Kan stålproduktion vara ekologiskt hållbar?

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Stålföretaget SSAB är Sveriges största utsläppare av växthusgaser och står ensamt för 12 procent av de totala utsläppen. Gruvbolaget LKAB är nummer fyra på ”svarta listan”. Nu har dessa bolag tillsammans med Vattenfall lovat en koldioxidfri stålproduktion år 2045 – från gruva till stål­ämnen. Frågan är om löftena räcker och om det över huvud taget är realistiskt?

Projektet kallas HYBRIT och har fått stor uppmärksamhet i media och av politiker. När bygget av en pilotanläggning påbörjades i Luleå 2018 var både statsminister Stefan Lövfen (S) och klimatminister Isabella Lövin (MP) på plats för att ta ”första spadtaget”.
I en traditionell masugn används kol för att reducera järnmalm (frigöra järnet från syret) och som en restprodukt bildas koldioxid. HYBRIT-tekniken är en vidareutveckling av en process där kolet är utbytt mot naturgas (som är ett fossilt bränsle) som används för direktreducering av järnmalmen.
I HYBRIT-projektet används vätgas istället för naturgas, vätgas som i sin tur utvinns ur vatten med hjälp av stora mängder electricitet. Vid direktreducering med vätgas är restprodukten vatten. 

Enligt projektägarna finns det inga stora tekniska hinder för att göra processen storskalig, även om det aldrig har gjorts förut. Pilotanläggningen i Luleå planeras vara i drift 2020-2024 och producera cirka ett ton stål i timmen (masugnen i Luleå producerar 300 ton i timmen).
Projektet kräver järnmalmspellets (små ihoppressade malmkulor) från LKAB, som idag tillverkas med hjälp av stora mängder fossila bränslen – något som LKAB säger sig vilja ersätta med förnybara bränslen.
Tekniskt är projektet fullt möjligt, men en stor utmaning är försörjningen av elektricitet. Fullt utbyggt hos SSAB väntas HYBRIT-teknik innebära en ökad elkonsumtion med 15 TWh per år – 10 procent av Sveriges elkonsumtion eller ungefär lika mycket som all installerad vindkraft i hela Sverige!

Även om det skulle vara möjligt att åstadkomma i Sverige säger det sig självt att det i global skala är en omöjlighet. Idag produceras 1 200 miljoner ton stål från järnmalm globalt, vilket skulle kräva nästan 5 000 TWh mer el än idag – en ökning som är betydligt större än hela USA:s nuvarande elproduktion!
Dessutom tillkommer det faktum att metaller är en ändlig resurs vars brytning förstör enorma arealer natur och riskerar att förgifta ännu större områden med de ämnen som tas upp ur berggrunden. 
De viktigaste förändringarna vad gäller stålproduktion och konsumtion för ett hållbart samhälle är istället återvinning och minskad användning. Idag återvinns bara 30 procent av allt stål, trots att en återvinningsgrad på nära 100 procent är fullt möjlig. Orsaken är helt enkelt att det inte är lönsamt, samt att marknadens anarki gör att strukturer för återvinning saknas.
Dessutom finns en rad områden där stål enkelt skulle kunna ersättas med naturliga material, till exempel i byggnadskonstruktion. Återigen är det vinstjakten som förhindrar en omställning.

Av vinstintresse väntar de med att ställa om – trots att vi inte har tid att vänta en sekund i onödan.

I den mån järnmalm måste användas är förstås HYBRIT-projektet ett steg framåt. Projektet riskerar dock att ta onödigt lång tid och inte genomföras i den skala som skulle vara möjlig på grund av att projektet drivs med vinstintresse – inte klimatintresse.
SSAB har själva erkänt att de inte ville ersätta sina nuvarande masugnar förrän de har gjort maximal vinst på sitt ”investerade” kapital – först då blir det intressant med HYBRIT i full skala. Av vinstintresse väntar de med att ställa om – trots att vi inte har tid att vänta en sekund i onödan!
Risken finns också att produktionen blir ”för dyr” – och under kapitalismens logik kommer den därför inte att genomföras – trots att dagens teknik är fullständigt ohållbar. Om projektet lyckas har varken SSAB eller Vattenfall någon tanke på att sprida tekniken gratis – de tänker i så fall använda sina patent för att göra nya vinster, vilket riskerar att bromsa upp en omställning ytterligare.

När SSAB redovisade HYBRIT-­projektet på en hållbarhetsträff i Luleå våren 2018 passade Offensiv på att ställa frågan om SSAB har några planer på att minska sin produktion av stål, eftersom dagens globala produktion är helt ohållbar, oavsett produktionsteknik. Några sådana tankar fanns förstås inte – istället vill de att den nya tekniken ska göra att de kan öka produktionen än mer, och därmed vinsten.
Det finns uppenbart tekniska lösningar för en hållbar koldioxidfri stålproduktion, men en sådan produktion kan inte ha som mål att ständigt öka produktionen i jakt på mer vinst. Istället måste produktionen planeras demokratiskt efter behoven och se till att effekterna inte blir större än vad klimatet och vår miljö klarar av.