Kamputbrotten växer allt mer i Kina, som här under strejken vid skofabriken i Dongguan då 40 000 arbetare gick ut i strejk.
Den 4 juni markerade 25-årsdagen av den blodiga massakern i Beijing som fick slut på den studentledda massdemokratirörelsen som var nära att störta den kinesiska diktaturen. I år var det 180 000 som fyllde Victoriaparken i Hongkong på kvällen och natten den 4 juni under stadens årliga minne av massakern.
På fastlands-Kina, som ligger mindre än en timmes järnvägsresa bort, kommer dock inga protester att tolereras och alla omnämnanden av 1989 års rörelse har raderats ut från media och internet. Det är som Chen Mo förklarade i vår bok Seven Weeks That Shook the World (Sju veckor som skakade världen, chinaworker.info 2009): ”Det är nästan som om 1989, den 4 juni och massakerna vid Himmelska Fridens torg aldrig ägde rum och de efterföljande generationerna har dessvärre fått minnesförlust vid födelsen.”
Xi Jinping, den ”starke man” som för närvarande är överhuvud för Kinas felaktigt benämnda ”kommunist”-parti (KKP) har klargjort att det inte kommer att bli några politiska uppmjukningar eller ”demokratiska reformer” under hans tid, utan snarare en förstärkning av enpartistyret. Samtidigt kommer den prokapitalistiska politiken, vars tidiga effekter var viktiga bidragande utlösande orsaker till 1989 års protester, att fortsätta samt accelereras för att ge marknaden en ”avgörande” roll.
Under de senaste tre veckorna har det genomförts ytterligare ett nedslag på framträdande dissidenter i Kina då regimen i förebyggande syfte driver ut spökena från rörelsen 1989. ”Bredden och djupet på
nedslaget är oroväckande och utgör definitivt en ökning jämfört med tidigare år”, noterade en talesperson för Amnesty International i Hongkong. Advokaten Pu Zhiqiang, som har representerat andra dissidenter, inklusive konstnären Ai Weiwei, arresterades efter ett möte i Beijing för att diskutera rörelsen 1989. Veteranjournalisten Gao Yu fick paradera i fängelseuniform i en tv-sändning från det statliga kinesiska tv-bolaget CCTV, anklagad för att ha avslöjat statshemligheter, vilket är en väldigt allvarlig anklagelse.
Den senaste repressionsomgången riktar sig både höger- och vänsterut. Promaoistiska hemsidor finns exempelvis med bland de som har stängts ner under de senaste veckorna.
Under det kvartssekel som har förflutit sedan 4 juni-massakern uppnådde Kinas ekonomiska tillväxt en ”mirakulös” status och den kinesiska ekonomin förväntas trots den nuvarande inbromsningen gå förbi USA som världens största ekonomi innan detta årtiondes slut. KKP:s modell med en ”statskapitalistisk” utveckling har skapat fler dollarmiljardärer än någon annanstans utanför USA, av vilka de flesta har starka band till diktaturen och till och med sitter med i dess styrande organ.
De framgångar som KKP-regimen till synes har haft efter att ha vadat i de regeringsfientliga protesterandes blod 1989 har mötts av beundran från världens kapitalister (även om många regeringar i allt högre grad betraktar Kina som ett militärt och ekonomiskt hot). Detta har också frambringat teorin om ett ”uthålligt auktoritärt styre” – en regim som har anpassat sig, tagit till sig och imiterat, i syfte att hålla sig kvar vid makten.
Under de månader och år som följde omedelbart efter Beijingmassakern trodde många kinesiska dissidenter och demokratiaktivister att regimen var dömd till en nära förestående kollaps, i likhet med Sovjetunionen och andra stalinistiska enpartistater. När detta sedan inte inträffade började förkämparna för ”borgerlig demokrati” i Kina anpassa sig politiskt till KKP och betrakta ”kompromisser” och ”gradvisa förändringar” som den enda realistiska strategin, med betraktande av en revolution som något farligt, ett hot mot kapitalistiska intressen och ”stabilitet”.
Detta beskriver också den felaktiga inställning som Hongkongs prodemokratiledare har. Dessa skikt har med detta tillvägagångssätt avlägsnat sig längre och längre bort ifrån den faktiska kamptradition som etablerades av rörelsen 1989, vilken, som vi socialister förklarade, utgjorde ett revolutionärt hot mot diktaturen, om än utan den avgörande ingrediensen av ett klart program och en tydlig ledning.
Under åren som har gått mellan då och nu har kapitalisterna internationellt också skyndat sig för att göra affärer med den kinesiska diktaturen (trots de kortvariga och skenbara sanktioner som infördes efter massakern) då den öppnade för en utsugning- och låglöneproduktion i en omfattning som inte har någon motsvarighet i historien. Pengarna rullade in till KKP under den accelererade globaliseringsvågen på 1990- och 2000-talet, vilket placerade den i centrum för den världsomfattande ”kapplöpningen mot botten” i fråga om löner, pensioner, socialförsäkringar och miljöstandard.
Detta åtföljdes av åtgärder för att separera sig ifrån och bryta upp den gamla planeringsmodellen, i vilken de strategiskt viktiga företagen förblev under statlig kontroll. Världskapitalismen har belönat denna politik med över 1 biljon USA-dollar i utländska direktinvesteringar under det senaste kvartsseklet.
Snarare än att försvaga diktaturens repressiva grepp har den motsatta processen ägt rum under denna kapitalistiska politik. Det är som Wall Street Journal påpekade, att ”Spenderandet på inrikes säkerhet – från polislöner till övervakningsutrustning – steg med nästan 90 procent till 769,1 miljarder yuan [825,8 miljarder kronor] under sex år fram till år 2013, vilket överskred den summa som spenderades på det nationella försvaret”. Den kinesiska statens budget för inrikes säkerhet ligger nu på ungefär samma storlek som Vietnams BNP. Landet har nästan 30 miljoner säkerhetsövervakningskameror och 2 miljoner internetpoliser.
”Den repressiva apparaten i Kina är mycket mer utvecklad än den i Egypten eller Tunisien”, säger Perry Link, den Kinaexpert som medredigerade Himmelska Fridens torg-papperen. ”Den är sofistikerad, mångbottnad och omfattande, så det är svårt för något liknande en ’jasminrevolution’ att komma igång.”
Det råder ingen tvekan om att statens repressionsarsenal, dess censur av sociala media och dess tekniker för att demobilisera opposition tillhör de mest sofistikerade i världen, men i slutändan kommer inte ens detta att kunna rädda regimen.
En växande kommentatorskår ser framför sig en allvarlig politisk turbulens då Kinas ekonomi går mot en dramatisk inbromsning, sida vid sida med mångbottnade risker för fastighetskrascher och skuggbankshärdsmältor.
Som något långt bort ifrån de tidigare ledarnas ekonomiska triumfalism tillkännagav Xi Jinping nyligen att den lägre BNP-tillväxten var det ”nya normala”, vilket spädde på oron för att även det officiella 7,5-procentiga tillväxtmålet kan komma att missas. En talesperson för regeringens ekonomiska topptankesmedja, Development Research Centre (DCR, Utvecklingsforskningscentret) varnade nyligen för att BNP-tillväxten kan komma att minska till omkring 5 procent under de nästkommande två till tre åren.
”Då återstår endast repression och nationalism i partiets post-Himmelska Fridens torg-verktygslåda”, noterade kolumnisten Minxin Pel i South China Morning Post den 29 maj. ”Och bägge fortsätter faktiskt att spela en central roll i president Xi Jinpings strategi för att säkra partiets överlevnad.”
Pel tror i likhet med ett växande antal kommentatorer att KKP-regimen troligen inte kommer att överleva i ytterligare 25 år. Den ökande statliga repressionen och övervakningen samtidigt som massprotester också ökar i omfattning är ett recept för explosiva sociala rörelser under de kommande åren.
Samtidigt kan de skärpta internationella spänningarna och de djupnande militära antagonismerna i Östasien komma att producera nya hot mot KKP:s grepp om makten.
Det är emellertid inte tillräckligt att önska sig eller förutspå undergången för KKP-diktaturen; vi måste bygga ett massocialistiskt alternativ som kan få inflytande på och gjuta samman kommande masskamp för demokrati och mot kapitalism.
Detta är vad CWI i Kina, som också finns som organiserad kraft i Hongkong och på Taiwan, försöker göra idag. ■
180 000 mindes massakerns offer
Rekordmånga deltog i den manifestation hölls i Hongkong på årsdagen av massakern i Peking. På kvällen tände omkring 180 000 personer ett ljus i Victoriaparken för att hedra och minnas massakerns offer. ”Glöm aldrig den 4 juni!” har blivit ett stridsrop som uppmuntrat Hongkongs invånare att fortsätta kampen mot det kinesiska ”kommunist”-partiets (KKP) diktatur. ■
