(Foto: Yang Aijun / World Bank)
Jinchuan&Dikang från chinaworker.info // artikel i Offensiv
Kinas ekonomi befinner sig nu i sin djupaste kris sedan kapitalismen återupprättades. Landets kris utgör en del i den oemotsvarade kris som skakar det globala kapitalistiska systemet. Systemets kris tenderar oundvikligen att skärpa klassmotsättningarna när regimer som den kinesiska försöker övervältra krisens alla kostnader på arbetarna och de fattiga. Enligt en ny rapport från China Labour Bulletin, China Labour Bulletin Strike Map data analysis, registrerades det totalt 1 794 arbetarprotester i Kina under 2023, en ökning med 216 procent jämfört med 2022.
Trots den snabba ökningen av antalet registrerade arbetarprotester inom tillverkningsindustrin – från 37 år 2022 till 438 förra året – förblir byggsektorn det huvudsakliga kampområdet.
I takt med att krisen på fastighetsmarknaden fördjupas har fastighetsinvesteringarna minskat med nästan 10 procent jämfört med föregående år, och nybyggnationerna har minskat med 40 procent.
Kina har minst 50 miljoner byggnadsarbetare, de flesta är migrantarbetare. Förra året förekom minst 945 löneprotester från migrantarbetare inom byggsektorn, mer än dubbelt så många som under 2022.
Till följd av krisen har det blivit allt vanligare att arbetslösa byggnadsarbetare samlas vid vägkorsningar i väntan på att bli daglönare.
Antalet strejker inom tillverkningsindustrin tiodubblades jämfört med 2022. En viktig orsak är den globala kapitalistiska krisen och det kalla kriget mellan USA och Kina, som driver på trenden med massivt utflöde av utländskt kapital och ”frikoppling” av leveranskedjan. Fabriker flyttar utomlands eller inåt landet till billigare regioner, vilket leder till att arbetarna förlorar sin försörjning.
Teknikkriget med USA ledde till att i snitt 31 halvledarföretag dagligen gick i konkurs under 2023. Tillsammans med kollapsen på fastighetsmarknaden, högre arbetslöshet och minskade inkomster har detta naturligtvis resulterat i dämpad privat konsumtion.
Arbetarnas protester riktas främst mot löner som inte betalas ut och uppsägningar till följd av omlokaliseringar och nedläggningar.
Men eftersom det inte finns några verkligt oberoende arbetstagarorganisationer, som kan förena arbetarna, upprätthålla medvetenhet och kamptraditioner, blir kampen oftast isolerad till en arbetsplats eller stad. I avsaknad av arbetarorganisationer tenderar också dagens protester att kantas av såväl heroism och ilska som låg medvetenhet och små förväntningar.
Arbetarnas protester ifrågasätter inte kapitalisternas rätt att stänga fabriker och tvinga fram uppsägningar. De accepterar detta som ”en del av verkligheten” och koncentrerar sin kamp på mer ”praktiska” minimala mål som att återfå sina obetalda löner och kompensation.
Marxister ger fullt stöd till arbetarnas kamp. Men vi erkänner också att kampen i detta nu är i sin linda och att medvetenheten, på grund av den totala bristen på självständiga organisationer, ännu är väldigt låg. Det är förhållanden som står i skarp kontrast till arbetarkampen i flera länder med betydande fackliga organisationer och demokratiska fri- och rättigheter (de två går alltid hand i hand).
I dessa länder har arbetarkampen fokuserats på att stoppa nedläggningar och uppsägningar och ibland har även krav rests på förstatliganden för att rädda jobben. I Kina har kampen ännu inte nått den nivån och omfattningen, vilket understryker det brännande behovet av att bygga upp oberoende fackföreningar.
Enligt China Labour Bulletin försöker arbetsgivarna allt oftare hitta ursäkter för att inte betala socialförsäkringar och andra lagstadgade förmåner, eller att hitta sätt som tvingar arbetarna att ”frivilligt” säga upp sig.
E-handeln tränger i allt högre grad ut den traditionella fysiska handeln, vilket sätter en enorm press nedåt på de handelsanställdas jobb och villkor. Flera traditionella handelskedjor har gått omkull.
Framväxten av e-handels- och plattformsföretag har lett till att flera miljoner tvingats bli egenanställda med urusla löner och villkor.
Under trycket från den ekonomiska krisen blir även tidigare relativt säkra jobb inom den offentliga sektorn allt osäkrare. I delar av Nanjing i fjol fick offentligt anställda jobba oavlönade i tre månader, och i Guangdong sänktes statstjänstemännens pensioner med mer än en tredjedel.
Rapporter visar att vissa stadsförvaltningar, som den stora hamnstaden Tianjin i nordöstra Kina, står på randen till bankrutt. Mer än 18 000 anställda i Tianjins kollektivtrafik har inte fått ut sina löner. I Ruzhou i Henanprovinsen har läkare väntat i ett år på att få sin lön och inga pengar har betalats in till deras socialförsäkringar och pensioner. När läkarna protesterade blev de styrandes svar kort: ”Finns inga pengar”.
I september gick lärare från två mellanstadieskolor i staden Heyang i provinsen Shaanxi ut i strejk och sittstrejkade vid skolportarna för att protestera mot månader av uteblivna löner. Liknande protester från hundratals lärare ägde rum i Jingdezhen i Jiangxi-provinsen.
China Labour Bulletin (CLB) är en Hongkongbaserad icke-statlig organisation som producerar många värdefulla rapporter om arbetstagarnas kamp och villkor i Kina. Men i likhet med de flesta NGO:er är de politiska slutsatserna svaga.
När vi läser CLB:s slutsatser är det som om författarna inte har förstått den egna rapportens innehåll: ”Eftersom arbetarna kämpar för sina rättigheter (…) måste, vilket CLB länge uppmanat till, Kinas officiella fackförening börja ta sitt mandat på allvar och bli arbetarnas företrädare”, för att sedan tillägga att detta ”skulle stödja landets ekonomiska och sociala mål genom att säkerställa att både offentliga och privata rättigheter skyddas, och att medborgarna kan få en rättvis chans att tjäna ett anständigt levebröd”.
Med dessa argument hoppas de kunna vinna över kapitalisterna och regimen och skapa grund för klassamarbete istället för den klasskamp som krävs.
CLB har sedan nästan 20 år tillbaka slutat att uppmana till byggandet av oberoende fackföreningar, vilket ursäktas med att det är ”omöjligt” i Kina. Men under hela denna tid har CLB inte kunnat ge ett enda exempel på arbetarprotester som har stötts av det officiella facket, All China Federation of Trade Unions (ACFTU), som är diktaturens verktyg mot arbetarna.
Däremot kan vi nämna otaliga exempel på när de officiella facken har stängt sina dörrar för arbetare och till och med deltagit i strejkbrytande repressiva åtgärder mot strejker. ACFTU:s agerande gentemot kampen på Jasic 2018, då arbetarna försökte bilda en oberoende fackförening, är ett tydligt exempel på de officiella så kallade fackföreningarnas kontrarevolutionära roll.
När kapitalismens kris intensifieras har arbetarklassen inget annat val än att göra motstånd. Arbetarklassen och ungdomar kommer att vända sig till masskamp, och genom detta kommer man att kunna påbörja bygget av en ny kämpande arbetarrörelse som, om den förenas med den revolutionära socialismen – marxismen – kan förverkliga målet att avskaffa kapitalismen. ■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.