Kina: Planetens räddning kräver att diktaturen och kapitalismen störtas

av Hong Liuxing, chinaworker.info (ISA i Kina) // Artikel i Offensiv

Kapitalistiska regeringar världen över skryter om att de gör framsteg i kampen mot klimatförändringarna. Samtidigt som krig, deglobalisering och även pandemin, som alla är ett uttryck för ett kapitalistsk system i kris, blir ursäkter för fortsatt ökad användning av fossila bränslen.

KKP-diktaturen (KKP, Kinas styrande så kallade ”kommunistparti”) vill gärna framställa sig som en ”grön supermakt”, men är en av de värsta klimatbovarna.
Den kinesiska kapitalismen blir allt mer beroende av kol. Förra året stod Kina för mer än hälften av all kolkraft i världen, och när ekonomin nu stagnerar försöker diktaturen med hjälp av ökad kolanvändning få upp tillväxtsiffrorna igen.
Många tidigare restriktioner för kolproduktion har upphävts i år. Ytterligare 15 miljarder dollar i lån har utfärdats för olika kolprojekt och dessutom stimuleras kolförbrukningen av att Ryssland svarat Västs sanktioner med att rea ut den kol som man säljer till Kina.

Vid COP26 var Kina ett av de länder som vägrade skriva under avtalet om minskad kolanvändning. President Xi Jinpings löfte om att ”sluta bygga nya kolkraftverk utomlands” omfattar inte de anläggningar som den kinesiska imperialismen har börjat bygga i andra länder och som sammanlagt skulle producera 300 miljoner ton koldioxidutsläpp per år, vilket motsvarar Spaniens årliga utsläpp.
En vattenkris hotar i Kina när glaciärsmältningen minskar det tillgängliga sötvattnet. På den tibetanska högplatån, som är känd som världens ”tredje pol”, har temperaturen stigit med 3-3,5 grader under de senaste 50 åren. Kinas största flod, Yangtze, har fått 13,9 procent mindre sötvatten sedan 1990-talet. Redan 2030 kan Kina nå en vändpunkt där vattenkonsumtionen överstiger vattentillgången.
KKP-diktaturens ”lösning” är ett enormt vattenöverföringsprojekt på 62 miljarder dollar från syd och nord, som innebär att de 330 000 människor som bor i de områden där de enorma dammarna ska anläggas tvångsförflyttas med liten kompensation och inga jobb. Den förstörelse av livsmiljöer som detta innebär kommer att skapa obalans i de akvatiska ekosystemen och leda till ytterligare försämrad vattenförstöring.

Havsnivåerna längs Kinas kust stiger i en alarmerande takt, och var ifjol 84 mm högre år än 1993-2011. År 2100 kommer hälften av Shanghai att ligga under vatten eller översvämmas.
Den kinesiska regimens internationellt prisade svar har varit att bygga så kallade ”svampstäder” (städer som byggs för att likt ”svampar” suga upp och lämna ifrån sig vatten). Men blott 15 procent av byggprojekten finansieras av staten, resten av pengarna kommer från banker och byggherrar som också belönas med skattebefrielse. Avkastningen på investeringarna i ”svampstäder” använder bankerna sedan för att fortsätta att investera i tungt förorenande industrier.

Den kapitalistiska diktaturen förhindrar också media från att rapportera om olagliga och undermåliga byggmetoder, vilket innebär att projekt som påstås ha levererat i själva verket inte fungerar. Vid översvämningarna 2021 fungerade inte det varning- och pumpsystem som installerats vid Zhengzhous ”smarta tunnel” och som skulle hindra översvämningar. Det resulterade i att hundratals bilar blev fast i den översvämmande tunneln och sex personer dödades (totalt dog 398 personer i dessa översvämningar).
Den och andra katastrofer understryker behovet av oberoende fackföreningar i Kina – totalt förbjudna av diktaturen – som utövar demokratisk kontroll på arbetsplatserna och har bestämmanderätt i frågor som rör arbetets genomförande, vilket skulle förhindra fuskbyggen.

KKP-regimen har lovat att energi från sol- och vindkraft ska upp till ”minst 570 gigawatt” under perioden 2021-2025. Men subventionerna till förnybara energikällor avvecklas, och takten i utbyggnaden av vindkraften tycks vara på väg att minska under 2022.
För att uppnå ”koldioxidneutralitet till 2060” planerar regimen att sjudubbla kärnkraftskapaciteten fram till mitten av seklet. De faror det rymmer ska ses mot bakgrund av alla ruinerande kostnadsbesparingar som genomförs och de många byggskandaler som har uppdagats, samt att driften av dagens kärnkraftverk och slutförvaringen av använt kärnbränsle blir allt mer riskfylld på grund av outsourcing och ökat beroende av underleverantörer.
Endast en demokratisk planering som befrias från kapitalismens bojor och begränsningar kan göra det möjligt att snabbt genomföra en omställning till det förnybara energisystem som behövs för att säkra mänsklighetens och planetens framtid.