Kina: Djupaste krisen på 30 år

av Vincent Kolo, chinaworker.info // Artikel i Offensiv

En rad ekonomiska och politiska katastrofer kastar ett mörkt moln över Xi Jinpings förestående kröning som Kinas diktator på livstid. Förlamande ”noll covid”-nedstängningar av större städer, kollapsande BNP-tillväxt, rekordhög arbetslöshet och accelererande imperialistiska konflikter i skuggan av kriget i Ukraina har störtat det kinesiska samhället in i den djupaste krisen på trettio år.

Alla samhällsklasser känner en djup ekonomisk pessimism och rädsla för vad framtiden kommer att innebära. Brutaliteten i ”noll covid”-politiken har underblåst ilskan mot regimen i en aldrig tidigare skådad omfattning.
Xi har enligt uppgift instruerat höga tjänstemän att årets BNP till varje pris måste ligga över den amerikanska siffran, vilket är ett osannolikt resultat om inte den amerikanska ekonomin hårdlandar. Bloomberg har sänkt sin prognos för Kinas BNP till 2 procent, samtidigt som man räknar med 2,8 procent för USA. Inget internationellt prognosinstitut förutspår nu en tillväxt över 4,3 procent för Kina 2022, vilket är långt ifrån regeringens mål på 5,5 procent.
Vid det så kallade kommunistpartiets (KKP) kongress som ska hållas senare i år kommer Xi att förlänga sitt styre med en tredje mandatperiod som generalsekreterare eller möjligen genom att återuppliva den länge vilande posten som KKP:s ordförande.

Xis koncentration av personlig makt och övergivande av modellen med ”kollektiv diktatur” under de senaste fyra årtiondena, sedan KKP under Deng Xiaoping inledde den kapitalistiska restaureringsprocessen, är ett uttryck för en djup kris inom regimen och det kinesiska samhället. De sociala, politiska och regionala spänningarna håller på att brista.
Dessa interna påfrestningar är en av drivkrafterna bakom imperialistiska konflikter, eftersom den kinesiska kapitalismen tvingas söka en större global roll. Samtidigt förvärrar det imperialistiska kalla kriget mellan USA och Kina de interna motsättningarna.
Årets utbrott av den mycket smittsamma omikronvarianten har framkallat en dystopisk chock- och skräckpolitik från diktaturens sida. De stora nedstängningarna 2022 har ingen motsvarighet i mänsklighetens historia. Över 300 miljoner människor har drabbats direkt och har fått utstå veckor av husarrest, inkomstbortfall, livsmedelsbrist, nekad medicinsk behandling som inte är covid och byråkratisk mobbning.
Men även långt bort från nedstängingarna är konsekvenserna stora – vilket visas av kollapsen i konsumtionsutgifterna – eftersom människor fruktar att de kan stå på tur.
Statlig censur innebär att det inte är möjligt att ifrågasätta Xis ”noll covid”-politik. Till och med WHO:s milda kritik av politiken som ”ohållbar” har utplånats från allmänheten. Den globala kapitalismen har gradvis kommit till insikt om att Xis regim kommer att framhärda med ”noll covid” åtminstone fram till efter KKP:s kongress, trots dess svindlande ekonomiska kostnader.

Dessa återspeglas i den kraftiga ekonomiska nedgången, där BNP för andra kvartalet sannolikt kommer att visa en krympning.
I en rapport från Soochow Securities uppskattas kostnaden för regelbundna covid-tester för alla Kinas första och andra klassens städer (med en sammanlagd befolkning på 505 miljoner invånare) till 1,7 biljoner yuan per år, (2,62 biljoner kronor) eller 1,3 procent av BNP. Det är mer än Kinas försvarsbudget på 1,45 biljoner yuan (2,23 biljoner kronor).
Detta inkluderar naturligtvis inte den mycket större kostnaden för ekonomin som helhet till följd av förlorad produktion, förlorade konsumtionsutgifter och avbrutna leveranskedjor.
De flesta lokala myndigheter befinner sig i en allvarlig ekonomisk knipa till följd av den drastiska minskningen av markförsäljning (på grund av fastighetskraschen) och skatteintäkter (på grund av nedstängningar och statliga skattelättnader). Lokala myndigheter över hela landet inför lönesänkningar för sin personal och kräver till och med återbetalning av bonusar från 2021.
För arbetarklassen innebär ”noll covid”-politiken ökad exploatering, lönebortfall och ökad skuldsättning. Shanghai har till exempel nästan fem miljoner migrantarbetare från fattigare provinser. Under nedstängningen har de flesta av dessa arbetare inte haft något arbete och ingen inkomst.

För att uppfylla kraven från kapitalisterna, särskilt utländska kapitalister som i allt högre grad flyttar ut produktionen från Kina, har ett ”slutet kretslopp” införts vid vissa fabriker under nedstängningarna, där arbetarna upprätthåller en viss produktionsnivå i en sluten miljö. Istället för att arbeta hemifrån innebär systemet med slutna kretslopp att man bor på jobbet.
Vid Teslas Gigafabrik i Shanghai har till exempel tusentals bilarbetare sovit på fabriksgolvet för att arbeta 12-timmarsskift sex dagar i veckan.
Det har förekommit minst sju pandemirelaterade protester från arbetare i Shanghai sedan mars. En video på nätet visar en protest i juni där dussintals dabai-arbetare i skyddsdräkt marscherar för att kräva obetalda löner.

Världskapitalismens två största ekonomiska och militära makter går in i en fas av aldrig tidigare skådad kris och politisk omvälvning.

Dessa incidenter motbevisar regimens påstående att dess pandemipolitik sätter ”människorna först”. Detta är också ett svar på missledda grupper på vänsterkanten internationellt som upprätthåller Kinas covid-politik som ett progressivt alternativ till de västerländska regeringarnas katastrofala pandemimisshushållning. KKP:s hållning är lika reaktionär, arbetarklassfientlig och prokapitalistisk.
Xi’s regim håller inte bara fast vid ”noll covid”-politiken, utan förankrar det i ett system på längre sikt. Infrastrukturen för masstester och karantän byggs ut massivt, med hundratusentals permanenta testcenter som byggs över hela landet.
På så sätt uppgraderar Xis regim avsevärt sin apparat för social kontroll och förtryck under förevändning att bekämpa viruset.
Begränsningarna av medborgarnas rörlighet förstärks genom att hela befolkningen märks elektroniskt genom den obligatoriska covid-hälsokodsappen. Denna teknik fanns inte under pandemins första fas för två år sedan. Nedstängningen i Wuhan, som chockade världen vid den tidpunkten, var mycket mildare än årets upprepningar i Shanghai och på andra platser.

Den ekonomiska krisen beror inte enbart eller ens huvudsakligen på Xis ”noll covid”-politik, även om detta har förvärrat situationen avsevärt. Den avgörande ekonomiska vändpunkten kom förra året när bostadsbubblan slutligen sprack. Denna sektor stod för 28 procent av Kinas BNP. Den var huvudmotorn i KKP:s skulddrivna statskapitalistiska ekonomiska modell, och den motorn är nu trasig.
De nuvarande skuldnivåerna, som uppgår till mer än 300 procent av BNP, begränsar regimens möjligheter att återskapa ekonomin med finansiella stimulanser. Globala kapitalister och deras kinesiska motsvarigheter blir alltmer frustrerade över bristen på ett stimulanspaket med en ”stor bazooka” i samma omfattning som 2008 eller till och med 2020.
Försäljningen av nya bostäder har sjunkit elva månader i rad och med rekordhöga 59 procent i maj i årstakt. Förra året visade sig fastighetsbubblans utmattning först som en likviditetskris hos stora byggherrar som Evergrande Group.

Den skyhöga arbetslösheten är den mest alarmerande mätaren på Kinas ekonomiska problem. Den mest explosiva ingrediensen är arbetslösheten för 16-24-åringar som i maj nådde en historiskt hög nivå på 18,4 procent. Detta är mer än dubbelt så mycket som ungdomsarbetslösheten i USA (7,9 procent) och högre än i EU (13,9 procent).
En ny nivå av ekonomiska svårigheter och osäkerhet formar medvetenheten hos ungdomar, arbetare och migrantarbetare, vars tro på KKP:s förmåga att hantera ekonomiska frågor skakas i grunden. Radikaliseringen av den yngre generationen återspeglas på sociala medier – den enda kanalen för begränsad offentlig diskussion och sociala kommentarer i Kina. Nästa period av Xis styre, då han försöker befästa sin kontroll för kommande årtionden, kommer att bli mycket stormigare. Kinas demografiska kris – färre arbetare och konsumenter – och dess avstannande skuldtyngda ekonomi ser alltmer ut att förstöra regimens storslagna ambitioner att gå om USA-imperialismen, samtidigt som den senare står inför sina egna allvarliga problem.
För socialister är denna utveckling av enorm betydelse eftersom världskapitalismens två största ekonomiska och militära makter går in i en fas av aldrig tidigare skådad kris och politisk omvälvning.