Kapitalet kan inte rädda klimatet

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Parisavtalet, som slöts på klimattoppmötet COP21 i Paris 2015, hyllades av såväl etablissemanget som en del miljögrupper när det undertecknades av 196 länders regeringar för snart fyra år sedan. Nu äntligen skulle ödesfrågan som stavas global uppvärmning och alla dess negativa konsekvenser tacklas. Men vad har egentligen hänt?

Rent krasst har inget konkret hänt vad gäller utsläppen, som fortsätter att öka år för år. Oljebolagen fortsätter att pumpa upp oljan för smutsiga utsläpp i industrier, transporter med mera. Kol förbränns fortfarande världen runt i kraftverk, och naturgasen – även om den släpper ut mindre än andra fossila bränslen – används ännu i stor utsträckning. Efter Parisavtalet låg börserna också oförändrade, vilket kanske är det tydligaste beviset på hur verkningslöst och uddlöst avtalet är. Hade det haft en effekt hade storbolagens aktier störtdykt.
Inför fjolårets klimattoppmöte COP24 i den polska kolstaden Katowice visade en rapport från Global Carbon Project att utsläppen av koldioxid hade ökat med minst två procent för 2018, samt att utsläpp av fossila bränslen och inom industrin beräknades ha ökat med 2,7 procent under året. Orsaker som rapporten tog upp var den fortsatta och ökande användningen av smutsiga energikällor, som kol, olja och gas.
Parisavtalet innehåller inga bindande avtal eller åtaganden, utan är istället fyllt av ”frivilliga nationella bidrag” som skulle hålla temperaturökningen på 2,7 °C över förindustriella nivåer – långt över de ”helst” 1,5 °C som Parisavtalet har satt som mål. Värst av allt är kanske att avtalet inte ens nämner fossila bränslen! Istället sätter det sin tillit på marknadslösningar och framtida teknologier för att rädda klimatet, något som är dömt att misslyckas.

Det har också kritiserats av framstående klimatexperter och forskare. James Hansen, tidigare forskare vid den amerikanska rymdmyndigheten Nasa och klimatexpert, sågade avtalet som ”ett bedrägeri – bara fyllt med löften, men ingen handling”. 
Klimatförnekaren Trump har dessutom meddelat att USA ska dra sig ur avtalet, vilket kan ske tidigast i november 2020. Det visar hur lite han bryr sig om klimatfrågan. Men redan nu är USA:s politik helt motsatt klimatets behov, med ökade subventioner till kolföretag som ett exempel.

En hel del på högerkanten och kapitalister i allmänhet brukar hävda att det inte finns pengar eller resurser till det mesta: välfärd, klimatomställning, höjda löner, kortare arbetsdagar, med mera. Men det är ganska lätt att klä av den lögnen. 
Klassklyftorna formligen skenar. Förutom den uppsjö av exempel på ökade aktieutdelningar och guldregn över de allra rikaste samt de hela tiden ökade profiterna för storföretag och banker har exempelvis de statliga subventionerna till de fossila bränsleföretagen heller inte stannat av sedan Parisavtalet, vilket leder till ökade utsläpp – och ökade vinster för bolagen. 
Subventionerna till dessa företag ligger på omkring 500 miljarder USA-dollar per år, en summa som har stigit sedan 2016. Det är dock en siffra som Internationella valutafonden (IMF) kallar för ”innan skatt-subventioner”, det vill säga den statliga finansieringen för att minska bränslets försäljningspris.
Enligt IMF:s mer okonventionella sätt att räkna fick världens fossila bränsleföretag hela 5,2 biljoner USA-dollar i subventioner år 2017 – motsvarande 6,4 procent av världens totala BNP! Jämfört med IMF:s siffror från 2015 är det en negligerbar minskning (då var summan 5,3 biljoner USA-dollar).
I summan 5,2 biljoner USA-dollar ingår alla dessa utsläpps ytterligare kostnader, som hälsoproblem orsakade av fossila bränsleutsläpp, oljespill, skadorna på hav och land som utvinning av fossila bränslen orsakar med mera, samt de enorma kostnaderna för att skydda fossila bränslen. Exempelvis lägger USA 81 miljarder dollar per år på att skydda oljetillförseln, medan noll läggs på att skydda vindturbiner eller solpaneler.
Merparten av alla dessa ”extrakostnader” får samhället stå för, vilket ekonomer benämner som den ”sociala kostnaden för koldioxid”.
Huvuddelen av de globala energisubventionerna som IMF räknar på är alltså indirekta former av stöd ”efter skatt”, som att inte prissätta växthusgasutsläpp. 

Parisavtalet hade aldrig som mål eller syfte att slå mot företagen eller deras kontroll. Vilka av etablissemangets ledare skulle skriva under en dödsdom mot det kapitalistiska system de företräder och tjänar?

Forskningsrapporten Transnational corporations and the challenge of biosphere stewardship publicerad i tidskriften Nature den 18 september visar också hur få företag i världen som faktiskt kontrollerar merparten av klimatförödande produktioner i något de beskriver: ”Koncentrationen beräknas som exempelvis proportionerna av profiter och försäljning, marknadsandelar, produktion, handelsvolymer eller tillgång till resursreserver”. Där står blott fem företag för 90 procent av all palmolja, fem står för 91 respektive 88 procent av all platina och palladium, tio företag för 72 procent av olja och 51 procent av gas, fyra företag för 84 procent av pesticider, med mera.
Till SVT Nyheter kommenterar docenten Johan Jansson på företagsekonomiska institutet rapporten den 18 september:
– På ett sätt är ju det kanske förskräckligt att så få företag står för stor påverkan. Å andra sidan kanske det är bra, för genom att titta på de största utsläpparna i ett land, regionalt eller globalt kan vi ju också tvinga dem till förändring.
Dock är det enda sättet att tvinga dem till förändring att samhället tar kontrollen över bolagen under demokratisk kontroll och styre, eftersom kapitalets järnhårda grepp runt produktion och distribution av varor och tjänster omöjliggör en grön klimatomställning.

Parisavtalet hade aldrig som mål eller syfte att slå mot företagen eller deras kontroll. Vilka av etablissemangets ledare skulle skriva under en dödsdom mot det kapitalistiska system de företräder och tjänar? Det lär inte förändras efter decembers COP25 i Santiago.
Röda korset uppskattar i en rapport den 20 september att omkring 200 miljoner människor kommer att behöva humanitär hjälp år 2050 på grund av klimatrelaterade katastrofer om ingen drastisk förändring äger rum. Den menar också att det kan kosta hela 200 miljarder kronor årligen i hjälpinsatser för klimat- och väderrelaterade katastrofer om tio år.
Det går inte att lösa en sådan ödesfråga som global uppvärmning och klimatförändringar – med alla dess effekter som värre naturkatastrofer, torkor, översvämningar, stigande havsnivåer, utdöende ekosystem, total ödeläggelse av hundratals miljoners hem och leverne, med mycket mera – på en individuell basis. Detta är orsakat och upprätthålls av det kapitalistiska systemet. Det är också helt otillräckligt att vädja till kapitalisterna och deras representanter att ändra sig. De ser till vinstintresset först, sist och endast, och kommer att bränna ner hela planeten om så krävs.

Slutsatsen blir därmed logisk: det måste bytas ut mot ett system där människans och naturens behov sätts i första rummet, alltså ett socialistiskt system. 
För att det ska uppnås krävs en enad masskamp av ungdomar, arbetare, gräsrötter med flera samt att alla dagens kämpande grupper i Sverige och internationellt för välfärd, asyl och miljö med mera länkas samman i en gemensam aktion och i slutändan också ett nytt socialistiskt massarbetarklassparti. Det är vad vi i Rättvisepartiet Socialisterna försöker göra tillsammans med vår international CWI, som finns representerade i över 30 länder.
Vi ger de fantastiska skolstrejkerna för klimatet allt stöd, och säger samtidigt att de nu desperat måste länka samman med arbetarrörelsen i stort samt att anamma ett socialistiskt program som det enda sättet ur en framtida – och på sina håll nutida – klimatmardröm.
Efter klimataktionsveckan måste dessa frågor resas och ageras på.