Kina: Problemen hopar sig för Xi

av Socialist magazine, publiceras av ISA i Kina, Hongkong och Taiwan // Artikel i Offensiv

Ordet ”involution” eller neijuan beskriver ständigt ökande insatser som inte leder till några förbättringar. Denna och en annan term, ”att ligga platt” (tang ping), har sedan 2020 fått masspridning i Kina. Båda uttrycker de avskyn för ett allt brutalare kapitalistiskt samhälle där barn coachas inför att intervjuas för en plats på dagis.

Involution kan också användas för att beskriva Kinas ekonomi med dess förvärrade episka kriser. Kinas fastighets- och bomarknad, världens i särklass största, har kollapsat. Förra året föll bostadsbyggandet till 40 procent av 2020 års nivå.
Om man beräknar det överflödiga bostadsbeståndet genom att subtrahera all såld bostadsyta från den totala byggda ytan visar det sig att det finns tillräckligt med tomma bostäder för 150 miljoner människor. Denna siffra är dock bara toppen av ett mycket stort isberg. Den inkluderar inte alla andra- och tredjehandsbostäder som köptes som ”investeringar” under den decennielånga bostadsbubblan.
Av Kinas cirka 300 miljoner hushåll i städerna äger en tredjedel mer än en bostad och en tiondel mer än två bostäder. I takt med att bostadspriserna har rasat (fallet är mycket större än vad de officiella uppgifterna visar) läggs dessa andra och tredje hem ut till försäljning, vilket ytterligare mättar marknaden och driver på deflationen (fallande priser).
Deflationen får både de globala finansmarknaderna och Kinas styrande att ligga sömnlösa. Men officiellt finns det ingen deflation i Kina.

I december sjönk priserna i den snabbaste takten på 14 år. Ekonomer varnar för att Kina står inför en utdragen period av deflation, där värdet på fastigheter kollapsar och sjunkande löner och arbetslöshet ger minskad efterfrågan, vilket ökar pressen på kapitalisterna att ytterligare sänka priser och löner.
Deflation är katastrofalt för Kinas skuldsatta ekonomi, eftersom gamla skulder blir allt dyrare att betala. Som chinaworker.info (ISA i Kina) tidigare förklarat har den kinesiska kapitalismen gått in i en ”japanisering”, men Kinas kris överträffar på många sätt Japans – Kina är större, fattigare och i flera avseenden mer sårbart.
Bostadskrisen har fått statsägda banker och lokala myndigheter att vända sig bort från fastighetssektorn och till industrisatsningar. Särskilt stora investeringar görs för att öka produktionen av elbilar, litiumjonceller och solpaneler.
Denna strategi har delvis uppmuntrats av centralregeringen. Men som alltid i Kina konkurrerar olika delar av staten med varandra på ett kaosartat sätt, och resultatet blir mer överkapacitet. Detta hände inom fastighetssektorn. Det upprepas nu i den oordnade expansionen av den påstått gröna industrin. I januari varnades det officiellt för de ”blinda investeringar” som har gjorts i denna sektor och som har orsakat överkapacitet.
Samtidigt expanderar inte Kinas inhemska marknad. Trots att Kina är världsledande vad gäller solenergi stod den endast för 4,7 procent av Kinas elproduktion år 2022, medan fossila bränslen stod för 70 procent.

Den ekonomiska krisen urholkar regimens bas. Massprotestvågen 2022 gav en första signal om att missnöjet kan övergå till aktioner på gatorna.

Dessa krassa siffror illustrerar att kapitalismen är ett absurt system som befinner sig i en återvändsgränd. Kapitalismen, som vilar på privat ägande av produktionsmedlen och nationalstater, som båda spelar en fullständigt reaktionär och ekonomiskt kvävande roll, är oförmögen att genomföra en grön omställning. Istället reser den globala kapitalismen, med hänvisning till ”nationell säkerhet”, ständigt nya handelshinder och murar.
Bristande efterfrågan på hemmaplan innebär att exportberoendet ökar. Men exporten pressas av en svag tillväxt i världsekonomin och geopolitiska spänningar – det kalla kriget mellan USA och Kina. Kinas export mätt i dollar minskade med 4,6 procent 2023. I år är läget globalt ännu mörkare, eftersom rivaliteten på världsarenan hårdnar. Nya sanktioner och handelshinder mot Kina och nya gränser för teknik och kapital till Kina är inte bara möjliga, utan kommer sannolikt att införas.
USA och EU är inte de enda som reser murar mot kinesisk export. Indien har infört tullar på kinesiska solcellsmoduler och Turkiet har infört en extra tull på 40 procent på kinesiska elbilar.

År 2023 var ett katastrofalt år för ekonomin och för Xi Jinpings regim. Redan nu ser 2024 ut att bli ännu värre. Under ytan är missnöjet större än någonsin. Förmodligen är det en majoritet av befolkningen som nu anser att regimens siffror och ekonomiska propaganda inte är något annat än ett dåligt skämt.
Officiellt växte Kinas ekonomi med 5,2 procent förra året. Med undantag för pandemiåren är det den lägsta tillväxten sedan 1976. Men mot bakgrund av fastighetsmarknadens kollaps står det klart att siffran för 2023 års tillväxt är falsk. Enligt konsultbolaget Rhodium Group växte Kinas ekonomi med 1,5 procent 2023. Brittiska Oxford Economics menar att Kinas verkliga BNP kan vara 20 procent mindre än vad regimen uppger.
De nya industrierna står endast för 3,5 procent av landets årliga produktion, och kan inte ersätta fastighetsmarknaden som ännu står för nära en fjärdedel av produktionen. De nya industrierna sysselsätter dessutom få i jämförelse med fastighets- och bomarknaden.
Kinas abetslöshetskris är alltså på väg att fördjupas. Lönerna har sjunkit i nästan hela ekonomin. Även inom de ”blomstrande” elbils- och solenergisektorerna har det förekommit både uppsägningar och att löner inte betalas ut. Samtidigt har massuppsägningar inletts inom de mer traditionella industribranscherna. Rekordmånga migrantarbetare har gett upp och återvänt till sina hemprovinser. Sjunkande realinkomster är den viktigaste orsaken till att konsumenternas efterfrågan minskar.

Regimen blåser upp siffrorna, och skulle verkligheten bli alltför pinsam väljer man att inte publicera några siffror. Länge gavs det inga data om ungdomsarbetslösheten. När siffror på nytt började redovisas, i december förra året och efter sex månaders censur, rapporterades ungdomsarbetslösheten vara 14,9 procent. Men då hade man ändrat mätmetoden för att få ner siffran.
Regimens falska propaganda och censur bidrar till att ytterligare undergräva dess auktoritet.
Kinas bostadsbubbla började spricka för tre år sedan. Därefter spred sig fastighetskrisen till de lokala myndigheterna. Under andra halvåret 2023 hade krisen spridit sig till skuggbanksektorn. Den traditionella banksektorn kan bli krisens nästa offer och det kan inte uteslutas att det slutar i en fullskalig finanskris.
Den senaste tidens åtgärder för att skaka liv i den stendöda aktiemarknaden är ytterligare tecken på att något allvarligt är på gång.

Den ekonomiska krisen urholkar regimens bas. Massprotestvågen 2022 gav en första signal om att missnöjet kan övergå till aktioner på gatorna.
Eftersom alla protester är olagliga (arbetarstrejker förtrycks och alla former av politiska organisationer som inte är knutna till regimen är förbjudna) saknar den kinesiska diktaturen den flexibilitet som ”demokratiska” kapitalistiska regimer har. Dessa har ett antal institutionella ”stötdämpare” och åtminstone den formella existensen av politiska ”oppositionskrafter”, som kan (inte alltid och inte för evigt) fördröja utvecklingen av politiska kriser till fullskaliga revolutionära utmaningar.
På grund av diktaturen kan varje ny våg av masskamp få revolutionära drag i Kina, som skedde 1989, när den väl passerar den avgörande punkt då rädslan för polisförtryck förlorar sitt grepp om massorna. Kina går mot chocker och oförutsedda händelser.