Kärnkraften: Både dyr och onödig

av Offensiv

Det man tidigare kunnat ana är nu ett faktum – det kommer att krävas att staten skickar många miljarder kronor till energibolagen varje år för att det ska byggas ny kärnkraft. En försiktig beräkning visar att enbart prisgarantin kan kosta tio miljarder kronor årligen.

Under valrörelsen 2022 gav de blåbruna partierna bilden av att det inte fanns några problem med att bygga ny kärnkraft. Bara den politiska viljan fanns var det bara att sätta spaden i marken. Efter valet har det blivit allt tydligare att det kommer att krävas statliga subventioner. Men det har varit oklart hur stora belopp det handlar om. Nu när regeringens utredare Mats Dillén har presenterat sin utredning om hur ny kärnkraft ska finansieras har bilden klarnat.
Dillén föreslår tre former av stöd:
• Förmånliga lån. Staten ska stå för 75 procent av lånen och dessa statliga lån ska ha en mycket låg ränta under hela byggtiden. 300 miljarder kronor väntas staten låna ut på detta sätt.
• Garanterat elpris. Kraftbolagen får 80 öre per kilowattimme för elen oavsett på vilken nivå elpriset ligger. Staten betalar mellanskillnaden om priset ligger på under 80 öre. Nivån räknas upp med inflationen.
• Skydd mot oförutsedda kostnader. Om det inträffar något oväntat som ökar kostnaderna under byggfasen finns det en modell där staten är med och tar risken.

Den som letar efter en slutsiffra på vad notan blir till slut letar förgäves. Men även med försiktiga beräkningar handlar det om enorma belopp. Räknar man på elpriset under de tio senaste åren i södra Sverige, där elen har varit dyrast, skulle prisgarantin innebära ett årligt stöd på 10 miljarder kronor under 40 år framåt.
När det gäller de förmånliga lånen är det summan 300 miljarder kronor som har nämnts i medierapporteringen om utredningen. Läser man det utredaren skriver så vill han se en ram för den statliga utlåningen på 600 miljarder kronor. Det vill säga att det ska finnas en marginal för att kostnaderna att bygga kärnkraftverken blir dubbelt så höga.
Erfarenheter från en del av de reaktorer som har byggts på senare år pekar mot att fördubblade kostnader inte är något ovanligt. Reaktorn Flamanville 3 i Frankrike skulle kosta 3,3 miljarder euro. I själva verket slutade notan på 13,5 miljarder euro. Vogtle 3 och 4 i Georgia hade en beräknad byggkostnad på 14,3 miljarder dollar. I själva verket blev det 35 miljarder dollar.

Regeringen upprepar gång på gång att kärnkraften är nödvändig som ”baskraft” i ett elsystem där elproduktionen från vind och sol varierar. Sant är att det är nödvändigt att hantera dessa upp- och nedgångar i elproduktionen, men det finns en rad metoder för att göra detta.
Allra viktigast är att en del av elanvändningen måste vara flexibel, det vill säga att den anpassas till tillgången på el. Om perioder med överskott på el används för att bygga upp ett lager av vätgas går det att stoppa vätgasproduktionen under de kalla vinterdagar när det inte blåser.
Pumpkraftverk är en relativt enkel och beprövad teknik. Vatten pumpas upp i en reservoar när det finns överskott på el och släpps ner när det finns behov av el. Vattenfall planerar att återstarta Juktans pumpkraftverk i Västerbotten. Detta enda kraftverk skulle kunna ge mer än en procent av hela landets elbehov under fyra dagar, när elbehovet är som allra störst.
Redan idag görs det en del ombyggnader av vanliga vattenkraftverk som syftar till att det ska gå att producera mer el när det behövs som allra mest.
Olika former av batterilösningar är ytterligare ett tänkbart och nödvändigt komplement i ett elsystem med mycket sol och vind.
För de 100-tals miljarder kronor i stöd till kärnkraften som regeringen är beredd att betala skulle det vara möjligt att bygga ett mycket stabilt elsystem och dessutom få en hel del pengar över. Men detta kräver en tydlig styrning och planering av elsystemet från samhällets sida, vilket i sin tur kräver att viktiga delar av elproduktionen ägs av samhället. Men det är en färdriktning som varken den nuvarande eller den förra regeringen är intresserad av.

En allvarlig konsekvens av att regeringen går vidare med planerna på ny kärnkraft är att detta kan bromsa upp investeringar i vind- och solel under de närmaste åren. Varför bygga vindkraftverk om det kan bli så att kraftigt subventionerade kärnkraftverk producerar massor av el om tio år?
Utan att ens beröra frågor om hur avfallet ska förvaras, riskerna med uranbrytning och konsekvenserna av ett kärnkraftshaveri så framtår satsning på ny kärnkraft som en extremt dyr och dålig lösning på elförsörjningen. Men för stora delar av näringslivet är det rena drömmen. Massor av statligt subventionerad kärnkraftsel under 40 års tid gör att industrier som använder mycket el kan vara rätt säkra på ett lågt elpris och inte behöva bekymra sig om att försöka hålla igen på elanvändningen eller att anpassa produktionen till eltillgången i vissa lägen. Det är den viktigaste orsaken till att regeringen kommer att försöka gå vidare på den inslagna vägen.
Men för regeringen väntar med all sannolikhet en uppförsbacke utan slut i kärnkraftsfrågan. Nu står det klart att nya kärnkraftverk kommer att kräva att staten öser in 100-tals miljarder kronor i bidrag till energibolagen. Miljö- och säkerhetsfrågorna kommer att bli mer tydliga samt föda motstånd när det finns konkreta planer på var kärnkraftverken ska placeras och det blir aktuellt med urangruvor i Sverige.