foto: Wikimedia Commons
Efter den spanska statens brutala repression reser sig folket återigen.
I måndags var det precis ett år sedan Katalonien sa ja till självständighet i en folkomröstning som den spanska staten och högerregeringen, med hjälp av metoder hämtade från Francos diktatur, gjorde allt för att stoppa.
Trots repressionen och polisvåldet på valdagen deltog 2,3 miljoner i folkomröstningen, mer än hälften av de röstberättigande i folkomröstningen. Valdeltagandet var betydligt högre än i EU-valen och resultatet blev ett rungande ja till självständighet (92 procent).
Folkomröstningen blev inledningen till en historisk massmobilisering i Katalonien, som bara hade sin motsvarighet i den heroiska kamp som slog tillbaka Francos fascisttrupper under inbördeskriget 1936.
I protest mot repression och till stöd för folkomröstningen genomfördes en generalstrejk den 3 oktober. Klasskampen gick in i ett avgörande skede, vilket reste ännu högre krav på att kampen beväpnades med ledning, politik och program som kunde stå emot repressionen och pressen utifrån, men också förhindra att sveken från delar av vänstern och facktopparna försvagade massrörelsen.
Kampen för nationell befrielse i Katalonien var och är direkt kopplad till kampen mot sänkt levnadsstandard, otrygga jobb, ständiga nedskärningar och bostadsbrist. Ett revolutionärt, internationalistiskt och socialistiskt program är nödvändigt för att såväl driva kampen vidare som för att vinna stöd från arbetare och ungdomar i den spanska staten och därmed försvaga regeringen och den spanska staten.
Men i avsaknad av ett djärvt politiskt program och en självständig, arbetarklassledd rörelse som var beredd att till fullo utmana alla de fientliga krafter som förenats mot Kataloniens massor (dit hörde de katalanska borgarna och socialdemokratiska PSOE, men också påstådda vänsterföreträdare) kunde reaktionen samla sig till en motoffensiv.
Mindre än tre veckor efter folkomröstningen upphävde den spanska regeringen med hjälp av grundlagens diktatoriska paragraf 155 Kataloniens självstyre. Demokratin sattes helt ur spel, regeringen avsattes och många aktivister fängslades. EU och exempelvis den svenska S-MP-regeringen gav sitt fulla stöd till den spanska regeringen, som också backades upp av ”marknaden” samt bolags- och kapitalflykt.
Under oktober-november 2017 beslutade över 3 000 bolag att flytta sina högkvarter från Katalonien och regeringen stiftade en speciallag som underlättade bolagens kapitalflykt. Katalonien hösten 2017 är en varning och visar hur långt den härskande klassen är beredd att gå i sitt försvar av sin stat och nation.
De val som hölls i Katalonien i december blev ett enormt bakslag för de stora partierna PSOE och det då regerande högerpartiet PP.
Ett år efter folkomröstningen reser sig Katalonien på nytt, trots sveken och passiviteten från vänsterorganisationer som Podemos och Förenade vänstern. Miljoner demonstrerade på självständighetsdagen den 11 september och den 1 oktober genomfördes elev- och studentstrejker samt demonstrationer.
Om den återuppståndna kamprörelsen förenas med erfarenheterna från oktober 2017 skapas en kraft som gör det möjligt att driva den långa kampen för nationell befrielse till seger och skapa en katalansk socialistisk republik.
