foto: Historiska media
För regeringen gäller att mänskliga fri- och rättigheter må vara bra, men exportorder och marknader är mycket bättre. På regeringens lista över länder som ska vara prioriterade exportmarknader finns många ökända diktaturer som exempelvis Kina, där oppositionella kidnappas, förs till hemlig ort och hålls fångna i speciella ”svarta fängelser”. Men regeringen höjer inte rösten, inte ens när svenska medborgare kidnappas och förs bort av den kinesiska säkerhetstjänsten.
Om denna farliga tystnad handlar boken De kidnappade Kinasvenskarna (Historiska Media, 2018), skriven av journalisten Jojje Olsson, som länge bodde i Peking, men som numera bor i Taiwan sedan han 2016 nekades visum till Kina.
Boken De kidnappade Kinasvenskarna är en kusligt högaktuell läsning. Den 20 januari i år, ungefär samtidigt som boken kom ut, greps Gui Minhai, svensk medborgare och bokförläggare i Hongkong, på nytt och fördes till hemlig ort av de kinesiska myndigheterna. Arresteringen och bortförandet skedde när Gui Minhai tillsammans med två svenska diplomater befann sig på ett tåg på väg till Sveriges ambassad i Peking för att där genomgå en läkarundersökning. Några veckor senare framträdde Gui Minhai ännu en gång i kinesisk tv och läste upp en ”avbön”.
Första gången som Gui Minhai kidnappades och bortfördes var när han i oktober 2015 befann sig i Thailand på semester. Då greps han av kinesiska säkerhetsagenter som tog honom till Kina där han sattes i fängelse utan rättegång och långa stunder utan någon som helst kontakt med omvärlden.
Ifjol meddelade de kinesiska myndigheterna att Gui Minhai frisläppts, men han sattes i husarrest och var under fortsatt bevakning för att sedan arresteras igen i början av året. Trots att Gui Minhai är svensk medborgare har regeringens och myndigheternas svar på de återkommande övergreppen varit att ligga lågt. Det skulle ta väldigt lång tid, nästan ett år, och att Gui Minhais dotter trädde fram i SVT:s Agenda innan utrikesminister Margot Wallström reste krav på att han skulle släppas fri. Från regeringen blev det inget mer än ett uttalande som aldrig fick någon efterföljd. När utrikesministern höll sitt tal under den utrikespolitiska debatten för några veckor sedan nämndes inte Gui Minhai med ett ord.
Att Gui Minhai och andra frihetsberövade skulle släppas fria har aldrig funnits på dagordningen när regeringen tillsammans med ”näringslivet” har gjort sina återkommande affärsresor till Kina.
Kort tid efter att Gui Minhai hade kidnappats i Thailand greps den svenska medborgaren Peter Dahlin i Peking, där han länge har bott och arbetat. Peter Dahlin hade år 2009 varit med och startat en NGO vid namn China Urgent Action Working Group (China Action) som gav hjälp och stöd till advokater och aktivister ”med fokus på mänskliga rättigheter”.
China Action hade kunnat bildas med ekonomiskt stöd från Norwegian Human Rights Fund, där bland annat norska LO ingår. År 2013 greps för första gången en anställd på China Action och därefter följde flera arresteringar och många tvingades att sluta.
I juni 2015 inledde polis och säkerhetstjänst en landsomfattande arresteringskampanj mot advokater och aktivister. Minst 300 personer greps, varav några fortfarande sitter fängslade utan rättegång. Dessa massgripanden varslade om en skärpning av den redan hårda upptrappningen och skulle följas av nya arresteringar för att tysta och skrämma invånarna i både Fastlandskina och Hongkong.
I början av januari 2016, samma dag som Peter Dahlin skulle resa till Thailand för att träffa sin familj, greps han av säkerhetspolis och fördes till ett fängelse som enligt lag inte får kallas fängelse. ”Det är nämligen specialbyggt för att isolera misstänkta eller besvärliga individer under längre tidsperioder utanför det normala rättssystemet”. I dessa ”svarta fängelser” hålls de fängslade isolerade från omvärlden under flera månader. Två veckor efter arresteringen fick Peter Dahlin till sist träffa representanter från den svenska ambassaden. Det var ett surrealistiskt möte, som bara fick hållas på engelska eller mandarin och som fick pågå i högst 30 minuter. Mötet skulle omedelbart avbrytas ”om jag sade något om byggnaden där jag hölls, min behandling eller någonting om fallet som pågick mot mig. Mötet skulle också avbrytas om vi pratade svenska”, berättar Peter Dahlin för författaren.
Diktaturen har en mängd metoder i sin arsenal för att knäcka de som arresteras och tvinga fram ”erkännanden”. Vid sidan av tortyr, förödmjukande förhör, isolering och påtvingad vakenhet finns hot och repressalier mot familjemedlemmar. Denna kombination av våld och vidrigheter följs inte sällan av tv-sända ”avböner” där den som förklarar sig ”skyldig” offentligt läser upp vad kidnapparna har skrivit.
För att frisläppas tvingades Peter Dahlin inför tv-tittarna den 18 januari beskriva sig själv – en enskild person – som ett ”hot mot Kinas nationella säkerhet” samt att han hade ”sårat det kinesiska folkets känslor”. Därefter deporterades han och portades från Kina.
De svenska myndigheternas förhållande till Peter Dahlins kidnappning kännetecknades av samma totala brist på engagemang som fallet var vid kidnappningen av Gui Minhai. Innan han kidnappades hade Peter Dahlin informerat sin kontakt på ambassaden om att det finns en akut risk för att han skulle föras bort. Om han inte hörde av sig till kontakten igen hade uppenbarligen någonting hänt. ”Men trots detta berättade svenska ambassaden inget för min familj, som så klart började oroa sig då jag inte kom fram till Thailand. De fick istället på egen hand höra av sig till ambassaden för att få reda på vad som skett”.
Peter Dahlin släpptes fri. Men Gui Minhai hålls ännu fången och från regeringen hörs ingenting. Skälet är att regeringen och den svenska kapitalismen vill hålla sig väl med diktaturen. Kina är numera Sveriges tionde största exportmarknad och nya marknader hägrar i ett Kina som styrs av den nye kejsaren Xi Jingping som vill bli president på lisvtid.
”Och för våra svenska livsmedel finns det en stor potential. Ett kittlande exempel är Kina. Om den kinesiska medelklassen skulle köpa lika mycket svenskproducerade livsmedel som fransmännen (83 kronor per person i exportvärde), skulle exporten till Kina öka från 500 miljoner kronor till 23 miljarder kronor. Exporten de senaste åren har haft en jämn tillväxt och genom den här historiska satsningen hoppas vi nu att exporten (till Kina) ska ta extra fart”, skrev exempelvis landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) i en debattartikel på årets andra dag och satte regeringens krypande hållning till diktaturen på pränt.
De kidnappade Kinasvenskarna är en skrämmande skildring av ett Kina där diktaturens grepp hårdnar, samtidigt som regimerna i Väst blir allt mer måna om att värna sina förbindelser med Peking. Den upptrappade repressionen stryper också allt mer av de friheter som har funnits i Hongkong.
I boken sägs dock felaktigt att den första manifestationen på svensk mark för Gui Minhai hölls i september 2017. Det är inte korrekt. Långt innan dess hade Chinaworker, den 20 januari 2016, genomfört en manifestation utanför Utrikesdepartementet i Stockholm och överlämnat ett öppet brev till utrikesministern Margot Wallström där regeringens tystnad efter kidnappningen av först Gui Minhai och sedan Peter Dahlin fördömdes.
I protestbrevet skrev Chinaworker att skälet till varför utländska regeringar stryker den kinesiska diktaturen medhårs är att ”De har satt affärsintressen före allt annat. Den nuvarande tystnaden från regeringar, inklusive den svenska regeringen, över de växande kränkningarna av mänskliga rättigheter i Kina är en skandal.” ■
Författare: Jojje Olsson
Förlag: Historiska Media
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 220
