Kärlek är vad kärlek gör – Suzanne Osten 1944-2024

Av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Suzanne Osten gick bort den 29 oktober 2024 och lämnar efter sig ett arv som en av Sveriges mest inflytelserika konstnärer genom tiderna. Vad Osten har betytt för svensk och internationell teater går inte att överskatta. Hon revolutionerade vårt sätt att se på konst för en ung publik och kommer att bli ihågkommen för sin kärlek till publiken, sitt konstnärskap, sitt mod och sin livskraft, och det i flera generationer framåt.

Suzanne Osten blev 80 år. In i det sista var hon nyfiken och energisk, road av tankar och idéer, idogt lyssnande på barn och ungdomars tankar, alltid med post it-lappar och pennor för att skriva ner idéer. Hon var alltid rolig och alltid lite arg, hon såg vad som behövdes för att rädda planeten och oss alla. Hon gav sig aldrig. Hon hade höga krav på livet och på konstens sätt att visa oss även det svåraste.

I somras var hon avslutande talare i Sommar i P1, där hon bjöd på en resa genom sitt liv, om hur hon har förvandlat NEJ till JA, om konstens kraft att ge röst åt de som inte hörs. Vi är många som först mötte hennes skapande i sånger och pjäser som blivit en del av kvinnorörelsens grundtankar, om hur flickor behöver förebilder, om hur vi måste stå på oss, låta våra röster höras, inte lyssna på manssamhället och patriarkatet som vill förminska och tysta oss.

Pjäsen Tjejsnack (1971) skrev Suzanne tillsammans med sin kompis Margareta Garpe och till den sångerna Vi måste höja våra röster och Befrielsen är nära som också var med på en LP-skiva, Sånger om kvinnor (1972). De sjungs än i dag och inspirerar oss. Som en del av den feministiska gruppen Grupp 8 kämpade de och förändrade samhället och synen på kvinnors rättigheter, rätt till abort och till barnomsorg och marscherade tillsammans med tjejer och kvinnor i alla åldrar för jämlikhet och rättvisa, kanske till och med en revolution. De var unga och ville skapa ett samhälle där relationer var baserade på kamratskap, solidaritet och jämlikhet.

Tillsammans med Margareta Garpe gjorde Suzanne Osten pjäser som turnerade landet runt, Kärleksföreställningen (1973), Jösses flickor (1974) och Fabriksflickorna (1980), som alla hade en tydlig koppling till Grupp 8. Jag var 14 när jag först satte på mig knappen med kvinnotecknet och började kalla mig feminist. Jag var 15 när jag fick stryk för att jag hade knappen på mig och ”fick skylla mig själv” enligt omgivningen. Suzanne Osten såg med skarp blick och återgav utan att hymla.

På senare år konstaterade hon att hon levt med män som dagligen talat om för henne att hon var mindre värd, både privat och i arbetslivet. I relationer där det inte finns plats för två skapande människor, bara ett ”manligt geni”. I någon mån tror jag vi är många som känner igen sig.

Hennes fantastiskt läsvärda memoarer publicerades 2021 (Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? Ordfront 2021) och i dem skriver hon att ”Min historia ändras hela tiden. Det beror på varifrån jag ser mig. Från mitt nu, mina minnen av minnen eller är det själva tiden som förändrar vem jag är och blir”. Det är en berättelse som påverkar den som läser, som väcker tankar, sorg och ilska.

Carlota Suzanne Osten föddes 20 juni 1944. Hennes mamma var filmkritikern Gerd Osten som under andra världskriget träffade den tyske motståndsmannen Otto Osten som hade tagit sig hit illegalt via Tjeckoslovakien och Norge. Han blir statslös. Han har inga rättigheter och måste jobba svart, familjen får inget stöd utan får hanka sig fram. Gerd vill göra film, men som kvinna tas hon inte på allvar, hon erbjuds assistentjobb, till exempel till Ingmar Bergman, men blir sjuk med paranoida vanföreställningar. Hur det är att som barn leva med och vara beroende av en förälder som är sjuk har Suzanne Osten skildrat på olika sätt genom åren, inte minst i filmen Mamma från 1982, en oerhört stark skildring av en kvinnas existentiella strävan. Hur det patriarkala manssamhället och tidens syn på kvinnor pressade hennes mamma Gerd. I boken Flickan, mamman och soporna (1998), som blev en film: Flickan, mamman och demonerna (2016), skildras hur ett barn som lever i ständig otrygghet anpassar sig och överlever, men bär med sig traumat. Psykisk ohälsa ur ett barns perspektiv. Filmen blev mycket omtalad, även internationellt och fick först stämpeln barnförbjuden av Statens Medieråd, men efterhand tillåten med hänvisning till FN:s deklaration om barns rättigheter.

När jag läser hennes memoarer börjar tankar och bilder, minnen av mitt liv och min mammas liv formas, hur det finns likheter och hur Suzanne envist och oförtrutet kämpade för allas rätt till liv, kärlek och lycka. Trots allt. Min mamma föddes 1941 och krigsåren var hårda, iskalla vintrar och matransonering. Min mormor tvingades lämna bort mamma för att kunna arbeta.

Suzanne blev ofta skickad till olika fosterfamiljer, ända till Norge. Hon var ständigt undernärd, ofta sjuklig och inlagd på barnsjukhus, där hon fick mat och omvårdnad. Att förtränga och förneka kroppens behov, enbart ”leva i sitt huvud” blev något som Suzanne Osten blev van vid och fick bearbeta resten av livet. Men ingenting är någonsin bara svart eller vitt, det viktiga är att våga vara öppen för hur vi bär med oss våra erfarenheter och hur vi kan läka tillsammans. Att ha inlevelse i ”den andre”, i motsats till det distanserade samhälle som uppmanar till konsumtion och ytlighet.

Hon fick tidigt med sig från sina krigsskadade föräldrar om hur varje liv är heligt, hur viktigt det är att kämpa emot fascism och krigshetsare, att kämpa för fred och jämlikhet. Invävt i det tragiska och svåra finns alltid humorn, sättet att ändå skratta åt eländet. Suzanne har en åtta år äldre syster som blev hennes trygghet och livet igenom brukade de ringa varandra och konstatera att de inte hade dött idag heller.

Suzanne Osten stod aldrig stilla utan tyckte att alla tankar och idéer kan testas, hon utbildade sig till gestaltterapeut, fann passionerad kärlek och kamratskap och bråkade hejvilt med de gamla Grupp 8-orna som inte hade hängt med när det gällde hbtq-rättigheter. Hon skrev en queeropera som sattes upp på Åland, samtidigt som ön hade sin första Prideparad 2014. Hon var en förebild i sitt liv genom att hävda sin plats, sin sanning, genom att stötta andra och fördela makten, se allas värde.

Det är inte en slump att flera kulturmän, auktoriteter av olika slag, sätter epitet som ”ostoppbar” eller ”hejdlöst gränslös” på henne eftersom Suzanne Osten aldrig bangade för en fight när hon visste att hon hade rätt. Rakt på sak och rakt på. Inget omskrivet, inlindat eller förljuget. I en tid när den iskalla borgerligheten anser att konst och kultur av alla slag är oviktigt och inte får kosta pengar, när inte minst folkets barn- och ungdomsteater, förorternas teater riskerar att försvinna. Inte minst nu behövs hennes okuvliga rättvisekamp, energi och hopp. På Unga Klara, den barn- och ungdomsteater som hon startade 1975 som en del av Stadsteatern, firade hon sin 80-årsdag med en Aktivistdag för barns och ungas rätt till konst och kultur. För den växande människan, i demokratins namn.