare om vad som är drivkraften. 
Sveaskog har de senaste åren slagit rekord efter rekord: 2019 plockades 1,1 miljarder ut i vinst, där vinsten till viss del bestod av avkastning på försäljning av plantor och skog som staten säljer ut, varav båda som ökade. År 2018 såg det likadant ut, samma vinst och även det ett rekordår. År 2020 gick Sveaskog ner något i resultat efter två rekordår, och när den tillförordnade vd:n kommenterar bokslutet visar det tydligt på hur kapitalismen fungerar. 

I företagets egna ord handlar det om att vara: ”det mest lönsamma skogsföretaget på kort och lång sikt” samt att ”öka tillväxten och volymuttaget från egen skog”.

Massaved och biobränsle ligger på lager, vilket minskade vinsterna. Med andra ord fanns det inte behov av att hugga ner mer. Dessutom visar siffrorna att virkesbranschen, som i media framställs som små lokala företag som protesterade mot klimataktivisternas blockad, har ökad efterfrågan inom export. 
I media lyfts lokala arbetstillfällen upp, vilket har en viss poäng, men däremot handlar det inte om behov som vi har här där skogen skövlas, utan det handlar bara om att öka vinsten. 
Sveaskog lyfter i bokslutet även fram sin målsättning som återigen tydliggör hur det kapitalistiska vinstintresset med konkurrens mot såväl andra skogsbolag som naturen själv är grundbulten. I företagets egna ord handlar det om att vara: ”det mest lönsamma skogsföretaget på kort och lång sikt” samt att ”öka tillväxten och volymuttaget från egen skog”.

Klimatmål och arbetstillfällen är två tunga argument när dagens skogsbruk ska försvaras. En ökad efterfrågan av pappersprodukter är en stor faktor när samhället ställer om från plast i kampen om att tackla fossilindustrin. 
Men där ligger frågan fortfarande i marknadens händer. Det handlar inte om att ställa om samhället från en bisarr industri av förpackningar där varor dubbel- eller trippelförpackas i plast, helt i onödan – det handlar bara om att byta ett material till ett annat, inte av klimatbehov utan för att fortsätta att göra samma vinster. 
Samma gäller arbetstillfällena, det finns inga företag som driver sin verksamhet för att skapa eller behålla arbetstillfällen. Arbetarna är de som skapar vinsten till ägarna, de blir en nödvändighet för företagarna inte en målsättning.

Om vi istället skulle fokusera på att demokratiskt planera ett samhälle som vi gemensamt äger, och därför också kan kontrollera, utifrån de behov som människor och miljön har, skulle helt nya tillfällen uppstå. Nya arbetstillfällen inom ett hållbart skogsbruk, forskning, utbyggd och förbättrad infrastruktur och välfärd.
Ett sådant samhälle skulle därför också behöva förse människor med jobb: inte för att suga ut deras arbetskraft, men istället att människor kan bidra till samhället med tidigare oanvända resurser och kreativitet. Exempel på detta kan vara plockhuggning; att avverka selektivt för bevarande av biologisk mångfald, med färre stora maskiner som skadar naturen.
En utveckling av skogsbruket mot den typen av avverkning skulle kräva mer arbetskraft, men skulle därför generera mindre i vinst, vilket är ytterligare en anledning till varför skogsföretagen inte redan har infört detta. Även att utveckla turismen i harmoni med naturen och utan exotifierande av samer skulle ge fler nya arbetstillfällen. Det är först när vi tar bort vinstjakten ur ekvationen som vi kan få ett grönskande resultat.

Vad behöver kampen för skogen? För att förändra de strukturer som idag upprätthåller utsugning och exploatering, kapitalism och kolonialism, behövs en breddad kamp för skogen. Klimatrörelsen har länge, men bara till viss del, haft samröre med urfolkskamp världen över. Ett nära historiskt exempel är kampen om Altaälven i Norge, och idag ser vi kamp för regnskog, mot bränder, mot oljepipelinen DAPL i Dakota, USA, eller de senaste årens pågående kamp mot en gruva i Gállok, Jokkmokk. 
Men ännu har kampen inte lyckats dra med sig arbetare, de arbetare som lockas av företagens lovsång om att deras framtid tryggas om de följer företagsledningen mot klimataktivisterna. De som är rädda över att förlora sin inkomst eller ser en möjlighet att äntligen få ett betalande jobb. 
Det här blir ett viktigt moment för rörelsen mot skogsskövling, att få med sig anställda från massaverken, från sågarna, från transport och avverkning, för ingen av dessa får som anställda själva del av vinsterna som går till ägarna. Men de kommer definitivt att själva påverkas av ett försämrat klimat. 
Den pandemi som fortfarande härjar är ett exempel på detta: skogsbränder, extrema väder, ökning av skadeinsekter, listan blir lång. 

Det ohållbara i att fortsätta som förr har gett oss exempel som hundratals miljoner kronor i kostnader varje sommar för exempelvis de skogsbränder som härjat, varmare väder som gav en invasion av granbarkborrar som ledde till förstört timmer, och stora stormar som förstört skog i sin väg. 
Ett skogsbruk som slår mot klimatet slår sedan tillbaka mot skogsbruket. Vi kan inte fortsätta som om det växer upp nya träd inom loppet av ett år. Den livsstilsförändring som vi behöver är att bryta med vinstgirig kapitalism genom kamp för klimat, arbete, kultur och en kollektiv förvaltning av vår planet för en framtid där både människor och träd växer.

LÄS OCKSÅ: