| BOK | Världens springnota |
| Författare | Stefan de Vylder |
| Förlag | Ordfront (2009) |
Under lång tid har USA spenderat mer än man producerat, det har man kunnat göra med hjälp av krediter – en lånefinansierad konsumtion. Det i sin tur har medfört att USA – den dominerande kapitalistiska nationen – har blivit världens mest skuldsatta nation. Krigen i Irak och Afghanistan samt militärutgifternas galopperande ökning under 2000-talet är ytterligare skäl till det växande skuldberget.
USA:s statsskuld har mer än fördubblats sedan år 2001 och budgetunderskottet, i förhållande till BNP, är nu större än under andra världskriget. Men till skillnad från andra länder har USA den förmånen att man kan låna i sin egen valuta och dess tyngd i världsekonomin förhindrar en total kollaps.
Dagens kris markerar sannolikt att ”perioden med relativt lätt och billig underskottsfinansiering går mot sitt slut. Marknaden kommer snart att tröttna på amerikanska statsobligationer och även på amerikanska dollar”. Ett sådant scenario med påföljande dollarfall och finanskriser, skulle bli inledningen till en ny global kris.
”Island som nation kan inte ta en springnota efter finansfesten”, skrev Expressen i en ledare den 10 januari i år med anledning av att landets president inte ”orkat stå emot de folkliga protesterna utan körde över riksdagens – alltingets – beslut om det kontroversiella skuldavtalet med Storbri- tannien och Nederländerna [efter Icesaves kollaps]”.
Island är ett färskt exempel på att det är vanliga människor – inte ”nationen” – som får betala. Trots att många unga har flyttat är arbetslösheten rekordhög – 9 procent – och budgetunderskottet växer samtidigt som snart hälften av statens inkomster (60 procent 2011) går till att betala av lån. Skattehöjningarna och nedskärningarna i år kommer att följas av ännu större ”besparingar” under de kommande åren om inte ett nytt folklig uppror tvingar fram skuldavskrivning och ett samhällsövertagande av landets tillgångar.
Bankernas, inte minst de svenskägda, spekulativa utlåning i Lettland orsakade en kris som saknar motstycke. För bankcheferna blev det högre bonus ju mer man lånade ut, men bankerna går fria samtidigt som Lettland nu har Europas fattigaste pensionärer och flest antal fattiga i förhållande till befolkningen. På två år har den lettiska ekonomin krympt med nära en fjärdedel och mer än var femte är utan jobb.
”Det framstår som snudd på obegripligt att en bank som Swedbank, som ju uppstod ur spillrorna av den svenska sparbanksrörelse som faktiskt gick i konkurs på 90-talet, inte såg farorna i tid. Visst tjänade bankerna mycket pengar på filialerna i Baltikum under några år, men alla var- ningslampor borde ha lyst röda”, anmärker de Vylder.
Swedbanks agerande var dock inte obegripligt med tanke på att de länge tjänade mer på varje utlånad krona i Baltikum än i exempelvis Sverige.
Det är den kortsiktiga vinstjakten med ett perspektiv som inte sträcker sig längre än till nästa kvartalsrapport som gör kapitalismen fartblind.
”När jag ser att en bubbla börjar växa hoppar jag på den av det enkla skälet är det är så jag tjänar pengar. Det är fullständigt rationellt”. Detta uttalande från den superrike George Soros, som de Vylder återger ett par gånger, summerar den moderna kapitalismens väsen.
Den globala kapitalismen kan beskrivas som en finansmonopolkapitalism. Tyngden i ekonomin har under de senaste 25 åren flyttats alltmer från produktion till finansiella placeringar, vilket har gett upphov till ständiga bubblor och finanskriser.
Finanskriser är oftast inledningen till en allmän kris för kapitalismen. Det som började som en kris med lån knutna till den amerikanska bomarknaden sommaren 2007, dåliga lån som gömts i så kallade säkra värdepapper, utvecklades snabbt till en global kris för kapitalismen.
”Sista kvartalet 2080 och första kvartalet 2009 bevittnade det mest drastiska fall i produktion och sysselsättning som skådats i modern tid. Snabbheten i nedgången under dessa sex månader överträffar till och med den stora 30-tals depressionen, då fallet faktiskt fick ett något långsammare – men synnerligen utdraget – förlopp”, skriver de Vylder.
I början av 2009 stod världskapitalismen vid avgrundens rand. Stämningarna inom makteliten känneteck- nades av djup pessimism. ”Läget är dystert, men det blir värre. Om pessimismen på World Economic Forum [WEF] hade färgat av sig på snön hade Alperna runt Davos blivit svarta”, rapporterade Dagens Industri från fjolårets rikemansmöte.
Men med hjälp av väldiga stödpaket och stimulanser övergick krisen inte i en ekonomisk härdsmälta.
Brittiska BBC beräknade i fjol att de rika G20-länderna har satsat otroliga 70 000 miljarder kronor på att bekämpa den ekonomiska krisen. Till detta ska läggas olika statliga garantier som utfästs. Sammanlagt rör det sig om summor som är större än USA:s BNP. Kapitalismen har dock efterlämnat ”en gigantisk räkning” till dagens och framtidens skattebetalare. Att nedgången bromsades upp, från en historisk bottennivå, och att kapitalismens kris inte följdes av omfattande revolter gav kapitalistklassen nytt mod att fortsätta den nyliberala politik som just hade lidit skeppsbrott. Jämsides med att nya bubblor blåstes upp när kapitalisterna i brist på andra ”säkra placeringar” sökte sig till aktiebörsen.
Världskapitalismen vilar på bräcklig grund. Risken för ett nytt ras utför – en s k double dip – är överhängande.
Orsakerna till att fallet bromsades upp under slutet av 2009 var alltså de globala stimulans- och stödpaketen, räntesänkningar och en lånefinansierad expansion i Kina samt att industrin i världen passade på att bygga upp sina lager igen (lageromslag). Inga av dessa åtgärder är varaktiga. Till det ska läggas de gigantiska nedskärningar och lönenedpressningar som väntar när krispaketens nota ska betalas.
Stefan de Vylder tror inte att krisen följs av chockdoktrin och katastrofkapitalism, men där har han nog fel. Det som händer i Lettland, Island och i exempelvis dagens Grekland visar vad som väntar i form av attacker på vanliga människors jobb och trygghet. Bara kamp och revolter underifrån kan tvinga fram en annan politik.
I Springnotan finns det mycket som man instämmer i. Och till skillnad från många andra betonar de Vylder att framtidens motkrafter finns i folkrörelser, fackföreningar och en växande opinion mot att massorna får stå ”för de ekonomiska och ekologiska springnotor som en obscent slösaktig global överklass lämnar efter sig”.
Men de förslag till åtgärder – reformering av Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, re- gleringar, rörliga växelkurser o s v – som de Vylder presenterar räcker inte långt.
Det krävs betydligt mer om ”rättvisan ska komma tillbaka på dagordningen igen”. Om det ska bli verklighet måste det till en organiserad kamp för socialism och kapitalismens avskaffande.
Per Olsson
