av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv
Detta är den andra av två artiklar av Per-Åke Westerlund om Kinas statskapitalistiska imperialism. Den första delen publicerades i Offensiv #1445, den 1 april och finns att läsa här.
Samtidigt som den imperialistiska konflikten mellan USA och Kina har skärpts under de senaste åren har vissa inom vänstern globalt intagit en allt mer okritisk inställning till Kinas så kallade kommunistiska KKP-regim och förnekat dess förtryck inom landet samt imperialistiska exploatering av länderna som ingår i Belt and Road Initiative (BRI, Ett bälte, en väg).
De flesta ekonomiska fakta i den första artikeln ifrågasätts troligast inte av ”vänster”-anhängare av den kinesiska regimen. Men de försvarar den kinesiska regimens de facto imperialistiska handlingar med att de antingen tvingats på den eller hävdar att dessa handlingar gynnar vanliga människor i de berörda länderna.
Dessa kommentatorer, vanligtvis från en stalinistisk eller maoistisk politisk bakgrund, är också kända som ”tankies”, efter att ha stött de stridsvagnar (tanks) som användes mot arbetare i bland annat Ungern 1956 och Peking 1989. Trots att kapitalismen återupprättats i både Ryssland och Kina menar tankies att det idag finns något ”progressivt” i dessa regimer.
KKP:s försvarare hade det svårt när kinesiska ledare tycktes komma överens med USA:s presidenter och utländska multinationella företag. Xi Jinping fick en stående ovation när han talade i Australiens parlament 2014. Ett år senare talade den dåvarande brittiska premiärministern David Cameron om den ”gyllene eran” av förbindelser mellan Storbritannien och Kina.
2015 åkte Xi Jinping med drottning Elizabeth i en hästvagn och beskrev landets högerstyre som Kinas ”bästa vän i väst”, medan George Osborne, den brittiska finansministern, ledde en handelsdelegation till Xinjiang och berömdes av Kinas statskontrollerade media för att han bara talade om affärsmöjligheter och inte sa något om förtrycket av uigurer eller andra minoriteter.
Och så sent som i början av 2020 hävdade Donald Trump att Xi var en nära vän. Inget av detta kan förklaras av tankies, som nu hävdar att Peking är i frontlinjen i kampen mot USA-imperialismen.
Medan kapitalistiska politiker och ekonomer har välkomnats till Kina har socialister och alla som försöker stödja kämpande arbetare och ungdomar arresterats eller deporterats. Detta beror på att verkliga socialister och marxister, i samma tradition som Marx, Luxemburg och Lenin, står upp emot alla kapitalistiska regeringar och imperialistiska makter.
I sin bok Imperialismen gjorde Lenin en viktig poäng av att betona att även Tsarryssland var en imperialistisk makt under utveckling, även om Storbritannien, Frankrike, USA och Tyskland var mer utvecklade. I sitt förord från 1920 framhåller Lenin Rysslands förtryck av ”Finland, Polen, Kurland, Ukraina, Chiva, Bochara [två städer i nuvarande Uzbekistan], Estland och andra regioner som befolkas av icke-stora ryssar” samt förklarar att han i skrivandet av boken 1916 hade använt exempel på japansk imperialism istället för Ryssland för att undvika tsaristisk censur.
Idag hävdar tankies och KKP-apologeter att de som utvisas eller arresteras, och de som stöder dem, inte har alla fakta. Det är i sig ett erkännande av diktaturens roll och dess metoder för att undertrycka sanningen. De hävdar också att socialister inte kan använda liberala, borgerliga eller public service-medier som källor. Men att stämpla alla rapporter i vanliga kapitalistiska medier som CIA-propaganda är ofta det enda argumentet från KKP-anhängare.
Så vad är den marxistiska traditionen? Karl Marx tvekade inte att citera borgerliga tidningar, till exempel konservativ brittisk press som rapporterade om kontrarevolutionens förtryck efter Pariskommunens nederlag. Marx var i tio år korrespondent för New Yorks största tidning, Tribune, som var knuten till det republikanska partiet. Marxister har inga illusioner om de kapitalistiska medias opartiskhet och likaså Kinas regimstyrda medier; det handlar om att kritiskt studera fakta och källor.
Tankies diskuterar och kritiserar citatens härkomst, medan den verkliga diskussionen gäller deras stöd till stalinistiska, maoistiska och idag statskapitalistiska regimer.
Det enorma nätverket av koncentrationsläger, försvinnanden, tortyr, våldtäkter och mer i Xinjiang, riktat mot uigurer och mestadels muslimsk befolkning, är inte påhitt, utan den hårda verkligheten.
Det ökade förtrycket av uigurer utvecklades parallellt med Kinas kapitalistiska återinförande och kinesisk imperialism. Xinjiangs naturresurser och strategiska läge, nyckelkomponenter i Xi Jinpings BRI, i kombination med rädsla för motstånd från den icke-hankinesiska befolkningen ledde till att förtrycket av Xinjiang/östra Turkestan skärptes.
Fram till 1950-talet utgjorde den hankinesiska befolkningen i Xinjiang mindre än fem procent. Detta förändrades med kapitalistisk restaurering och exploatering under 1990-talet, och miljoner han-migranter anlände. Idag är uigurerna, cirka 12 miljoner människor, mindre än hälften av befolkningen i Xinjiang, medan hankineserna är över 40 procent.
KKP-regimen i Xinjiang betyder ”implementering av ett pass-system, bygget av interneringsläger, infrastruktur med ett polis-kontrollsystem [som] kopierade försöken i apartheids Sydafrika och Israel att systematiskt kontrollera oönskade minoriteter”, skriver akademikern Darren Byler, som bodde två år i Ürümqi och har fortsatt att studera Xinjiang.
En annan vändpunkt kom med det krig mot terrorn som USA:s president George W Bush inledde efter 11 september 2001. KKP-regimen tog snabbt till sig västs retorik och stämplade uigurer kollektivt som misstänkta terrorister.
I ett svar till den amerikanska vänstertidskriften Monthly Review, som i en artikel hävdat att de som rapporterade om läger och förtryck i Xinjiang stödde USA-imperialismen, skrev Byler och 35 andra akademiker att Kinas politik var ”en avsiktlig appropriering av Västs åtgärder mot terrorism”, och att båda bör fördömas liksom islamofobin i både USA och Kina.
I svaret pekade de också på att Pekings politik fanns rotad i kapitalismen: ”Länken här mellan kapitalistisk expansion och förtryck av inhemska samhällen är något vänstern länge varit bekant med. Att misslyckas med att känna igen och kritisera denna dynamik i detta fall är en form av avsiktlig blindhet.”
En viktig vändpunkt i Xinjiangs moderna historia var upploppen i juli 2009. Dessa utlöstes av rasistiska mord på två uiguriska migrantarbetare vid en fabrik i Guangdong-provinsen. Några dagar senare sköt beväpnad polis mot en ursprungligen fredlig demonstration med uiguriska ungdomar i Ürümqi, som marscherade bakom Kinas flagga och krävde en utredning om Guangdong-morden.
Orsaken till upploppen var ökat förtryck och diskriminering, som att kinesiska språket ersatte uiguriska som det enda språket i skolorna, markkonfiskering av uiguriskt land och regler om religiös praxis och klädsel.
Som svar på några desperata terrorattacker förklarade den kinesiska staten i maj 2014 ”Folkets krig mot terror”, riktat till uigurer som en grupp. Socialister har alltid motsatt sig terrordåd som en bankrutt metod som alltid leder till ännu mer förtryck och inte främjar kampen.
Ett internt passystem tvingade 300,000 uigurer att lämna Ürümqi och begränsade resande med polisens kontrollstationer. Lägersystemet infördes. År 2017 hade Xinjiang blivit en fullständig polisstat.
”I början av 2017 hade staten rekryterat nästan 90,000 nya poliser och ökat den offentliga säkerhetsbudgeten för Xinjiang med mer än 356 procent till cirka 9,2 miljarder dollar”, rapporterar Byler.
Ett system för kontroll av alla uigurers telefoner och datorer infördes tillsammans med avancerad övervakning. ”Två Hangzhou-baserade teknikföretag ensamma, Dahua och Hikvision, tilldelades mer än 1,2 miljarder dollar i kontrakt för att bygga ut säkerhetsinfrastrukturen i uigurernas hemland”. Denna säkerhetsteknik har blivit kinesiska exportprodukter till auktoritära regimer.
Under samma period ökade produktionen av olja och naturgas till mer än hälften av Xinjiangs BNP. Storskaligt industriellt jordbruk, främst bomull och tomater, utvecklades också. Detta är inte en ”etnisk konflikt”, utan en ensidig attack från staten. På detta sätt kännetecknas Xinjiang av både ett rasistiskt apartheidsystem mot uigurerna och den koloniala ekonomiska exploateringen. Uigurer diskrimineras gentemot hankinesiska bosättare vad gäller bostäder, jobb och löner. Stora infrastrukturprojekt byggs för att säkerställa framtida vinster och skärpa Pekings kontroll.
Det finns otaliga ögonvittnen till våldtäkter och tortyr, liksom barn som tas från sina familjer. Med cirka en miljon uigurer deporterade till läger känner alla någon som har gripits. Målet har varit att bryta ned uigurerna mentalt och tvinga fram extremt förödmjukande ritualer för att bevisa lojalitet mot KKP och högsta ledaren Xi Jinping.
KKP-politikens rasistiska, anti-uiguriska karaktär visas tydligast i deras program för födelsekontroll, inklusive tvång – med hot om förlust av ekonomiska och juridiska rättigheter och värre – mot uiguriska kvinnor att acceptera insättning av en kopparspiral för att förhindra graviditet.
Trots förnekande av sådana handlingar visar även den officiella China Statistical Yearbook och Xinjiang Statistical Yearbook hur födelsetalen i Xinjiang halverades på två år, inklusive den hankinesiska befolkningen. I de två största uiguriska regionerna sjönk födelsetalen med 84 procent mellan 2015 och 2018.
Lägersystemet är strukturerat på olika nivåer av fängelsestandard, från propaganda-”utbildning” mot uiguriskt språk och kultur, tvångsarbete i fabriker, till våld, sterilisering av kvinnor och tortyr.
KKP-staten förnekar inte längre lägrens existens, men hävdar att de är för ”omskolning”, ”yrkesutbildning” och för att främja ”reproduktiv hälsa” för kvinnor. De avvisar all kritik av lägren som en kampanj från USA-imperialismen, men erbjuder aldrig någon trovärdig rapportör tillgång till lägren.
Att USA-imperialismen nu kritiserar behandlingen av uigurer är ren maktpolitik och hyckleri. Förtrycket av uigurer är långt ifrån nytt. År 2002 grep USA i samarbete med Kina 22 uiguriska män i Afghanistan och Pakistan och förde dem till det ökända amerikanska tortyrlägret i Guantanamo Bay. Ingen av dem identifierades som jihadister eller kopplades till al-Qaida, men de tre sista släpptes inte förrän 2013.
Trumps reseförbud mot muslimer 2017 uppskattades också mycket av KKP-ledarna.
När de 48 största amerikanska företagen i Kina ombads att kommentera politiken mot uigurer svarade endast sex av dem och endast ett uttryckte begränsad kritik. Det är uppenbart att USA-imperialismen vill använda lägren och behandlingen av uigurer i sitt kalla krig med Kina, men är inte på något sätt en allierad i de förtrycktas kamp.
I ingen nationell konflikt kommer socialister att stödja de härskande klasserna på någondera sidan.
Taiwan är en hotspot i det kalla kriget mellan Kina och USA. Det är också ett de facto land och stat med över 23 miljoner invånare.
När Chiang Kai-shek och hans Kuomintang (KMT) flydde till Formosa (Taiwan) efter den kinesiska revolutionens seger 1949, gav KMT ön namnet Republiken Kina med målet att så småningom återförenas med fastlands-Kina. Inriktningen på ”ett land” har sedan dess upprätthållits både av KKP-regimen i Peking och av Chiang Kai-sheks efterträdare i KMT.
I Taiwan har kapitalisterna och KMT under årtionden underordnat sig KKP-regimen på fastlandet på grund av det starka bandet till Kinas ekonomi. Till och med de taiwanesiska nationalistiska politikerna från Democratic Progressive Party (DPP), som nu sitter i regeringen, har avstått från att på allvar utmana Peking.
Detta har också varit USA-regeringarnas ställning sedan 1970-talet, när Nixon och efterföljande presidenter formellt erkände ”Folkrepubliken” istället för ”Republiken”. Profiter och handel prioriterades. Militärt höll emellertid USA-imperialismen en tät allians med Taiwan på grund av dess strategiska läge och som en påtryckning på regimen i Peking.
I verkligheten har Taiwan utvecklats till en separat stat och ett separat land. Den gamla ”återföreningsidén” har förlorat de flesta av sina anhängare på ön. Detta är en anledning till KMT:s stora valförluster och att partiet nu tvingas ta avstånd från sin tidigare nära omfamning av KKP. Införandet av den nationella säkerhetslagen i Hongkong och avskaffandet av demokratiska rättigheter har slutligen raderat alla illusioner om ett ”ett land, två system”-arrangemang för Taiwans ”återförening”.
Idag stöder endast 12,5 procent i Taiwan en återförening medan 54 procent stöder formellt oberoende och 23,4 procent stöder status quo, det vill säga de facto oberoende.
På grund av sin hårda repressiva politik, särskilt i Hongkong, är den enda vägen som nu är öppen för KKP-diktaturen att fortsätta hävda sin linje – att Taiwan är en del av Kina – snarare än genom militära handlingar eller hot om det.
Under det senaste året har kinesiska flyg- och marinstyrkor genomfört ett ökat antal övningar runt Taiwan kombinerat med militaristiska politiska uttalanden. Detta har delvis varit Xi Jinpings försök att visa styrka, och delvis ett svar på USA-imperialismens skarpare profil i Östasien, som började under Obama och sedan trappades upp under Trump.
Detta har inkluderat nya vapenexportavtal, en mer frekvent militär närvaro och förra året publiceringen av den tidigare hemliga försvarspakten mellan USA och Taiwan. KKP:s försök att skrämma taiwaneserna till att stödja ett enande är dömt till misslyckande. Det enda resultatet blir ökat stöd för självständighet.
Marxister står för arbetarklassens och de förtryckta massornas enhet. Denna enhet kan endast uppnås med en korrekt hållning i den nationella frågan. Detta innebär att förstå arbetarnas stämning och medvetenhet.
Återigen visade Lenin och bolsjevikerna vägen och förklarade att oppositionen mot ”rätten till självbestämmande eller till avskiljande oundvikligen i praktiken innebär stöd för den dominerande nationens privilegier.” Att ses som anhängare av en förtryckarstat kommer att blockera alla försök att bygga arbetarklassens enhet.
Den ryska revolutionen 1917 befriade de förtryckta nationerna Finland, Ukraina och andra nationer, vilket de utländska imperialistiska makterna var emot.
På samma sätt betyder stöd för oberoende inte stöd för USA-imperialismen, och självständighet för Taiwan kommer aldrig att vinnas med hjälp av USA. Under imperialismens era har framgångsrika nationella befrielserörelser aldrig letts av borgerliga nationalister och naturligtvis ännu mindre av imperialism. I Taiwans fall kan oberoende bara uppnås som en masskamp mot kapitalisterna och etablerade politiska partier – och framför allt i kombination med arbetarklassens kamp på fastlands-Kina mot KKP-diktaturen och den kinesiska kapitalismen. I ingen nationell konflikt kommer socialister att stödja de härskande klasserna på någondera sidan. I Taiwan betyder det inget stöd för USA, Kina eller de taiwanesiska kapitalistiska politiska partierna, DPP och KMT.
KKP-diktaturens papegojor, som inte ser att det bakom några röda flaggor och namnet ”kommunistpartiet” finns en brutal kapitalistisk och imperialistisk diktatur, brännmärker massrörelserna i Hongkong, särskilt 2019, som en USA-sponsrad färgrevolution. Fakta visar det motsatta. Den 4 oktober 2019, när massrörelsen i Hongkong hade pågått i fyra månader, rapporterade brittiska Guardian:
”Efter att Donald Trump enligt uppgift lovat att USA ska förbli tyst under handelsförhandlingarna har amerikanska tjänstemän förbjudits att stödja pro-demokratiska protester i Hongkong. Det löftet gav Trump till Xi Jinping i ett telefonsamtal i juni, enligt CNN. (…) Som ett resultat av ordern om munkavle fick den amerikanska generalkonsulen i Hongkong, Kurt Tong, beskedet att ställa in det möte som planerats med en amerikansk tankesmedja och där han skulle tala om protesterna i territoriet…”
Donald Trump gav själv USA:s ståndpunkt: ”Någon sa att de någon gång kommer att vilja stoppa det. Men det är mellan Hongkong och det är mellan Kina, för Hongkong är en del av Kina. De måste ta itu med det själva. De behöver inte råd.” Samma artikel framhöll också att Trump inte ville kommentera Xinjiang och behandlingen av uigurer.
I sina memoarer hävdade John Bolton, Trumps före detta nationella säkerhetsrådgivare, att Trump sa till Xi Jinping att Xinjiang-fängelselägren var ”exakt rätt att göra”.
USA-imperialismen uppmuntrar eller stöder i allmänhet inte massrörelser. När det någonsin hänvisas till en rörelse som positiv är Washingtons fokus på möjliga tillförlitliga ledare som kan bli allierade och på hur man kan stoppa protesterna.
När rörelsen exploderade i Hongkong 2019, med demonstrationer med både en och två miljoner deltagare, uttryckte den ilska, frustration och rädsla för att löften om demokratiska reformer ersattes med nya begränsningar av demokratiska rättigheter. Demokratiska rättigheter sågs korrekt som de medel som behövdes för att förbättra vanliga människors liv i ett samhälle med extrem ojämlikhet och nästan inget välfärdssystem.
Den enorma rörelsen utlöstes av en impopulär lagändring, men blev snart en uppmaning till den Peking-lojala lokala regeringen att avgå och krav på val med en person, en röst. Löften om att dra tillbaka lagändringen (om deporteringar till fastlands-Kina) hade ingen effekt.
Det var en rörelse som överraskade alla etablerade krafter och partier. Pandemokraterna, som betraktades av massorna som ett misslyckat ledarskap i kampen för demokratiska rättigheter, spelade nästan ingen roll. Den verkliga ledningen föll på oorganiserade ungdomar.
Xi Jinpings regim såg rörelsen som ett hot och fruktade att den kunde spridas till fastlandet. När rörelsen var på sin topp höll emellertid Peking tillbaka från att ingripa med sina egna statliga styrkor. Men det var alltid tydligt att KKP skulle organisera hämnd om rörelsen inte segrade. Det var också viktigt för Xi, att visa världen, inklusive mer försonliga fraktioner inom KKP-staten, vem som styr Hongkong.
En seger för denna imponerande rörelse var endast möjlig om den hade spridits till Kina, och om arbetarklassen genom generalstrejker tagit ledningen. Annars skulle utmattning och förvirring, senare förstärkt av begränsningar under pandemin, förr eller senare utkräva sitt pris. Det var i dessa sena skeden som USA:s flaggor och uppmaningar till Trump att ingripa började visa sig i Hongkong.
USA-imperialismen blev också, i takt med det skärpta kalla kriget, mer kritisk mot Kinas Hongkong-politik. Detta var också kopplat till en önskan att behålla Hongkong som det viktigaste affärs- och finanscentret i regionen. Godtyckliga sanktioner mot enskilda ledare i Hongkong och några få KKP-tjänstemän är inte samma sak som att verkligen stödja kraven från massorna i Hongkong.
KKP-diktaturen håller nu på att införa fastlandsförhållanden i Hongkong, förbjuda demokratiska rättigheter, öka övervakningen och repressionens styrkor, fängsla oppositionspolitiker och fackföreningsledare och använda detta för att sprida terror. Peking vet att regimen saknar social bas i Hongkong.
I lokalvalet i november 2019 led KKP:s anhängare historiska förluster. Nya åtgärder, inklusive en fullständig omarbetning av Hongkongs politiska system, är avsedda att förhindra att något liknande händer igen.
Det finns inget progressivt eller antikapitalistiskt i KKP:s handlingar i Hongkong. De flesta av områdets miljardärer stöder Peking, liksom storbankerna. HSBC, formellt Europas största bank men nu i färd med att flytta tillbaka sitt huvudkontor från London till Hongkong, förklarade sitt offentliga stöd för den nationella säkerhetslagen. Så gjorde även en annan brittisk bank, Standard Chartered: ”Vi tror att den nationella säkerhetslagen kan hjälpa till att upprätthålla den långsiktiga ekonomiska och sociala stabiliteten i Hongkong.”
Inte bara tankies, utan också vissa andra inom vänstern, är rädda för jämförelser mellan USA:s och Kinas imperialism, eller mellan KKP:s metoder och fascistiska och militärdiktaturer. Det finns ingen anledning för socialister att rangordna olika imperialistiska makters våld.
Under första världskriget betonade Lenin och bolsjevikerna motstånd mot alla imperialistiska makter, medan majoriteten av de socialdemokratiska partiledarna i Europa stödde sin ”egen” stat och hävdade att den var mer ”demokratisk” eller att den andra sidan var ”angriparen”.
Att motsätta sig all imperialism betyder dock inte att alla är samma. Där kamp från arbetare och fattiga har tvingat fram demokratiska reformer är möjligheten att organisera ytterligare kamp uppenbarligen så mycket bättre.
Den kapitalistiska demokratin har allvarliga begränsningar, med den verkliga makten i kapitalisternas händer, men den erbjuder möjligheten att organisera sig i fackföreningar och partier, att tala och skriva (och lägga ut på internet), att strejka och organisera demonstrationer.
Dessa rättigheter är begränsade under kapitalismen och måste ständigt kämpas för, mot förnyade försök från etablissemanget att ta tillbaka tidigare segrar, mot antifackliga aktioner, reaktionär propaganda och repressiva lagar.
På 1930-talet jämförde Leo Trotskij Stalins metoder med Hitlers och skrev att Stalin lärde sig av den senare. I en kommentar till pakten i början av andra världskriget påminde Trotskij sina läsare om att han under en period varnat för att ”Stalin söker en uppgörelse med Hitler”.
Trotskij tog upp dessa likheter trots de olika sociala grunderna, då Sovjetunionen var en degenererad arbetarstat (kapitalismen var avskaffad, men den planerade ekonomin och landet styrdes av en byråkratisk diktatur) och Tyskland en fascistisk kapitalistisk diktatur. Fascismen hade vuxit till en massrörelse som användes för att krossa alla arbetarklass- och demokratiska organisationer i Italien och Tyskland. Strax efter maktövertagandet ersattes fascismens massrörelsekaraktär av en våldsam statsapparat.
Brutala militära diktatorer som exempelvis Pinochet i Chile har använt fascistiska metoder för att krossa arbetarnas organisationer – kommunistiska och socialistiska partier, fackföreningar etc. Idag använder KKP samma brutala repressiva metoder mot arbetare i kamp och andra uttryck för opposition i Kina. I Xinjiang kombinerar den statliga kampanjen mot uigurer brutala åtgärder för att utrota deras kultur, språk och religion med bosättarkolonialism. Detta är Kinas statskapitalistiska imperialism.
Stormöte online: Stoppa förtrycket i Kina och Hongkong
Onsdag den 2 juni kl 18.00 anordnar Rättvisepartiet Socialisterna och International Socialist Alternative (ISA) ett stormöte med lanseringen av kampanjen för gräsrotssolidaritet och internationalism mot repressionen i Kina och Hongkong. Talare är socialister från Kina och Hongkong.
ZOOMKOD för mötet är 851 3135 0580.
Den 31 maj är det också internationella protester mot att aktivister som Leung Kwok-hung, ”Long Hair”, riskerar långåriga fängelsestraff för ”omstörtning” i Hongkong. Håll utkik på våra sociala medier för tid och plats för din lokala ort.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.