Sedan massakern på strejkande olje- och gruvarbetare i staden Zhanaozen i december 2011 har Kazakstans regim blivit mer repressiv. Varje oppositionell samling mot president Nursultan Nazarbajevs regim attackeras av statens styrkor. Fackliga aktivister och andra oppositionella riskerar dagligen att drabbas av regimens våld. Den dikatoriska regimen styr med stöd av imperialismen.
Media i Kazakstan är kraftigt censurerade. Endast officiellt godkända oppositionspartier tillåts delta i de så kallade valen. Nazarbajevs politiska parti, Nur-Otan (Fäderneslandets Ljus), får vanligen mer än 80 procent av rösterna.
Nazarbajev är en diktator i allt utom till namnet. Kazakstan kommer på 140:e plats av 177 länder på listan över världens mest korrupta länder. Denna korruption omfattar alla delar av samhället.
Nazarbajev har administrerat den fullskaliga utförsäljningen av olja, gas och mineraltillgångar till utländska företag. Han har använt sin position som statsöverhuvud till att ackumulera en massiv förmögenhet för sin egen och sin familjs räkning.
Kazakstan var en av de första av de forna stalinistländerna som öppnade upp sig helt och fullt för imperialistiska intressen. Västlig och kinesisk storfinans behövde inte särskilt mycket uppmuntran för att ”samarbeta” i exploateringen av och profiteringen på dess rikedom på naturresurser.
Sedan övergången till kapitalism och marknadsekonomi har Kazakstan öppnats upp för de multinationella bolagen. Landets ekonomi baseras numera helt på exporten av råvaror, tillhandahållandet av olja, gas och mineraler till västimperialismen och Kina. Olja och gas står för mer än 80 procent av Kazakstans BNP.
Det nyliga råvaruprisfallet på världsmarknaden har avslöjat den kazakstanska ekonomins beroende av råvaruexport. I år har regimen flera gånger tvingats att devalvera valutan för att om möjligt hålla uppe exporten.
Det är inte bara fallande råvarupriser och devalveringar som hotar Kazakstans ekonomiska stabilitet och den regim som profiterar på den. Kazakstan sitter också fastklämt mitt i det nya ”kalla krig” som har vuxit fram.
Trots att diktaturen har lagt flera hinder i vägen för arbetarnas organisering och kamp finns det oberoende fackföreningar. Strejker har även genomförts.
Revolution och kontrarevolution utvecklas sida vid sida i Kazakstan. Regimens brist på social bas innebär att vilken gnista som helst – en strejk, ett ekonomiskt nödläge eller en politisk sammanstötning – kan leda till en protest som snabbt kan växa till en massrörelse liknande de som har ägt rum under de senaste åren i Egypten och annorstädes. En sådan rörelse kan komma att isolera och tvinga bort regimen.
Jag hade förmånen att besöka Zhanaozen förra året. Vikten av internationell solidaritet uttrycks bäst genom den uppskattning som uttalades av en av aktivisterna jag mötte.
Han överlevde i tolv timmar på torget efter regeringsstyrkornas massaker. Han gled in i och ut ur medvetslöshet. Hans vänstra ben är numera cirka en decimeter kortare än det var innan till följd av de skottskador han fick. Han har inte kunnat jobbat efter massakern. Jag kunde ge honom en ekonomisk donation från vår kampanj (Campaign Kazakhstan) för att hjälpa honom med hans medicinska och levnadsomkostnader. Han tackade mig för pengarna men tillade att ännu viktigare var vetskapen om att arbetare i andra länder stod upp i solidaritet. ■