Kina: Diktatur i kris backar från nolltoleranspolitiken

av Vincent Kolo, chinaworker.info // Artikel i Offensiv

Som svar på den våg av regeringskritiska protester som skakade Kina i slutet av november har diktaturen abrupt börjat överge sin mycket impopulära nolltolerans mot covid-politik. Men för de kinesiska massorna kan denna omsvängning liknas vid att komma ur askan i elden. Smittspridningen i Kina betecknas nu som explosionsartad. Under julhelgen rapporterades i utländsk media att nära en femtedel av landets invånare (250 miljoner människor) kan ha smittats med covid-19 sedan början av december. Under januari riskerar smittan att dagligen skörda 25 000 människors liv.
När landets nye ”kejsare” Xi Jinping i sitt nyårstal för första gången kommenterade omsvängningen benämnde han den som en ”ny fas” i den påstått framgångsrika smittbekämpningen och vädjade om ”tålamod”.
Det är en regim i tilltagande kris som tvingats lätta på de brutala restriktionerna för att om möjligt vinna tid.

Enligt officiella uppgifter uppgår antalet nya infektioner i hela landet till cirka 2 000 per dag, vilket är en löjligt låg siffra. Enligt inofficiella uppskattningar har hälften av Pekings 22 miljoner invånare redan smittats.
Smittan i Kina ökar nu snabbare än någonsin och inhemska experter förutspår att 840 miljoner människor kan smittas under de närmaste månaderna. Den skrämmande hastigheten och omfattningen av detta utbrott beror å ena sidan på de mycket smittsamma omikronvarianter som nu sprids i landet, plus att landets befolkning har en låg immunitet efter tre år av en ”nolltolerans-politik” byggd på hårda restriktioner och nedstängningar, som nu har avskaffats i många delar av landet.
Den BF.7-variant som för närvarande förekommer i Kina har en mycket högre ”reproduktionsförmåga” (R-tal) och en smittsam person i Kina smittar fler per dag än exempelvis under vinterns omikronutbrott i USA. Medan fallen i USA förra vintern fördubblades varannan till var tredje dag ”är fördubblingstiden i Kina nu nere på timmar”, enligt Ben Cowling, professor i epidemiologi vid Hongkongs universitet. Med tanke på den låga vaccinationsfrekvensen bland Kinas äldre, där endast 40 procent av de äldre över 80 år är fullt vaccinerade, beräknas mellan en halv och två miljoner människor dö i covid under de kommande vågorna.

I slutet av november utbröt protester i ett 20-tal städer och vid mer än 80 universitet mot den brutala nolltoleranspolitiken. Dessa protester var historiska och skilde sig från de protester som har genomförts under de senaste tre decennierna eftersom de var riksomfattande och de uttryckligen ställde politiska krav på demokratiska reformer – och till och med på att Xi Jinping ska avgå.
Diktaturen i Kina har lagt enorma summor på att göra landet till världens största och tekniskt mest sofistikerade polisstat. Detta just för att omöjliggöra protester som de som skedde i slutet av november. Men som chinaworker.info tidigare har förklarat skulle inte ens den värsta form av repression kunna hindra missnöjet från att ta formen av landsomfattande protester. Trots att protesterna samlade ett relativt blygsamt antal människor har enbart det faktum att de ägde rum försatt Xis regim i en kris.

Tidpunkten och sättet för diktaturens övergivande av sin ”nolltolerans” trotsar all logik om vi inte ser den abrupta u-svängen som en panikreaktion på de protester som ägde rum och rädslan för ännu fler protester om regimen höll fast vid sin tidigare hållning.
I inget av de andra länder som har försökt svara smittan med liknande åtgärder som i Kina har man på ett lika planlöst, abrupt och dåligt tajmat sätt gjort helt om.
Det gamla systemet för pandemikontroll har helt fallit sönder. Under tre års tid har man hävdat att man hade världens bästa strategi mot smittan och att den var överlägsen alla andras; detta har nu helt fallit i spillror, utan en ”plan B”. Genom att utse sig själv till överbefälhavare i ”folkets krig mot covid” blev Xi personligen ansvarig för den katastrofala politiken.
Xi har nu tystnat, även om han tydligt har godkänt denna politiska förändring. Ansvaret för avvecklingen av nolltoleranspolitiken har delegerats till lokala styren för att delvis skydda den ”nye kejsaren”. Diktaturens rädsla för omfattande protester är huvudskälet till denna plötsliga 180-gradersvändning. Men det finns också ett inslag i omsvängningen; att straffa massorna för att de har vågat utmana Xi.

Diktaturen har gjort viruset till en allierad för att dämpa missnöjet och förhindra protester, och det är inte första gången.

Diktaturen har gjort viruset till en allierad för att dämpa missnöjet och förhindra protester, och det är inte första gången. Viruset var också en allierad i diktaturens strävan efter att återupprätta sin kontroll över Hongkong år 2020.
Men istället för att fylla gatorna för att njuta av sin nyvunna rörlighet har befolkningen i Kinas större städer i stort sett undvikit att ge sig ut av rädsla för smitta eller för att de är smittade. I mitten av december beskrevs huvudstaden Peking som en ”virtuell spökstad”. Däremot arbetar Pekings krematorier dygnet runt och huvudstadens sjukhus är överbelastade, med scener som påminner om Hongkong i början av 2022, där patienter tvingades vänta utanför på sjukhusens parkeringsplatser.
Ett alarmerande antal sjukvårdspersonal är smittade och det finns rapporter om att läkare och sjuksköterskor i Peking beordras att arbeta trots att de har testats positivt för covid. I många städer är vanliga febernedsättande läkemedel samt kit för självtestning slutsålda. Det rapporteras också om att blodbankerna har brist på blod.
Kinas officiella dödssiffror står inte bara i strid med andra länders erfarenheter efter att ha upphävt restriktionerna, utan de ifrågasätts också av ögonvittnesskildringar. ”Reuters journalister bevittnade likbilar som stod uppradade utanför ett utsett krematorium för covid-19 i Peking och arbetare i skyddsdräkter som bar de in de döda i anläggningen”, rapporterade Reuters den 19 december. Pekings invånares sökningar på internet efter ”begravningsbyråer” har nått den högsta nivån sedan pandemin började.
Den allt djupare ekonomiska nedgången och den accelererande trenden av frikoppling från västerländska företag har satt ytterligare press på regimen att överge den tidigare covidpolitiken. Många lokala myndigheter har förts till randen av konkurs på grund av de enorma kostnaderna för att upprätthålla denna nolltolerans och särskilt kravet på fullskaliga masstester.

Den stagnerade ekonomin har i sin tur bidragit till att skärpa maktkampen inom regimen och dess redskap, ”kommunistpartiet” KKP, samt konflikterna mellan regionerna och centralmakten. I denna maktkamp spelade nolltoleranspolitiken en viktig roll för Xi, som använde den för att rensa ut kritiker och belöna dem som uppvisar slavisk lojalitet.
Rekordhög ungdomsarbetslöshet (nästan 20 procent officiellt), sjunkande reallöner och implosionen av bostadsmarknaden är alla viktiga faktorer bakom protesterna i november. Diktaturens media- och propagandaapparat har naturligtvis inte rapporterat om protesterna. Officiellt har de inte ägt rum. Det skulle vara ytterst farligt för denna regim att erkänna att den tvingades till handling av masspåtryckningar.
Vid KKP:s 20:e kongress, bara sex veckor före denna explosion av kamp, upprepade Xi Jinping återigen behovet av att upprätthålla nolltoleranspolitiken. Under kongressen meddelades det att Kinas testkapacitet hade nått upp till en nivå av otroliga en miljard PCR-tester per dag. Vad denna massiva investering egentligen var till för är en berättigad fråga idag då masstesterna summariskt skrotas.
Vid kongressen rensade Xi ut oppositionella inom landet högsta ledning och befordrade sina allierade.
Xis regim har ersatt en katastrofal politik med en annan. Alla de faktorer som för närvarande anförs för att motivera det plötsliga policyskiftet har funnits länge, men trots detta fortsatte diktaturen den impopulära och brutala nolltoleranspolitiken. Detta var av delvis av politiska skäl, inklusive strävandet efter en extrem form av social kontroll, men det var också en punkt på Xis maktkampagenda inför KKP:s 20:e ”kongress” i oktober förra året (för att befästa hans projekt med livstidsstyre).

Det som händer nu är ett massivt politiskt misslyckande. Socialister har konsekvent kritiserat Xis nolltoleranspolitik som har saknat vetenskaplig grund samt varit brutal och byråkratiskt tungrodd. Nedstängningarna användes inte heller för att vinna tid för att åtgärda Kinas alltför låga vaccinationsfrekvens.
Enligt Internationella valutafonden IMF har 375 miljoner människor över 15 år i Kina ännu inte fått tre doser och detta inkluderar över 90 miljoner personer över 60 år. Istället för att lösa krisen i det offentliga hälsovårdssystemet har resurserna istället förskjutits till det gigantiska maskineriet för testning, karantän och för att hålla människor inspärrade. Samtidigt som de mest effektiva – de utländska – vaccinerna varit förbjudna i Kina (utom för utlänningar och eliten).
Enligt officiella uppgifter hade den 19 november endast 1,9 miljoner kineser smittats av en befolkning på 1,4 miljarder människor. Feng Zijian, tidigare biträdande chef för Kinas center för sjukdomsbekämpning, har spått att 60 procent av Kinas befolkning kan ha smittats i den första vågen av infektioner i december, vilket innebär 840 miljoner nya fall. Så småningom kommer så mycket som 90 procent av Kinas befolkning att ha smittats, enligt Feng.
Även om många städer har övergivit den gamla politiken är inte alla restriktioner avskaffade och studenter som chinaworker.info har talat med i olika städer rapporterar att många restriktioner fortfarande finns kvar.

Diktaturens politiska svar på smittan kommer sannolikt att kantas av nya kast och vändningar, vilka alla lägger den största bördan på arbetarklassen och särskilt på de 300 miljoner migrantarbetare, vårdpersonal och de fattiga på landsbygden, där den offentliga sjukvården är i ett ännu sämre skick än i landets städer. Enligt South China Morning Post finns det 1,48 läkare och 2,1 sjuksköterskor per 1 000 invånare på landsbygden, jämfört med 3,96 läkare och 5,4 sjuksköterskor per 1 000 stadsbor (i Sverige finns det runt 4,2 läkare per 1 000 invånare och 10,9 sjuksköterskor, vilket är mer än i Kina men ändå på tok för lite/ Offensivs kommentar).
Det kan inte uteslutas att regimen genomför nya 180-graders­vändningar i framtiden. Om de värsta scenarierna för smittspridningen och antalet döda blir en fasansfull verklighet kan vi få se en ny sväng tillbaka mot nya storskaliga nedstängningar och inlåsningar av människor, även om detta kommer att stöta på allt större svårigheter.
Andra politiska kullerbyttor är möjliga, som att införa vaccineringskrav för äldre. Det är dock ett steg som regimen vill undvika att ta eftersom man fruktar att detta skulle möta betydande motstånd på grund av Kinas skrämmande resultat av defekta vacciner långt före covid.
Xis regim har tvingats ändra kurs genom masspåtryckningar, men den nya kursen är på många sätt värre än sin föregångare. Det är ingen verklig eftergift och långt mindre en reform, i betydelsen en påtaglig förbättring. Den visar dock för den betydande minoritet av befolkningen som känner till massprotesterna (de flesta vet inte om dem) att kamp kan tvinga diktaturen att backa, åtminstone delvis. Marxister förklarar vikten av detta som en avgörande läxa för framtida kamper. Men vi förklarar också att det behövs mer.

ISA och chinaworker.info har förklarat att den kapitalistiska diktaturen i Kina som regel besitter mindre politisk flexibilitet än ett borgerligt demokratiskt system med parlament och roterande (kapitalistiska) regeringar. Vissa utmaningar som inte automatiskt äventyrar en ”demokratisk” regim i västerländsk stil, till exempel en regerings auktoritetskollaps, kan utgöra en existentiell kris för en diktatur.
Men även de mest ”demokratiska” kapitalisterna kan förlika sig med diktatur om deras systems överlevnad kräver det.
Demokratiska krav, som exempelvis kraven på oberoende fackföreningar, yttrandefrihet, bort med censuren med mera blir omedelbart till en utmaning av diktaturen, äventyrar dess styre och hotar att utlösa en kedjereaktion av förlorad kontroll på väg mot upplösning och kollaps. Därför kommer alla sicksackmanövrer och tillfälliga eftergifter att följas av förnyat förtryck.
KKP är inte ett parti, det är staten. KKP:s fall innebär därför statens upplösning. Detta är huvudskälet till att Xi beslutade att han inte hade något annat val än att krossa den demokratiska kampen i Hongkong, av rädsla för att den så småningom skulle nå en punkt där den skulle sprida sig fastlandet.

Detta betyder inte att diktaturen inte kan göra eftergifter när den utsätts för tryck från en masskamp. År 2010 tvingade Peking de japanska bilföretagen att ge 30 procent högre löner till bilarbetarna i Guangdong, för att få slut på en våg av strejker som också började ge upphov till krav på en oberoende fackförening.
År 2003, inför vad som då var den största massprotesten någonsin i Hongkong, beordrade Peking Hongkongs regering att utföra en förödmjukande reträtt och skrota sin planerade säkerhetslag ”artikel 23”. Hongkongs regering föll – den var förbrukningsbar. I Guangdong iscensatte provinsens KKP också en partiell reträtt över protestbyn Wukan år 2011. KKP:s förhandlare gick med på att tillåta ett val i byn och att arresterade demonstranter släpptes.
Vad hade dessa eftergifter gemensamt? För det första, och viktigast av allt, hotade de inte i grunden diktaturens makt och kontroll. För det andra var den part som gav efter i dessa exempel inte centralregeringen, utan ett underordnat organ eller en utomstående part – en framtida syndabock. För det tredje kunde alla dessa eftergifter återkallas genom nya kontrarevolutionära attacker – och de återkallas faktiskt.

Därför är KKP:s styre historiskt sett inte helt utan politisk flexibilitet. Men den är mycket mer begränsad än under de flesta ”demokratiska” kapitalistiska regimer. Och denna flexibilitet har minskat dramatiskt under Xi Jinpings styre. Förtryckets ”piska” har blivit större medan eftergifternas ”morot” har blivit mindre.
Under tryck från en potentiellt revolutionär rörelse eller kris kan KKP-regimen ge löften och erbjuda reformer, som man aldrig kan lita på. Vad de inte kommer att göra är att upplösa diktaturen och kapitalismen. Denna uppgift kräver en massrörelse, baserad på arbetarklassen och med ett revolutionärt program för demokrati och socialism.