Kärnkraften möter förnyat motstånd

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Det drar ihop sig till ökade protester mot Tidöregeringens planer på ny kärnkraft för hundratals miljarder kronor. ”Det gäller våra liv, det gäller våra barn! Vi vill inte ha uran!”, löd en av de ramsor som skanderades från Odenplan till Sergels torg under söndagens demonstration i Stockholm. Arrangörer var en rad miljöorganisationer samlade i den nya Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Synintrycken var förvillande lika de en minns från kampanjen mot kärnkraft inför folkomröstningen 1980. Överallt de gamla gula fanorna med en röd sol och texten Atomkraft – nej tack! Till allra största delen var också majoriteten av de cirka 400 demonstranterna desamma – då unga, nu nästan alla grå- eller vithåriga.
Mest applåder på Sergels torg fick brandtalet mot kärnkraftsplanerna av Leo Calandrella Rudberg, en av Jordens vänners nya unga ordföranden, och Carl Schlyter, generalsekreterare för Greenpeace i Sverige.
– Bara räntekostnaderna för statens lån till kärnkraftsindustrin kan bli cirka 90 miljarder kronor – fem gånger så mycket som hela Sveriges miljöbudget. Tänk om de fantasisummorna lagts på en genuint hållbar omställning istället! Det hade blivit många solpaneler och vindkraftverk till havs – för att inte tala om ekologiska odlingar, vårdsatsningar och krisberedskap!, utropade Calandrella Rudberg.
Han gisslade därefter gigantiska betongfabriker, så kallat ”grön tillväxt” med nya urangruvor och samma tillväxt- och exploateringslogik som tog oss in i klimatkrisen och artdöden och efterlyste ett ”radikalt nytt och annorlunda ekonomiskt system” där varje människas grundläggande behov och rättigheter måste tillgodoses inom planetens gränser.

Idéerna om ett annat system stannade dessvärre vid vällovliga förslag om ”lokala energigemenskaper, där människorna i bygden får makten över och vinsterna från energin”, ”grannar som sätter upp solpaneler eller vindkraftverk tillsammans” och ”samåkning, bilpooler, kollektivtrafik och cykling”. Inget av detta kan ett kapitalistiskt system erbjuda.

För att vinna kampen för klimatet räcker det inte med lokala gemenskaper, utan strategier som pekar mot nödvändigheten av att bryta kapitalets makt över banker och storföretag och ge plats för en demokratiskt planerad ekonomi, som bara kan vara socialistisk och bäras upp av organiserade lönearbetare.■