Kina: Li Keqiangs död visar en fördjupad anti-Xi-stämning

av chinaworker.info // Artikel i Offensiv

Li Keqiangs död i en hjärtattack vid 68 års ålder har utlöst en förnyad kamp mellan diktaturens omfattande censurmaskineri på nätet och de massor vars enda halvlegala kanal för att uttrycka sig är internet. Li, som var Kinas premiärminister från 2013 till mars i år och nominellt rankades som den näst mäktigaste efter Xi Jinping i KKP-staten (diktaturen), dog i Shanghai den 27 oktober.

Under de senaste dagarna har minst 10 000 ställt upp för att hedra Li utanför hans tidigare bostad i Hefei, huvudstaden i Anhui-provinsen. En vägg av blommor staplades upp utanför ingången till byggnaden, och staden med 8 miljoner invånare sålde till och med slut på blommor.
Den vanligaste meningen på kondoleanskorten med blommor är ett citat från Li Keqiang när han lämnade sitt ämbete: ”Himlen tittar på vad människorna gör. Firmamentet har ögon.” Detta gamla ordspråk är provocerande för Xi och dagens styrande grupp, nästan likvärdigt med en förbannelse. Dess popularitet belyser hur människor använder sorgen efter Li Keqiang för att uttrycka kritik mot Xi.
Regimens censurapparat satte omedelbart in högsta växeln och instruerade olika statliga och mediala enheter att slå ned på ”alltför översvallande kommentarer” om Li. De hemliga censurdirektiven, som har läckt ut och publicerats på nätet, uppmanar alla medier att vara vaksamma mot kommentarer som ”ger överdrivet beröm på ytan i vad som faktiskt är en kritisk handling”.
Hashtaggen ”den som borde dö har inte gjort det” förbjöds snabbt. Andra nätanvändare har börjat publicera videor eller citat från Li Keqiang, också med en underförstådd kritisk udd.

Det nuvarande tillslaget mot sorg och diskussion om Lis död återspeglar den akuta osäkerheten hos Xis regim, som känner av det massiva missnöje som väller fram i samhället. Kinas dikatoriska regim konfronterar nu en historisk ekonomisk kris efter att världens största fastighetsbubbla har kollapsat. Levnadsstandarden sjunker och ekonomin är i respirator.
Upp till hälften av alla under 25 år är arbetslösa, och Xis regim undertrycker publiceringen av relevanta uppgifter. Enligt Capital Economics minskade de kinesiska hushållens nettoförmögenhet med 4,3 procent förra året. Alla samhällsklasser har blivit fattigare, och arbetarklassen är alltid de största förlorarna.
Li och det kabinett han ledde (State Council) sköts åt sidan av Xi Jinping när han koncentrerade allt mer makt i sina egna händer. Enpartidiktaturen övergick i en enmansdiktatur. Denna process av ökad auktoritär kontroll, som nu förvärras av den allvarliga ekonomiska krisen, förklarar varför Li ses i ett positivt ljus av betydande delar av befolkningen. Denna sympati beror på vem han inte var, snarare än vem han var.

Idag använder Xis regim viss symbolik och anspelningar på den förkapitalistiska perioden för att rättfärdiga diktatur och förtryck, men gör det i en kapitalistisk ekonomis intresse. Det innebär inte en återgång till gratis grundläggande sjukvård och subventionerade bostäder, och än mindre ett avskaffande av kapitalismen.
Många av dagens sörjande citerar Li Keqiangs tal om reformer och öppnande, delvis för att denna idé – Dengs agenda för kapitalistiskt återupprättande – ofta och felaktigt kopplas samman med motstånd mot Xis påstådda ”maoism”, som i sin tur anses dra tillbaka Kina till fattigdom och misär för betydande delar av befolkningen.

Marxister ägnar stor uppmärksamhet åt maktkampen i regimens topp, eftersom den är en partiell – mycket förvrängd – mätare av de enorma sociala spänningar som byggs upp i det kinesiska samhället. Ingen av det styrande partiets (KKP,) fraktioner eller ledande personer representerar en väg framåt och ingen står på arbetarklassens sida. Deras maktkamp handlar om hur man ska förvalta landets kapitalism och dess tillgångar, inklusive hur man bäst upprätthåller diktaturen och förhindrar revolutionära utmaningar.
Med de åtgärder som man vidtagit kan Xis regim sannolikt förhindra att Li Keqiangs död följs av massincidenter. Men på grund av Kinas dystra ekonomiska utveckling och de allt större problem som diktaturen möter kommer det missnöjet oundvikligen att fortsätta växa.