Av ATEEF ADAMS OCH JIMOH ABIBAT, MSA (ISA i Nigeria) // Artikel i Offensiv

Massprotester lyckades besegra den ”finanslag” som skulle förvärra de redan tuffa ekonomiska förhållandena för de arbetande massorna i Kenya.

President Ruto, som har suttit på sin post i drygt ett år, leder en regim som helt underkastar sig IMF:s/Världsbankens nyliberala kapitalistiska politik med sociala nedskärningar och attacker på levnadsvillkoren.
De kenyanska arbetarna brottas redan sedan tidigare med hög inflation, arbetslöshet och stigande priser på grundläggande förnödenheter. De hade inget annat val än att ge sig ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna skakade stora städer i landet som Nairobi, Kisumu, Migori, Kissi och många andra.

Arbetare runt om i världen tittade inspirerade på när bilder av tusentals personer som stormade regeringsbyggnader spreds via sociala medier. Regeringen svarade först med hård repression, 23 personer dödades, men mindre än 48 timmar senare tvingades Ruto att dra tillbaka lagförslaget i fråga. Protesterna belyste den växande frustrationen bland kenyanerna, som anser att regeringens ekonomiska politik gynnar den rika eliten samtidigt som den försummar arbetarklassens och de fattigas behov.
De framgångsrika protesterna är en kraftfull påminnelse om den potential som kollektiv kamp har att påverka regeringens politik och försvara de arbetande massornas rättigheter. Men ännu viktigare är att de visar för Kenyas arbetare och fattiga att endast arbetarmassornas organiserade kraft verkligen kan utmana president William Rutos nyliberala kapitalistiska politik och även har potential att bryta det privata kapitalets, både utländskt och lokalt, dominans över landets rikedomar och resurser och frigöra dem för att användas till att tillgodose folkets behov och strävanden. För att detta ska kunna ske måste dock programmet för ett socialistiskt alternativ i motsats till kapitalismen med nödvändighet utgöra grunden.

Finanslagen 2024 var ett program som dikterades av Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Den styrande eliten har kastat in Kenya i en skuldkris. Skuldberget uppgår nu till 80 miljarder dollar, 68 procent av BNP, och kombineras med hög arbestlöshet.
Regeringens lagförslag inkluderade en 16-procentig moms på bröd, en årlig fordonsskatt på 2,5 procent och ytterligare skatter på basvaror som socker och vegetabilisk olja. Dessutom föreslogs höjningar av befintliga skatter för finansiella transaktioner och till och med avgifter på bindor och blöjor, även om vissa av dessa senare undantogs på grund av protester från allmänheten. Regeringen Ruto har hävdat att de är nödvändiga för att minska statsskulden.

Nästan hälften av Kenyas befolkning (23,4 miljoner människor) lever i djupaste fattigdom. Ruto gick till val på att stärka ”hustlers”, en term som han använde för att beskriva vanligt folk, och utlovade ekonomiska stödprogram riktade till de lägre klasserna. Under de snart två år som Ruto har styrt landet har slöseriet och överdådigheten i samhällstoppen varit skenande, samtidigt som levnadskostnaderna fortsätter att skjuta i höjden för de breda massorna. I januari 2024 rapporterade BBC att Ruto hade gjort cirka 50 utlandsresor sedan han tillträdde 2022, i genomsnitt mer än tre resor per månad.
I finanslagen för 2023, som undertecknades av president Ruto, höjdes skatterna på petroleumprodukter, vilket leder till en ökning av kostnaderna för transporter och basvaror. Som svar på denna förtryckande politik kallade oppositionen till tre dagars landsomfattande protester i syfte att tvinga presidenten att upphäva den impopulära finanslagen. De arbetande massorna, som drevs av klassmedvetenhet, mobiliserades för att motstå regeringens exploatering och kräva en förnuftig användning av landets resurser.

Rutoregeringen har också meddelat att 35 statsägda företag ska privatiseras, ett steg som hotar att avveckla viktiga offentliga industrier och förvärra arbetslösheten i hela landet. Tidigare privatiseringar har höjt både priserna och arbetslösheten, till exempel när sockerindustrin privatiserades.
Arbetarnas fackföreningar måste istället kräva att de statliga industrierna ställs under demokratisk ledning och kontroll av arbetarna.
Fackförbundens centralorganisation (COTU) i Kenya, med sina över 2 miljoner medlemmar, måste ta tillfället i akt och motsätta sig de nyliberala attackerna på arbetstagarnas välfärd. COTU bör gå i spetsen för bildandet av ett arbetarparti som grundar sig på socialistiska principer och förespråkar en politik som prioriterar de arbetande massornas behov framför kapitalistiska vinster. ■

AFRIKA: En kontinent i kamp

De utmaningar som de arbetande massorna i Kenya står inför återspeglas över hela den afrikanska kontinenten.

I Nigeria utspelar sig ett liknande scenario. President Bola Tinubus regering har chockhöjt bensinpriser och eltariffer. Inflationen är nu på omkring 40 procent. Polisen används ofta för att undertrycka fredliga protester, och regeringens löner ska höjas med 114 procent.

I Ghana är situationen likartad. Den 19 juni 2024 gick ghananerna ut på gatorna för att protestera mot planerade privatiseringar.

I Sydafrika har levnadskostnadskrisen drabbat de arbetande massorna hårt. De senaste valen visade en betydande nedgång i stödet för det styrande ANC, ett direkt resultat av deras korrupta kapitalistiska politik som driver fler människor in i fattigdom.

I Niger, Mali och Burkina Faso har det funnits ett utbrett stöd, till och med för militären, för att avsätta tidigare regeringar på grund av deras folkfientliga program.

Den nyliberala kapitalismens kris är ett resultat av den styrande elitens politik och imperialismens diktat. De arbetande massorna i Afrika måste organisera sig för att besegra kapitalismen och upprätta socialism, där kontinentens resurser används för att förbättra livet för dess folk. Endast ett panafrikanskt politiskt alternativ för arbetarklassen, som bygger på socialismens principer, kan se till att resurserna förvaltas och kontrolleras av arbetarna till förmån för alla afrikanska folk, som en värdefull och viktig del av en socialistisk värld. Detta är vägen till verklig utveckling och frigörelse från den kapitalistiska exploateringens bojor.

International Socialist Alternative (ISA) existerar för detta unika syfte, att väcka medvetandet hos de arbetande massorna och arbetarklassens ungdomar överallt, för att ta sig an uppgiften att tillhandahålla ledarskap och program för att störta kapitalismen. Med en fortsatt utbredd agitation och protest mot IMF/Världsbanken finns det ett tydligt behov av att förena alla dessa kamper både på organisatorisk och programmatisk grund. Fienden är inte annorlunda, det är samma imperialistiska krafter från Väst (inklusive Europa och USA), Kina och till och medi viss utsträckning Ryssland som syftar till att exploatera och ta kontroll över Afrikas resurser med fullt stöd av de afrikanska härskande eliterna på bekostnad av de afrikanska arbetande massornas välbefinnande.■