Kina begår ekologiskt självmord…

Kina begår ekologiskt självmord – förstör sina vattenvägar, atmosfär och naturresurser för att driva den ohejdbara industrialiseringen.

Och denna process hotar hela planeten. På samma sätt som det kinesiska folket är bland den globala uppvärmningens största offer, är Kinas senaste exportvåg – surt regn, luftföroreningar och ännu mer växthusgaser – ett reellt hot mot den globala miljön. Koldamm och surt regn från Kinas kraftindustri har fallit så långt bort som i östra USA. Åtgärder i sista minuten för att skydda Kinas skogar har drivit arméer av kinesiska timmerhuggare till Burma och Brasilien.

Ökenspridning

I april vaknade Pekings befolkning upp för att finna ett gult täcke över staden. En jättelik sandstorm från södra Mongoliet hade dumpat uppskattningsvis 300 000 ton sandstoft på den kinesiska huvudstaden. Myndigheterna uppmanade stadens 14 miljoner invånare att stanna inomhus. Ökenspridning och ett av världens mest akuta vattenunderskott i norra Kina, vid sidan om den globala uppvärmningens effekter, har lett till att sådana stormar inträffar allt oftare. Medan Peking utsattes för fem svåra sandstormar på 1950-talet, blev det 20 på 1990-talet och åtta hittills i år.
Extrema väderförhållanden, miljöchocker och föroreningsskandaler skapar rubriker i Kina, trots ”kommunist”-regimens fortsatt hårda grepp om media. Folk ifrågasätter allt mer regimens satsning på snabb men okontrollerad industrialisering.
Öken står nu för en fjärdedel av Kinas landmassa och ökar med 3 000 kvadratkilometer per år. Förstörelsen av Kinas naturliga skogar som ett resultat av misskött jordbruk under Mao-eran, industrialisering och, på senare tid, en utbredd olaglig avverkning, är den huvudsakliga orsaken till ökenspridning. Ett tillslag från regeringen mot avverkarna har drivit dem in i Burma, Indonesien och Amazonas, där kinesiska företag är ökända för att kringgå lokala lagar för att upprätthålla Kinas allt viktigare möbelexport.
Föroreningsrelaterade massprotester har tiodubblats på tio år och den kinesiska diktaturen tvingas därför ge en läpparnas bekännelse till en ”grön dagording”. Enligt Världsbanken, finns 16 av världens 20 mest förorenade städer i Kina. Fler än 100 miljoner bor i städer som Peking där luften anses ”väldigt farlig”. De kommande Olympiska Spelen i Peking 2008 – osannolikt nog döpta till den ”gröna olympiaden” – ökar trycket på det styrande kommunistpartiet (KKP). Men framför allt, är det den stigande kostnaden för miljöförstöring som oroar KKP-ledarna. Världsbanken uppskattar att denna kostar Kina 7,7 procent av bruttonationalprodukten (BNP) varje år. Med andra ord är 2000-talets BNP-tillväxttakt på tio procent per år inte så imponerande.

”Livshotande miljökris”

Ställföreträdande miljöministern Pan Yue gav utlopp för regeringens pessimism när han varnade för miljoner ”miljöflyktingar” och att Kinas så kallade ekonomiska mirakel ”kommer att sluta snart eftersom miljön inte längre kan hålla takten” (Spiegel 050307).
Enligt miljöexperten Elizabeth Economy står hundratals miljoner kineser inför ”en livshotande miljökris”. Förgiftningen av dess floder, in i vilka i stort sett obehandlat industriavfall och kloakvatten rutinmässigt pumpas ut, innebär att 700 miljoner kineser dricker förorenat vatten. Kina producerar nu lika mycket organiska vattenföroreningar som USA, Japan och Indien tillsammans, vilket förklarar utbredningen av hepatit A, diarré, lever- och magcancer. Av de 500 största kinesiska städerna, har 193 ingen vattenrening alls, enligt regeringens miljöskyddsorgan SEPA. 30 000 barn dör varje år av diarré orsakad av förorenat vatten. Hälsodepartementet erkänner öppet att miljöföroreningar står bakom en 25-procentig ökning av missbildningar hos nyfödda barn sedan 2001.

”Döende flod”

Faran gick upp för hela befolkningen i november i fjol, då 3,8 miljoner invånare i staden Harbin fick sin vattentillförsel avstängd i en vecka efter en explosion på en petrokemisk fabrik 350 kilometer bort. Skandalen vid Harbin, som gällde ett 100 tons giftbälte av den livsfarliga kemikalien bensen, och de lokala myndigheternas misslyckade mörkläggning, tvingade fram miljöministerns avgång. Ändå händer ohyggliga industriella olyckor av detta slag varenda vecka. Medan centralregeringen kan straffa den ena eller andra tjänstemannen, innebär frestelsen att fuska för att maximera vinsterna att otaliga andra överträdelser äger rum.
Runt 60 procent av vattnet i de sju stora flodsystemen – Yangtze-, Gula, Huaihe-, Songhua-, Haihe-, Liaohe- och Pärlfloden – är ”olämpligt för mänsklig kontakt”. Även Yangtzefloden, världens fjärde längsta och tidigare ansedd för stor att förgifta, är en ”döende flod” enligt en ny officiell rapport. Med 25 miljarder ton mestadels orenat avloppsvatten som pumpas in i Yangtzefloden varje år, är dess vatten ”cancerartat” och ett hot mot dricksvattentillgången i de 186 städerna längs dess stränder. Den officiella nyhetsbyrån Xinhua rapporterade om ett föroreningsbälte som sträcker sig hundratals kilometer från inlandsmetropolen Chongqing hela vägen till Shanghai. Städer längs Yangtzefloden måste tappa ur vattenreservoarer långt borta eller borra djupare ner i underjordisk akvifer, en process som orsakar landsänkning. Centrala Shanghai har sjunkit 1,7 meter de senaste 40 åren.
Detta förklarar den allt hetare debatten kring mastodontprojektet på 350 miljarder kronor för att avleda 45 miljarder kubikmeter vatten från Yangtzefloden till det uttorkade norra Kina via ett nätverk av kanaler, dammar och tunnlar som ska färdigställas 2025. Vattenavledningsplanen Syd-till-nord är regimens svar på den akuta vattenbristen i Peking och andra nordliga städer. Medan föroreningar förvärrar Kinas vattenkris, drabbas dock även vattenrika sydliga områden som Pärlflodens delta och Yangtzeflodens delta nu av vattenbrist.
Vatten, ännu mer än olja, är en livsviktig resurs i alla industrialiserade samhällen och därför föremål för potentiellt allvarliga konflikter. Konflikter mellan provinserna om naturresurser är inget nytt och kommer att förvärras. Detta på grund av det privata kapitalets ökade roll, avregleringen och provinsernas anarkistiska jakt efter ekonomiskt övertag. Det har varit hård konkurrens om vattenresurser mellan huvudsakligen jordbruksprovinser uppströms och de industrialiserade vid kusten.

Vattenkonflikter

”Det finns växande spänning bland landsbygdsintressen, städer och fabriker om vem som ska få vatten. Vatten kommer att bli ett stort problem i Kina under nästa årtionde”, varnade Världsbankens Yukon Huang. Räknat per person, är vattenförbrukningen 2,5 gånger högre i städerna än på landet. Den snabba tillväxten för Kinas städer innebär att deras efterfrågan på vatten kommer att öka med 60 procent de kommande fem åren.
KKP-regimens kärleksaffär med stora dammprojekt har ytterligare förvärrat situationen. Den är ”en diktatur av ingenjörer, framför allt vattenkraftsingenjörer”, argumenterar Jesper Becker i Asia Times. President Hu Jintao är till yrket vattenkraftsingenjör, liksom förre premiärministern Li Peng, vars son leder China Huaneng Group, inblandad i flera stora dammprojekt, bland annat världens största, De tre ravinernas damm på Yangtzefloden. Nästan hälften av världens 45 000 stora dammar finns i Kina (22 104). Många fler är på väg då regimen siktar på att fördubbla vattenkraftsproduktionen till år 2010.
KKP-talesmän vidhåller att dammarna förhindrar förödande översvämningar och genererar ren elektricitet, som hjälper till att minska beroendet av kol, som står för 70 procent av landets elproduktion. Vattenkraft är utan tvivel renare än kol, men inte utan allvarliga biverkningar på miljön. Problemet med extrema översvämningar har blivit värre trots det frenetiska dammbyggandet. Detta på grund av globala faktorer som klimatförändringar men också lokala faktorer, främst saltavlagringar på flodbädden. Detta visades när Yangtzefloden sprängde sina bräddar 1998, dödade 4 000 personer och orsakade skador på 210 miljarder kronor. Farorna som följer på omåttligt dammbyggande visas av Gula flodens – känd som ”den kinesiska civilisationens vagga” – öde, som så gott som har fördämts bort. 1972 nådde floden för första gången inte havet. Nuförtiden, med undantag för regnperioden, har Gula floden en benägenhet att sina redan cirka 100 mil från kusten.
Motstånd mot nya dammprojekt är dagens huvudfråga för Kinas framväxande miljörörelse. Som den kinesiska författaren Dale Wen påpekar: ”Grunden till ruschen att bygga fler dammar är avregleringarna och privatiseringarna av energisektorn. Fenomenet är allmänt känt som ’instängning av vattnen’ på kinesiska”.

Dammflyktingar

Genom att begränsa vattenflödet, inskränker dammarna en flods naturliga förmåga att späda ut och bryta ner industriell förorening. De förvärrar också problemet med saltavlagringar. Detta har lett till den absurda situationen att byggandet av stora dammar skapar ett behov av fler dammar för att lösa problemen som skapats av de som redan finns. Stora dammprojekt har varit katastrofala för Kinas biologiska mångfald: De tre ravinernas damm hotar världens enda sötvattendelfin och flera andra unika arter med utrotning.
Den mänskliga kostnaden har också varit kolossal. Hittills har 16 miljoner kineser blivit tvångsförflyttade av dammprojekt, majoriteten dömda till arbetslöshet och misär. Lokala ämbetsmän lurar ofta ”dammflyktingar” på den magra kompensation de har rätt till enligt kinesisk lag. Massprotester, marscher och strider med polisen har blivit ett vanligt inslag i dammotståndet.
Kinas förbrukning av fossila bränslen har exploderat då dess ekonomi växer, men väldigt slösaktigt och okontrollerat, med ”omfattande överkapacitet” enligt premiärministern Wen Jiabao. Alltså, medan landet står för fem procent av världens BNP, konsumerar Kina 12 procent av världens primära energiresurser och är nu den näst största producenten av växthusgaser efter USA. Mellan 1996 och 2003, ökade Kinas oljeimport från 20 miljoner ton per år till 90.

Allt fler bilar

Mer än en tredjedel av denna ökning beror på den snabba ökningen av antalet bilar (med mer än 15 procent om året under 2000-talet). Denna ”dramatiska ökning av bilanvändning utgör det största framtida hotet mot Kinas luftkvalitet”, varnar Elizabeth Economy. Denna process förklarar varför Peking, med cirka 1 000 fler bilar varje dag, nu är ”världens luftföroreningshuvudstad”. Medan andra ökänt förorenade storstäder som Mexico City och Los Angeles har luftföroreningsindex på 66 respektive 44, har Peking registrerat siffror över 300, den punkt då luften blir ”livsfarlig”. För ett barn som utsätts för denna nivå av luftburna toxiner motsvarar det att röka 40 cigaretter om dagen!
Men kol snarare än olja är den kinesiska ekonomins viktigaste drivkraft och dess största miljöfara. Efter att oljepriserna tredubblats sedan USA:s invasion av Irak 2003, har Kinas beroende av kol ökat. Med en reserv som beräknas till 5 500 miljarder ton är Kina också världens största producent. Inhemsk kolproduktion har skjutit i höjden från mindre än en miljard ton 2000 till två miljarder idag. Kolboomen har gett upphov till oräkneliga små ”vilda” kolgruvor och direkt bidragit till de groteska dödstalen i sektorn. Nästan 6 000 kinesiska kolgruvarbetare dödades förra året, fyra gånger mer än i resten av världen. I Indien där gruvarbetare är organiserade i fackföreningar, är gruvdödsfall en tiondel av Kinas nivå. Som en indisk kommentator påpekade: om den indiska kolindustrin drabbades av lika fasansfulla dödstal skulle regeringen falla.
Nästan varje vecka öppnas ett nytt koleldat kraftverk någonstans i Kina. Då bara en femtedel av Kinas kol renas skapar kolkraft enorma mängder svaveldioxid, vilket orsakar runt 400 000 för tidiga dödsfall per år genom hjärt- och lungsjukdomar. Det skapar också surt regn, som faller på en tredjedel av Kina – och förgiftar floder, skogar och grödor. Enligt Världsbanken kostar skördförlusterna enbart från surt regn 35 miljarder kronor per år i Kina.
Med tanke på att Kina för bara två årtionden sedan var en stalinistisk ”kommando”-ekonomi, kan dagens anarki – den nästan totala bristen på ens minimala miljökontroller – verka motsägelsefull. Faktum är, att den stalinistiska regimen under Mao Zedong och Deng Xiaoping orsakade kolossala miljöskador på grund av godtycklig och äventyrlig politik som, i avsaknad av arbetarklassens demokratiska kontroll, inte kunde förhindras. Den storskaliga förstörelsen av skogar som genomfördes under Mao, avsedd att utöka odlingsmarken och uppnå fullständig självförsörjning av mat, har lett till omfattande och oåterkallelig jorderosion, översvämningar och jordskred.
Men kapitalismens återkomst och ännu mer genomträngande korruption sedan dess har kraftigt underminerat den centrala regeringens grepp om provinserna och därmed över ekonomin. Idag genomdrivs egentligen bara tio procent av Kinas miljölagar och -regler. SEPA, regeringens miljöskyddsorgan, är enligt Financial Times ”en svag och underbemannad aktör i pekingbyråkratin”, med en stab på bara 250 personer jämfört med 18 000 i dess motsvarighet i USA. Kinas ”starka” centrala regering är, med andra ord, en myt!

Kapitalismens återkomst

Medan regeringen fortfarande tar fram en ”femårsplan” är denna inte längre på något sätt ett direktiv till den stora statligt ägda sektorn utan snarare en samling riktlinjer. En regeringsstudie 2004 fann att hälften av de avloppsreningsverk som byggdes under den förra planen (2001-05) inte användes på grund av lokala nedskärningar. På ett liknande sätt, trots att två tredjedelar av fabrikerna har vattenreningsutrustning, väljer de flesta att inte använda den. Böterna är vanligtvis billigare än driftskostnaden och de lokala regeringarna tjänar pengar på att driva in böterna.
Den nya femårsplanen som antogs i mars utlovar större användning av ”grön BNP”. Men den nationella statistikbyrån har ännu inte kommit överens om hur det ska mätas. Föga överraskande är att lokala regeringar inte är förtjusta i ”grön BNP”-mätningar eftersom deras inkomst och inflytande inom regeringsapparaten baseras på det gångna årets ekonomiska prestation.

”Grön BNP”

Ett pilotprojekt i Shanxiprovinsen 2004 visade enligt ”grön BNP” att dess ekonomi knappt vuxit alls de senaste 20 åren. Denna provins, som producerar en tredjedel av Kinas kol, lider av omfattande landsänkning orsakad av dess nätverk av underjordiska tunnlar. En sjundedel av marken i Shanxi – dubbelt så stort som Österrike – har störtat in, och gjort 400 000 personer hemlösa. Bilden är liknande i övriga resursrika regioner. Av 118 städer vars ekonomier huvudsakligen är beroende av naturresurser, är förråden på väg att ta slut i 30. Tidskriften Economist rapporterade att ”Protester som blockerar broar och vägar, och iscensätter sittstrejker och andra typer av demonstrationer hade blivit vanliga syner i dessa städer”, av vilka flera har över 20 procents arbetslöshet.
Uppenbarligen är den kinesiska diktaturen oförmögen att hejda landets – och därmed hela planetens – huvudstupa rusning mot ekologiskt självmord. Bara genom att helt återuppbygga det kinesiska samhället längs demokratiska socialistiska linjer, störta det så kallade ”kommunistiska” partiet (i realiteten en pro-kapitalistisk byråkratisk diktatur) och ta ekonomin i demokratiskt samhälleligt ägande och kontroll, kan dagens katastrofala kurs ändras. För att få till stånd ett så grundläggande skifte, måste Kinas snabbt växande miljörörelse förenas med arbetarklassens motstånd mot privatiseringar, avregleringar och slavarbete, en rörelse som vuxit ännu snabbare på senare år.

Laurence Coates

…och världen dras med!