Kapitalismen driver Afrika ner i avgrunden

av Serge Jordan, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Coronakrisen belyser på ett brutalt sätt de klyftor som finns och som är särskilt framträdande i Afrika. Enligt Global Health Security Index (GHS, det globala hälsosäkerhetsindexet) ligger en majoritet av Afrikas länder längst ner på listan över länders förutsättningar att bekämpa viruset. 

Malawi har exempelvis 25 intensivvårdsplatser för en befolkning på 17 miljoner människor; i Somalia finns det 15 intensivvårdsplatser för 15 miljoner människor. Zimbabwe har 7 respiratorer för en befolkning på 16 miljoner, medan Centralafrikanska republiken har totalt tre respiratorer för 5 miljoner människor. Sierra Leone och dess 7,5 miljoner invånare har endast en.
Levnadsvillkoren i arbetarnas och de fattigas lokalsamhällen gör det omöjligt att vidta de åtgärder som krävs för att begränsa spridningen. Hälften av den afrikanska stadsbefolkningen bor i överfulla slumområden med otillräcklig tillgång till vatten- och sanitetsanläggningar.
De miljontals flyktingarna, asylsökande och internflyktingarna som bor i flyktingläger –  offer för krig, förföljelser och miljökatastrofer – i Sahelregionen, Afrikas horn, Demokratiska republiken Kongo och andra platser är särskilt utsatta för infektionsrisker. Sydsudan har nyligen rapporterat sitt första covid-19-fall. I Sydsudan lever mer än hälften av befolkningen i extrem hunger och miljontals har tvingats fly sina hem undan inbördeskriget. 
Undernäring och infektionssjukdomar är redan vanligt förekommande i stora delar av kontinenten. Afrika har bland de högsta infektionsnivåerna av HIV, tuberkulos och malaria. 

De fasor som pandemin kommer att orsaka Afrika har förberetts genom årtionden av extrem plundring och utsugning av först koloniala och sedan nykoloniala imperialistmakter, under direkt medverkan och hjälp av hopplöst korrupta lokala styrande eliter. Detta har bland annat medfört ett åderlåtet sjukvårdssystem och förnedrande fattigdom.
Det finns dock resurser för att bekämpa krisen, men de har plundrats av multinationella storföretag och banker, afrikansk borgarklass och despotiska härskare. 
”ECOWAS-länderna (16 länder i Västafrika) förlorade uppskattningsvis 9,6 miljarder dollar på grund av de multinationella företagens skatteflykt. Den summan skulle räcka till att bygga omkring 100 moderna och välutrustade sjukhus varje år i regionen”, skrev Oxfam ifjol.
En kolossal kapitalflykt från kontinenten, en som är långt värre än den som ägde rum under den världsomfattande krisen 2008,  både ifråga om hastighet och volym, är på väg vid en tidpunkt när afrikanska länder är i skriande behov av massiva investeringar för att kunna tackla pandemin. 
Kapitalflykt från så kallade utvecklingsekonomier uppgick totalt till mer än 83 miljarder dollar i mars, enligt Internationella finans­institutet. Detta är bara ett exempel som illustrerar hur den ”fria marknaden” har misslyckats med att förmedla resurser i det rådande humanitära nödläget. Endast ekonomisk planering och samordning på global skala kan ge de resurser som krävs.

Att få ett slut på plundringen av kontinenten, samt att konfiskera de väldiga rikedomar som de superrika snor åt sig, är en fråga på liv och död. Dessa åtgärder skulle i sin tur möjliggöra en finansiering av de akuta sjukvårdinsatser som situationen kräver. Ett effektivt åtgärdsprogram skulle med all säkerhet behöva börja med införandet av statlig kontroll över kapitalflöden och vägran att betala de skulder som många afrikanska stater dignar under. 
Afrikas regeringar har inte samma utrymme och reserver som regeringarna i Väst som tvingats att pumpa in tusentals miljarder dollar i sina ekonomier för att mildra krisens följder. Till följd av kontinentens plundring som de imperialistiska makterna orkestrerat går statsinkomsterna i Afrika till att fylla de internationella finansiella kreditgivarnas kassakistor snarare än att investeras i sjukvård, utbildning, bostäder, kollektivtrafik, infrastruktur och människors välbefinnande i största allmänhet.
Samma afrikanska ledare vädjar nu, av rädsla för massornas malande revolter, om hjälp, i form av skuldlättnader och avskrivningar. David Malpass, Världsbankens överhuvud, uppgav nyligen att han stödjer ett ”upphävande” av alla skuldbetalningar för de fattigaste länderna – men tillade att dessa länder också borde införa en marknadspolitik, som avskaffar regleringar och subventioner. 

Att få ett slut på plundringen av kontinenten, samt att konfiskera de väldiga rikedomar som de superrika snor åt sig, är en fråga på liv och död. 

Internationella valutafonden (IMF) har för sin del gett nödlån till ett antal afrikanska regeringar. Dessa lån ges med förbehållet att så fort krisen bedarrar måste de offentliga utgifterna begränsas och åtstramning ska sättas högst på dagordningen igen.
Detta försök att fortsätta hålla hela befolkningar som gisslan för en nyliberal politik mitt under en dödlig pandemi avslöjar inte bara dessa rovgiriga institutioner för vad de alltid har varit, utan understryker också hur mycket hela regionens öde är uppknutet till en resolut kamp mot världsimperialismen och dess lokala agenters dominans på kontinenten. 
Det är en kamp som bör kräva ett omedelbart och ovillkorligt upphävande av alla skuldbetalningar och förstatliganden av de multinationella storföretagen och bankerna under de arbetandes demokratiska kontroll, som har extraherat en svindlande mängd rikedomar från Afrikas arbetare och sedan lämnat en mänsklig och ekologisk katastrof bakom sig.

I de flesta afrikanska länderna har nedstängningar införts för att bekämpa virusspridningen. Dessa nedstängningsåtgärder är i avsaknad av en klar och tydlig plan för att ta itu med alla de brådskande sociala, ekonomiska och sanitära problemen som ärvts till följd av åratal av kapitalistiskt vanstyre och fientlig politik mot de fattiga enbart plåster på öppna blödande sår. 
De är ett sätt för regeringarna att framstå som starka, samtidigt som de ger vanligt folk skulden för infektionsspridningen.
På grund det enorma antalet arbetare som är helt beroende av informella jobb för sin dagliga överlevnad (över 80 procent av de vuxna afrikanerna arbetar inom den informella sektorn) samt bristen på välplanerade nödåtgärder för behövande har nedstängningarna berövat miljontals människor deras inkomstkällor över en natt. 
Ett folkligt talesätt i Demokratiska republiken Kongos huvudstad Kinshasa fångar upp det dilemma som många arbetare och fattiga runtom i Afrika ställs inför: ”om du inte går ut får du inte äta”. 
Hundratals tunisiska protesterande, vars ilska bröt fram på gatorna i de utarmade fattigområdena Ettadhamen och Mnilha efter en veckas nedstängning i slutet av mars, uttryckte sig i grunden på samma sätt: ”Jag måste få  bröd till mina barn även om jag dör”, menade en tillfälligt anställd byggnadsarbetare bland dem. Detta förebådar de sociala explosioner som denna kris kommer att medföra.

Ordern om ”självisolering” hindrar i praktiken gatuförsäljare, informella transportörer, hembiträden och många andra att få in sitt dagliga levebröd och hänvisar dem till att svälta i sina hem. Det hindrar ofta folk att nå marknader som tillhandahåller livsnödvändigheter och i en del fall även tillgång till kommunala vattenkällor.
Könsbaserat våld från statens styrkor har också tilltagit, med våldtäkter begångna av rwandiska soldater och skaror av hbtq+-­personer som har spärrats in av polisen i Uganda under förevändning av förhindrande av coronavirusspridning.
Regeringar runtom i Afrika har förstärkt de postkoloniala, godtyckligt dragna gränserna mellan sina länder genom snabba nedstängningar av gränsövergångar i en förnyad strävan i riktning mot reaktionär nationalism.
De härskande klasserna runtom i Afrika, liksom överallt annars, utnyttjar skamlöst coronavirusets spridning för att förstärka sina respektive statsapparaters makt, samt för att urholka demokratiska rättigheter. När coronaviruset officiellt erkändes i Burkina Faso  blev regeringens första måltavla de fackliga demonstrationerna, som kulminerade i en flera dagar lång generalstrejk i mitten av mars.  

De lokala arbetarklassamhällena och arbetarrörelsen runtom i Afrika behöver snabbt organisera sig mot sådana statliga trakasserier, repression och övergrepp, och stå emot varje försök att använda nedstängningarna för att undergräva demokratiska fri- och rättigheter.  Rätten för arbetare att stoppa produktionen inom alla icke livsnödvändiga sektorer, med garanterad inkomst samt att varje beslut om när och på vilka villkor produktionen ska startas upp på nytt, måste underställas arbetarna och de fattiga. De företag som med krisen som ursäkt inte betalar ut löner till sina anställda eller hotar med nedläggning bör förstatligas.
För de som jobbar i de livsavgörande frontlinjerna mot pandemin krävs säkerhets- och skyddsutrustning och speciella risktillägg på lönen. Tusentals sjuksköterskor, läkare och andra sjukvårdsanställda har redan visat vägen genom att strejka för tillhandahållandet av livsavgörande medicinsk och personlig skyddsutrustning i åtskilliga afrikanska länder – särskilt i Zimbabwe och Kenya, där flera strejker under senare år har genomförts för mer personal och utrustning till vården.
Inkomstgarantier bör tillhandahållas för de tillfälligt  och informellt anställda, de arbetslösa och alla de som tvingas stanna hemma i nöd, tillsammans med kostnadsfri tillgång till mat, mediciner och andra livsnödvändigheter för de som ställs inför hunger och armod.

Privata sjukhus och vårdinrättningar, även de som ägs av toppofficerare inom armén och statliga toppföreträdare, borde överföras i offentlig ägo under demokratisk kontroll av valda arbetarrepresentanter, och kostnadsfri sjukvård borde vara garanterat för alla – inklusive flyktingar, asylsökande, papperslösa och bostadslösa. 
Ambitiösa planer för offentliga investeringar i medicinsk infrastruktur, däribland byggande av lokala kliniker och testningscentraler i alla områden där det behövs, borde omedelbart lanseras. Utöver det krävs en omställning av produktionen för tillverkning av testkit, medicinsk utrustning och skyddsutrustning samt att vatten och elförsörjning förstatligas. 
Men kampen mot den hotande covid-19-katastrofen kräver inte minst globala och samordnade åtgärder vars innehåll och omfattning de afrikanska kapitalistiska eliterna och deras västliga motsvarigheter är oförmögna att tillhandahålla. 
De fackliga ledningarna har i många fall tyvärr inte alls svarat upp mot situationens krav, utan ofta har det varit upp till arbetare och unga att själva ta kampinitiativ för att få igenom vad de behöver. För att utveckla kampen underifrån behöver demokratiska kommittéer bildas lokalt och på arbetsplatser.

I Algeriet och Sudan, länder som under förra året skakades av en revolutionär masskamp, har steg i denna riktning tagits. I Sudan har de lokala motståndskommittéerna som växte fram förra året och som spelade en avgörande roll i att driva den revolutionära rörelsen framåt genomfört  kampanjer för att sprida information om viruset, sanera marknadsplatser, arbetsplatser och så vidare. 
Liknande exempel finns i Algeriet, där kommittéer har bildats i arbetarområden för att organisera matleveranser till de fattiga, centralisera och distribuera skyddsmasker, med mera. Om dessa kommitéer samordnas och deras ansvarsområden utvidgas kan de bli en central stöttepelare för ett framtida massmotstånd mot de korrupta kapitalistiska härskarna och jordägarna, vilka oundvikligen kommer att försöka tvinga majoriteten av befolkningen att betala för krisen.

Covid-19-pandemin ställer på ett skarpare sätt än någonsin tidigare hela kontinentens massor inför den brådskande nödvändigheten av att kämpa för att ”sätta kapitalismen i karantän”, som Workers and Socialist Party (ISA i Sydafrika) uttrycker det. 
Istället behöver man organisera och kämpa för ett demokratiskt och socialistiskt samhälle där resurserna är offentligt ägda och underställd en demokratisk plan för att tillgodose behoven hos den överväldigande majoriteten av planetens invånare.