Kinas ekonomi på väg mot ”japanisering”

ledare från nummer 71 av Socialist《社会主义者》magazine, ISA:s tidning i Kina, Hongkong och Taiwan // Artikel i Offensiv

Kinas ekonomiska kris gick in i en ny och farligare fas i augusti och bilden mörknar vecka för vecka. Kinas största fastighetsbolag Country Garden står på randen till inställda betalningar och problemen sprider sig till den finansiella sektorn.

Efter tre år av brutala nedstängningar förutspåddes allmänt en ekonomisk återhämtning (inte av oss, bör det noteras). Men återhämtningen efter covid-19 har försvunnit spårlöst. Kinas auktoritära kapitalism står inför en systemkris efter flera decennier av snabb men ohållbar skulddriven tillväxt.
Fastighetssektorn är den ”viktigaste enskilda sektorn i den globala ekonomin”, enligt Fitch, ett amerikanskt kreditvärderingsinstitut. Dess nära relation till Kinas lokala myndigheter, som är beroende av markförsäljning för nästan hälften av sina intäkter, har varit central för KKP:s (det så kallade kommunistpartiet) ekonomiska modell av statskapitalism.
Försäljningen av nya bostäder hos Kinas 100 största byggherrar minskade med 33 procent i juli jämfört med ett år tidigare, efter en minskning med 28 procent i juni. Bostadsmarknaden, i form av byggda och sålda bostäder, är sannolikt en tredjedel mindre än 2021. Detta förvärras av Kinas demografiska kris. 266 städer såg sin befolkning minska mellan 2010 och 2020, enligt forskare vid Tsinghua University.

Som en del av kapitalismens globala kris var KKP:s statskapitalistiska modell trasig redan före pandemin. KKP:s brutala motåtgärder (noll-covid) förvärrade krisen ytterligare. ISA insåg att eran av snabb kinesisk tillväxt var över och att en långsiktig process av ekonomisk ”japanisering” – stagnation, skuldkris och demografisk nedgång – hade inletts.
Idag finns det misstro och förtvivlan bland kapitalisterna över den svaga politiska responsen från Xi Jinpings regim. Tidigare uttryckte många utländska kapitalister beundran för KKP:s diktatur över att ”få saker gjorda”. De överskattade diktaturens förmåga att ta sig ur kapitalismens kriser. Till skillnad från tidigare nedgångar finns det inga tecken på ett stort stimulanspaket – en finanspolitisk ”bazooka” – likt det Wen Jiabao lanserade för 15 år sedan, som enligt vissa ”räddade den globala ekonomin”.
Istället förlitar sig diktaturen i ännu högre grad på manipulation eller förbud av föga smickrande ekonomiska uppgifter. I augusti meddelade regimen att den inte längre kommer att föra statistik över ungdomsarbetslösheten. I april upphörde ett index över konsumenternas framtidstro. Uppgifter om lokala myndigheters försäljning av mark finns inte heller längre tillgängliga. Ekonomiska kommentatorer har fått sina Weibo-konton nedstängda för att de har spridit ”negativ och skadlig information” (Weibo är ungefär Kinas motsvarighet till Facebook och Twitter).

Att sluta samla in uppgifter om ungdomsarbetslösheten är kanske den mest avslöjande censuråtgärden. Med kanske hälften av alla under 25 år utan arbete är en ungdoms­explosion en verklig möjlighet under den kommande perioden, vilket framgår av den kortlivade protestvågen i slutet av förra året. När massornas uppoffringar och lidanden under tre år av olidliga pandemikontroller ersätts av ekonomiska bördor och osäkerhet som inte har skådats på nästan fyrtio år hotar massornas ilska och frustration att koka över i en omfattning som inte har skådats tidigare.
Xis regim skyller de ekonomiska svårigheterna på USA-imperialismens antikinesiska politik och Västvärldens ”frikoppling” från den kinesiska ekonomin, i ett försök att stärka nationalisternas stöd. Men även om propagandan kan ha en effekt på vissa delar av befolkningen har den sina begränsningar när den ekonomiska krisen fördjupas.
Kapitalisterna är oroliga: Vad har hänt med KKP:s legendariska ”finansiella verktygslåda”, som de har använt för att ta sig ur svårigheter gång på gång? Handlingsförlamningen visar att krisen är annorlunda idag. Extrema skuldnivåer i hela ekonomin (rekordhöga 295 procent av BNP i slutet av 2022) har krympt regimens manöverutrymme – de gamla metoderna är inte längre möjliga eller har inte längre den önskade effekten.

Enorma belopp till infrastruktur har varit KKP:s standardreaktion för att stimulera ekonomin, snarare än ”helikopterpengar” – att trycka pengar och dela ut dem till allmänheten för att stimulera konsumtionen. Det senare tillvägagångssättet föredrogs av många andra kapitalistiska regeringar under pandemin. Denna idé lanseras nu av vissa ekonomiska rådgivare även i Kina. Men för KKP-ledarna vore detta ”välgörenhet”, som enligt deras tankesätt främjar ”lathet”.
Det traditionella tillvägagångssättet däremot – ytterligare ett infrastrukturpaket – berikar lokala KKP-tjänstemän och kapitalister. Eller så har det varit, tills extrema nivåer av överproduktion av bostäder och infrastruktur, och den motsvarande skuldkrisen i lokala myndigheter, i praktiken omöjliggjorde detta alternativ.
Ett exempel från en av de mest skuldsatta provinserna, Guizhou, illustrerar det absurda i KKP:s politik. Enligt South China Morning Post (den 30 juli 2023) hade Guizhou byggt totalt 8 331 km motorvägar i slutet av 2022, vilket överstiger Japans 7 800 km. Japan har 82 miljoner fordon, medan Guizhou har mindre än sex miljoner, och Japans BNP är över 15 gånger större än Guizhous! De lokala regeringarna i alla utom de rikaste städerna har fått slut på pengar och inte kan betala löner och skulder, än mindre skjuta till ännu en stor finanspolitisk ”bazooka”.
Utan större finansiella stimulanser är regeringen begränsad till att utfärda det ena ”förtroendeskapande” paketet efter det andra, till stor del inriktat på att lugna de finansiella marknaderna.

Processerna i Kina – den tidigare kapitalistiska ”mirakelekonomin” – understryker den oemotsvarade kapitalistiska kris vi lever i.

Kinas ekonomi pressas hårt från alla håll av vad vissa engelskspråkiga kommentatorer kallar de fyra ”D:na”: ”Demand, debt, demographics and decoupling” (Efterfrågan, skuldsättning, demografi och frikoppling). Som marxister har förklarat är frikopplingsprocessen (eller ”de-risking” som Västledarna nu har döpt om det till) verklig. Den imperialistiska maktkampen mellan Kina och USA med deras respektive kalla kriget-block påverkar nu handelsrelationer, leveranskedjor (produktion flyttas) och investeringar.
Det innebär naturligtvis inte ett totalt handelsembargo mellan de två lägren, och processen kommer inte heller att vara linjär. Men det pågår en kraftfull förändring mot minskade ömsesidiga förbindelser. Båda sidor bygger upp handelshinder, inför strängare regelverk och styr i allt högre grad om handel och investeringar till sina egna block eller till ”vänligt sinnade” länder.
I Kinas fall innebär detta en förskjutning från rikare till mindre utvecklade exportmarknader, något som oundvikligen kommer att öka landets ekonomiska svårigheter. Detta åtföljs av ett USA-samordnat teknikkrig för att minska Kinas tillgång till viktig USA-kontrollerad teknik, i syfte att skapa en större klyfta mellan dem, särskilt inom militär teknik.
Vi har varnat för att den kinesiska ekonomin i stora drag följer en process av ”japanisering” – en utdragen fas av stagnation efter kollapsen av enorma tillgångsbubblor, främst den japanska fastighetssektorn, som började 1990.

Idag fokuserar många medier på Kinas ”japanisering” och ekonomer som Paul Krugman, Stephen Roach, Michael Pettis och rapporter från storbankerna J. P. Morgan och Citigroup stöder till stor del denna diagnos. Krugman och andra varnar för att Kinas kris sannolikt kommer att bli värre än Japans.
Kina är mycket fattigare – dess BNP per capita var cirka 12 800 USA-dollar 2022, jämfört med 29 470 USA-dollar i Japan 1991. Kinas välfärdsnivå är mycket lägre, den demografiska krisen är större och började tidigare än i Japan, vars befolkning inte började krympa förrän 2008. Kina saknar också den borgerliga demokratins ”ventiler”, som kan hjälpa kapitalistklassen att lätta på trycket, hålla tillbaka och avleda massornas ilska.
En annan avgörande skillnad är att Japan på 1990-talet inte var låst i en kalla kriget-konflikt, vilket Kina är idag (även om Japan var inblandat i handelskonflikter med USA-imperialismen). Det kalla kriget är i sig ett resultat av Kinas mycket större globala roll än Japans vid den tiden och det mycket större hot som detta utgör mot USA:s dominans. I denna konflikt har Xis regim inte möjlighet att backa, bortsett från tillfälliga taktiska manövrar för att vinna tid.
För båda de imperialistiska lägren är den enda vägen ut ur konflikten seger eller kapitulation, ett historiskt nederlag. Trots djupet i den nuvarande krisen, som fortfarande bara är i ett tidigt skede, kommer och kan KKP-regimen därför inte i grunden att ändra inriktning från konfrontation med USA.

Den ekonomiska krisen sprider sig nu även till finansmarknaden, vilket framgår av skuldproblemen i konglomeratet Zhongzhi Enterprise Group, som i kinesiska medier kallas för ”Kinas Blackstone”. Trots ökad reglering för att begränsa och minska ”skuggbank”-sektorn under de senaste åren spelar den fortfarande en stor roll som källa till nödfinansiering för fastighetsbolag och lokala myndigheters företag (LGFV) som är utestängda från andra kreditkanaler. Om dessa dominobrickor också är på väg att falla kommer likviditetskrisen i både fastighets- och kommunsektorn att förvärras och hotar att smitta av sig på finanssektorn.
Fastighetskrisen, som nu går in på sitt tredje år, hotar att sänka det största privatägda fastighetsbolaget, Country Garden. Bolaget undvek nyligen med bara några timmars marginal inställda betalningar och redovisade en halvårsförlust första halvåret 2023 på 49,8 miljarder yuan (6,7 miljarder USA-dollar).
Samtidigt ansökte Evergrande, som har skulder på 340 miljarder USA-dollar (i nivå med Polens), om konkurs i en domstol i New York den 17 augusti för att skydda sig mot stämningar från utländska fordringsägare när man försöker omstrukturera sina skulder. I juli rapporterade Evergrande en sammanlagd nettoförlust för de två åren 2021-22 på 582 miljarder yuan (81 miljarder USA-dollar). Detta är mer än företagets totala vinster sedan starten 1996.
Tre fjärdedelar av de privata fastighetsutvecklarna – cirka 50 företag – har följt Evergrandes exempel och ställt in betalningarna på sina utländska skulder.

Fastighetsbubblan som sprack 2021 har resulterat i 80 till 90 miljoner tomma lägenheter i Kina, enligt New York Times. På kapitalistisk grund skulle det ta årtionden att bli av med en sådan massiv överproduktion. Varför nationaliserar inte KKP, som vissa har föreslagit, dessa tomma hus och omvandlar dem till prisvärda sociala bostäder? Därför att det är en kapitalistisk diktatur som i slutändan är fångad av kapitalismens ekonomiska lagar.
Att utveckla allmännyttiga bostäder i någon större omfattning (det finns knappt i Kina idag) skulle påskynda kollapsen av fastighetspriserna i den privata sektorn och utlösa en massiv motreaktion. Den största rädslan för Xis regim är social instabilitet. Endast socialistiska åtgärder för att krossa det kapitalistiska systemet och demokratiskt planera ekonomin erbjuder en väg runt denna motsägelse.
USA:s och västvärldens kapitalism befinner sig nu i den paradoxala situationen att deras främsta imperialistiska rival har stora problem, vilket innebär uppenbara fördelar i det kalla kriget, men samtidigt hoppas man att de ekonomiska effekterna ska bli lokala. President Biden hade inte fel när han sa att Kinas ekonomi är en ”tickande bomb”. Han tillade att ”när dåliga människor har problem gör de dåliga saker”. Dessa ord kunde ha uttalats till en spegel.
Även om man bortser från dess inverkan på det nya kalla kriget kan ”japaniseringen” av Kinas ekonomi bli förödande för världskapitalismen. Enligt Dhaval Joshi på BCA Research har Kina stått för 41 procent av världens tillväxt under de senaste tio åren, dubbelt så mycket som USA (22 procent) och fyra gånger så mycket som eurozonen (9 procent). Kinesisk ekonomisk stagnation måste avsevärt minska de globala tillväxtutsikterna.
Processerna i Kina – den tidigare kapitalistiska ”mirakelekonomin” – understryker den oemotsvarade kapitalistiska kris vi lever i. När Kinas skuldtyngda dominobrickor faller och bördorna på massorna från kapitalistiska KKP:s diktatur ökar finns det bara en kraft som kan kliva fram och erbjuda en utväg.
I den period som kommer sätter vi vårt hopp till att arbetarklassen och ungdomarna ska slå in på masskampens väg. Med framväxten av en ny stridbar arbetarrörelse kan socialismens och marxismens genuina idéer bli en masskraft.