Mao Zedong, som ledde KKP (Kinas kommunistiska parti) till makten för 60 år sedan, hyllades tidigare som nationens grundare. Men enligt dagens officella ståndpunkt var hans politik ”ultravänster” och behövde därför korrigeras i en marknadsvänlig vändning av hans efterträdare Deng Xiaoping 1978.För att lära av Kinas verkliga revolutionära historia måste vi leta på annat håll än i de officiella källorna.
KKP kom inte till makten på grundval av en arbetarrörelse. Den stod med sitt stalinistiska synsätt och metoder i början för en relativt begränsad dagordning för att upprätta en kapitalistisk ”ny demokrati”. Men den globala revolutionära väg som följde efter andra världskrigets slut 1945 ”knuffade” Maos regim i riktning mot att genomföra förändringar som inte bara i grunden omvandlade Kina, utan också världen.
Kina hade länge varit känt som ”Asiens sjuka man” – det var fattigt till och med mätt med Asiens dåtida måttstock. Kina var med sin stora befolkning (475 miljoner invånare år 1949) världens största ”misslyckade stat” i nästan ett halvt århundrade. Under tidsperioden 1911-49 slets landet sönder i kampen mellan olika rivaliserande krigsherrar, styrdes av en korrupt centralregering och hunsades av utländska stormakter.
Ett slut på de förödmjukande utländska tullstationernas närvaro och de utländska imperialistarméerna på kinesisk mark var bara ett par av revolutionens praktiska landvinningar. Maos regim genomförde också en av världshistoriens mest omfattande jordreformer – inte lika omfattande som den efter den ryska revolutionen men ändå omfattande en fyra gånger större landsbygsbefolkning.
Den agrara revoultionen innebar, som historikern och Kinaexperten Maurice Meisner påpekat, slutet för ”Kinas jordägarklass som en social klass och eliminerade därigenom slutligen världshistoriens längst levande härskande klass och dessutom en som länge hade utgjort ett stort hinder för Kinas återuppståndelse och modernisering”.
År 1950 införde Maos regering en äktenskapslagstiftning som förbjöd arrangerade äktenskap, konkubinat och bigami samt underlättade skilssmässa för båda könen. Detta var en av de mest dramatiska omvälvningar som någonsin genomförts på äktenskaps- och familjerelationsområdet.
När KKP tog över makten var 80 procent av befolkningen analfabeter. Denna siffra hade reducerats till mindre än tio procent år 1976, då Mao dog.
Under samma period ökade medellivslängden, som år 1949 bara var 35 år, till 65 år.
Innovationer inom den offentliga sjuk- och hälsovården, på utbildningens område, reformeringen (förenklingen) av det skriftliga alfabetet och senare nätverket av ”barfotaläkare” som täckte de flesta byarna, omvandlade livsvillkoren för landsbygdens fattiga. Dessa framgångar, vid en tidpunkt då Kina var mycket fattigare än idag, utgör en förkastelsedom över dagens sjuk- och hälsovårds- samt utbildningskris, som är resultatet av marknadsanpassningen och privatiseringarna i Kina.
Avskaffandet av den gamla sociala ordningen var en avgörande förutsättning för att Kina skulle kunna slå in på den industriella utvecklingens väg. Trots att Maos regim först, i förhoppningen om en allians med delar av kapitalistklassen, lämnade betydande delar av ekonomin kvar i privata händer, tvingades den i mitten av 1950-talet att gå hela vägen genom att expropriera även de ”patriotiska kapi-talisterna” och införliva deras företag i en statlig plan modellerad efter det byråkratiska planeringssystemet i Sovjetunionen.
I jämförelse med en regim baserad på verklig socialism och arbetardemokrati var den maoist-stalinistiska planeringen ett tämligen trubbigt instru- ment. Men icke desto mindre ett instrument som var ojämförligt mycket livskraftigare än den försvagade och korrupta kinesiska kapitalismen.
Från 1952 till 1978 växte industrins andel av BNP från 10 till 35 procent (OECD Observer 1999). Detta utgör en av de snabbaste industrialiseringar som någonsin uppnåtts, större än Storbritanniens 1801-41 eller Ja- pans 1882-1927.
Under denna tidsperiod byggde Kina upp flyg-, kärnkrafts-, sjöfarts-, fordons- och tunga maskinindustrier. BNP mätt i köpkraftsparitet ökade med 200 procent, medan inkomsten per invånare ökade med 80 procent.
Det förra århundradets två stora revolutioner, den ryska (1917) och den kinesiska (1949), gjorde mer för att skapa den värld vi idag lever i än någon annan händelse i mänsklighetens historia. Båda revolutionerna var resultatet av kapitalismens och imperialismens totala oförmåga att lösa mänsklighetens grundläggande problem. Båda var också massrörelser i episk skala, inte militärkupper som många kapitalistiska politiker och historiker hävdar. Men det fanns avgörande skillnader mellan dessa två re- volutioner.
Trots att både den ryska och den kinesiska revolutionen leddes av massförankrade kommunistpartier, fanns det avgörande olikheter ifråga om program, metoder och framförallt i fråga om deras klassbas.
Den ryska oktoberrevolutionen 1917 hade en proletär karaktär – en faktor av avgörande betydelse. Dess förgrundsgestalter, framförallt Lenin och Trotskij, var internationalister och såg sin revolution som inledningen till den socialistiska världsrevolutionen.
I kontrast till detta var de flesta av KKP-ledarna i verkligheten nationalister med bara en tunn hinna av internationalism på ytan. Detta som en återspegling av att den kinesiska revolutionen hade sin bas i landsbygden och bönderna.
När Lenin proklamerade bildandet av sovjetregeringen den 25 oktober 1917 slutade han sitt tal med orden: ”Länge leve den världsomfattande socialistiska revolutionen!”.
Maos tal den 1 oktober 1949 nämnde inte arbetarklassen, utan lade tonvikten på att det kinesiska folket hade rest sig och refererade till och med till ”utlandskineser och andra patriotiska element”.
Istället för massförankrade fackföreningar och valda arbetarråd, som var den drivande kraften i den ryska revolutionen, samt den avgörande existensen av ett demokratiskt marxistiskt arbetarparti, bolsjevikerna (kom- munisterna), var det i Kinas fall den bondebaserade Folkets Befrielsearmé (FBA) som tog över makten. Arbetarklassen spelade ingen roll och den beordrades till och med att inte strejka eller demonstrera, utan istället invänta FBA:s intåg i städerna.
I Kina kom, snarare än att städerna styrde landsbygden, vilket är den historiska utvecklingens allmänna lag, KKP till makten genom att bygga upp ett masstöd bland bönderna och därefter ockupera de till stor del passiva, krigströtta städerna. Revolutionens klassbas innebar att den kunde införa en existerande samhällelig modell, men inte skapa en ny sådan.
Det sociala system som etablerades av Mao Zedong var ett stalinistiskt snarare än ett socialistiskt sy- stem. Den ryska revolutionens isolering efter nederlagen för de revolutionära rörelserna i Europa och på andra håll under 1920- och 30-talen ledde till framväxten av en konservativ byråkrati under Stalin, som vilade på den statligt ägda ekonomins grundval, ur vilken den erhöll sin makt och sina privilegier.
Alla element av arbetardemokrati – ledning och kontroll av valda representanter och avskaffandet av privilegier – krossades. Och, som Leo Trot- skij förklarade, behöver en planerad ekonomi en demokratisk arbetarkontroll på samma sätt som män- niskokroppen behöver syre. Utan detta, under en byråkratisk diktaturregim, kan en planerad ekonomis potential komma att kastas bort och i slutänden, vilket visade sig för två årtionden sedan, kan hela projektet hotas av förstörelse.
KKP:s orientering till bönderna utvecklades ur det fruktansvärda nederlaget för revolutionen 1925-27, orsakad av Kominterns ”stadieteori” under Stalins ledning. Detta betydde att Kina endast befann sig på den borgerliga revolutionens stadium, att kommunisterna måste vara beredda att stödja och göra ”kulitjänstgöring” åt Jiang Jieshis (Chiang Kai-shek) borgerliga nationalistparti (Guomindang).
KKP:s unga och imponerande arbetarklassbas krossades brutalt. En betydande trotskistisk minoritet bildades en kort tid efter nederlaget, men majoriteten av KKP-ledarna antog den stalinistiska ståndpunkten om ”stadier”, trots att de själva ironiskt nog i praktiken kom att bryta med denna efter att ha tagit över makten 1949.
Under det sena 1920-talet anslöt sig därför huvuddelen av KKP-kadrerna, som hade en intellektuell bakgrund, till de felaktiga pesudomarxis- tiska idéerna om att bedriva gerillakrig på landsbygden.
Chen Duxiu, KKP:s grundare och senare anhängare av och medtänkare till Trotskij, varnade för att KKP riskerade att degenera till ”bondemedvetenhet” – ett profetiskt domslut.
År 1930 var endast 1,6 procent av partiets medlemmar arbetare, jämfört med 58 procent år 1927. Denna interna klassammansättning förblev nästan helt oförändrad fram till att par- tiet tog över makten 1949, vilket automatiskt följde av ledningens fokusering på bönderna och förkastande av stadskärnorna som kampens huvudarena. Den ersatte också, parallellt med partiets ökande byråkratisering, intern debatt och demokrati med en kommando- och utrensningsregim samt personkulten kring Mao – alltihop kopierat från Stalins härskarmetoder.
En bondemiljö och en huvudsakli-gen militär kamp är långt mycket mer gynnsam för en byråkratisk tillväxt än ett parti präglat av massarbetarkamp.
Därför var, till skillnad från den ryska revolutionen som degenerade under ofördelaktiga historiska omständigheter, den kinesiska revolutionen redan från början byråkratiskt vanställd.
Detta är förklaringen till maoismens motsägelsefulla natur, av viktiga sociala framsteg jämsides med brutalt förtryck och diktatoriskt styre.
När det japanska ockupationskriget tog slut 1945 var USA-imperialismen oförmögen att direkt påtvinga Kina sin egen lösning. ”Ta hem trupperna”-stämningarna var alltför kraftfulla. USA hade därför inget annat val än att stödja Jiang Jieshis korrupta och häpnadsväckande inkompetenta regim med enorma summor pengar och vapen. Att Washington hade föga förtroende för Guomindang visades av president Trumans anmärkning några år senare: ”De är tjuvar, varenda jävel av dem.”
För massorna var nationalistregimen en ohejdad katastrof. Detta är till stor del bortglömt idag och därför har vi det groteska fenomenet i Kina att Guomindang håller på att återfå ett masstöd, särskilt bland de unga och inom medelklassen.
Under de sista åren av Guomindangstyre kom det rapporter från åtskilliga städer om ”svältande männi- skor som ligger döende på gatorna utan att någon bryr sig”. Fabriker och verkstäder stängde på grund av uteblivna råvaru- och materialleveranser eller därför att arbetarna var alltför försvagade av hunger för att kunna sköta sina jobb.
Jämsides med den jordreform som genomfördes i de befriade områdena, var KKP:s största tillgång hatet mot Guomindang.
På grundval av en genuint marxistisk politik kunde störtande av Guomindang nästan helt säkert ha ge- nomförts snabbare och på ett mindre smärtsamt sätt.
Från och med september 1945, till följd av Japans militära kollaps, fram till slutet av 1946, genomförde arbeta-re i alla de stora städerna en magnifik strejkvåg, med 200 000 ute i strejk i Shanghai.
Studenter strömmade också ut på gatorna i en landsomfattande massrörelse. Studenterna krävde demokrati och motsatte sig Guomindangs militära mobilisering för inbör- deskriget mot KKP. Arbetarna krävde fackliga rättigheter och ett slut på frysningen av lönerna.
Istället för att ge en ledning till denna rörelse, slog KKP till bromsarna, med maningar till massorna att inte gå till ”ytterligheter” i kampen. På detta stadium var Mao fortfarande fast i perspektivet av en ”enhetsfront” med den ”nationella borgarklassen”.
För att kunna få till stånd ett block med de ”progressiva” eller ”patriotiska” kapitalisterna begränsade Mao till en början jordreformen och garanterade deras ”industriella och kommersiella egendomar”. Medan ”byråkratkapitalisternas” – Guomindangtjäns- temännens – affärsföretag förstatligades omedelbart fick privatkapitalisterna behålla sin kontroll och svarade år 1953 för 37 procent av BNP.
Maos regim tvingades emellertid till att gå bortom detta och sopa bort kapitalismen för att kunna konsolidera sin maktställning.
Koreakrigets utbrott i juni 1950 medförde en massiv upptrappning av USA-påtryckningar mot Maos Kina, ekonomiska sanktioner och till och med hotet om en kärnvapenattack. Kriget och den skarpt polariserade världssituation som följde (det så kallade ”kalla kriget”) mellan Sovjetunionen och USA-imperialismen innebar att Mao, för att kunna behålla makten, vilket var hans enda principiella målsättning, inte hade något annat val än att fullt ut genomföra den sociala omvandlingen, skynda på genomförandet av jordreformen och utvidga sin kontroll över hela ekonomin.
Den kinesiska revolutionen blev därför en paradoxal, ofullständig revolution, som medförde monumentala sociala framsteg men som också skapade en monstruös byråkratisk diktatur vars makt och privilegier i allt högre grad undergrävde den planerade ekonomins utvecklingspotential.
Vid tiden för Maos död var regimen djupt splittrad och i kris, samt fruktade massomvälvningar som skulle kunna sopa bort den från makten.
Detta är förklaringen till att hans efterträdare vände sig bort ifrån Maos politik och till kapitalismen.
Vincent Kolo
chinaworker.info
