Kapitalismen sätter eld på hela Australien

av Jeremy Trott, Socialist Action (CWI Australien) // Artikel i Offensiv

Australien är mitt i en extrem skogsbrandskris. Rekordvärmeböljor och månader av torka har skapat förutsättningarna för enorma eldsvådor genom landet.

Vidden av bränderna är oemotsvarad och påverkar varje delstat i landet. De är de största skogsbränderna någonsin i Australien. I skrivande stund har nästan 6 miljoner hektar brunnit – fem gånger mer än 2019 års bränder i Amazonas. Över 24 har dött och dödssiffran lär stiga.
I veckor har en dimma av giftig rök slukat Sydney, Brisbane och Canberra. De flesta dagarna är luftkvaliteten värre än i Beijing. Under december månads två första veckor evakuerades dussintals kontor i Sydney när brandlarmen utlöstes av röken som sipprade in. Antalet ambulanser som har skickats ut för andningssvårigheter ökade med 30 procent under samma period.

När denna katastrof utvecklar sig sover koalitionsregeringen bestående av Liberalerna och Nationalistpartiet. Liksom hur kejsare Nero rullade tummarna medan Rom brann ner har premiärminister Scott Morrison haft semester på Hawaii mitt under ett nödtillstånd, vilket har utlöst ett utbrett folkligt fördömande. 
För många sammanfattar Morrisons semestrande den hjärtlösa attityden från regeringen som vägrar att göra något åt den globala uppvärmningen ens när dess effekter inte går att förneka.

I årtionden har forskare och brandexperter varnat för att klimatförändringarna kommer att förvärra skogsbränderna i Australien. Varningarna har nu blivit verklighet. Skogsbrandssäsongen blir längre, med mindre nederbörd och längre, varmare somrar som ett resultat. Det är nu så torrt att naturområden är som enorma tändsticksaskar.
Australiensisk kapitalism och dess politiker har inte gjort något för att förbereda sig för denna situation. Brandsläckning i Australiens landsbygd utförs till största delen av tusentals obetalda lokala volontärer, som offrar sin tid – ibland sina liv – utan någon kompensation. 
Svältfödda av regeringens finansiering förlitar sig volontärbrandmännen ofta på insamlingar för att förse dem med basvaror. Brandkåren i både Queensland och New South Wales drabbades av nedskärningar strax innan 2019 års brandsäsong. Nedskärningarna kostar liv. 

Att det politiska etablissemanget tvingar nödvändig brandbekämpning att drivas på en smal budget är kriminellt, men deras största brott utan tvekan dess klimatpolitik. 
Som tjänare till den fossila bränsleindustrins girighet har både Liberalerna och Socialdemokraterna utvidgat gas- och kolproduktionen i landet istället för att anta snabba åtgärder för en omställning till förnybar energi. Deras tvåparti­stöd för kolgruvor i Queenslands Galileebassäng är det tydligaste exemplet. De följer blint den kapitalistiska marknadens logik: kortsiktig profit, kosta vad det kosta vill.

40 000 tog till gatorna i Sydney i december för att protestera emot bristen på handling från regeringen och delstatsstyret i New South Wales. Denna massmobilisering visar på den bubblande ilskan i samhället som måste utnyttjas för att bygga en seriös rörelse som kan omvandla situationen.
Utöver fler studentstrejker behöver fackföreningarna vara spjutspetsen i denna rörelse genom att organisera kollektiva aktioner på arbetsplatser. Walkoffs från byggnads-, hamn- och elektronikarbetare i Sydney har redan ägt rum på hälso- och skyddsfrågor som svar på den giftiga röken. 
Dessa småskaliga ”lägga ner arbetet”-aktioner borde trappas upp till en landsomfattande strejk av arbetare och studenter med krav på omedelbar finansiering för brandkår och aktioner mot klimatförändring. En masstrejk och protester för att stänga ner ekonomin för bara en dag skulle sätta en enorm press på regeringen. 

I slutändan behövs det en radikal omstrukturering av ekonomin för att hantera klimatkrisen och dess katastrofala konsekvenser. Det är tydligt att så länge samhällets rikedomar, resurser och industrier ägs privat kommer företag att sätta sina egna profitintressen före samhällets intressen. 
För att ens börja tackla detta nödläge behöver vi offentligt ägande och kontroll av ekonomins nyckeldelar. Om vi till exempel överförde de stora olje-, gas- och gruvbolagen i offentlig ägo skulle vi kunna börja en planerad övergång till förnybar energi. Istället för att skära bort jobben skulle arbetare i de industrierna kunna omskolas och få arbete med hållbara jobb. 
Vi kan inte förlita oss på den privata sektorn att fatta viktiga beslut om vårt klimat och leverne. En demokratisk socialistisk plan för produktion, som involverar arbetare i alla sektorer, är en akut nödvändighet. Klimatförändringar reser enorma utmaningar som kapitalismen inte kan möta.