Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Att det svenska samhället på senare år har slitits isär av snabbt växande klassklyftor har nog de flesta förstått. Men att förmögenhetsfördelningen i Sverige har skilt ut sig från resten av Europa till den grad att den, enligt Crédite Suisse, blivit lika snedfördelad som i USA, Brasilien och Sydafrika kan nog få de flesta att studsa.

Klass i Sverige är en över 700 sidor lång tegelsten om ”ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet” som samlar resultatet av det projekt med samma namn som det fackliga idéinstitutet Katalys drog igång 2016. Med bidrag av ett 40-tal forskare ges en bred översikt om hur Sverige under 40 år har förvandlats från den kapitalistiska världens kanske mest jämlika samhälle till det land i hela OECD där ojämlikheten har ökat snabbast och privatiseringspolitiken har drivits längst, liksom otryggheten på arbetsmarknaden.
Bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz erinrar i förordet om att Marx och Engels redan 1848 förklarat att historien om alla hittillsvarande samhällen är en historia om klasskamp. Kanske är Sverige idag rent av västvärldens mest spektakulära exempel på vad den amerikanske mångmiljardären Warren Buffet kallat ett ensidigt klasskrig uppifrån ”där det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det”.

Klass i Sverige redogör i 26 kapitel för hur ägande, klassförhållanden, klassmedvetenhet och makt har förändrats, liksom kön och etnicitet, arbetsvillkor, levnadsförhållanden och livslängd, ojämlikheten inför lagen, i kulturen och i medier. Den beskriver också lobbyismen och de kapitalistiska och politiska eliternas fraternisering.
Boken slår också fast att arbetarklassen i vidare mening fortfarande är den enskilt största samhällsklassen, trots den stora minskningen av antalet ”i snäv mening”, sänkt klassmedvetenhet och ökade skillnader mellan fackutbildade och arbetare med prekära villkor. Att den har krympt både i antal och facklig organisering skulle kunna vägas upp av att dess potentiellt allierade bland mellanskikten har blivit fler, inte minst på grund av den skärpta motsättningen mellan arbete och kapital även i staten och välfärdssektorns både offentliga och privatiserade sektor som en konsekvens av det nyliberala systemskiftet.
Ändå är det i beskrivningen av hur astronomiskt ojämlikt Sverige har utvecklats när det gäller inkomster och förmögenheter och i redovisningen av hur klasstrukturerna har förändrats under samma tid som Klass i Sverige har allra mest att ge.
Bara sedan 2002 har den rikaste hundradelens andel av förmögenheterna ökat från 18 till 42 procent och den rikaste tiondelens ökat från 59 till 78 procent. I förhållande till nationalinkomsten har de privata förmögenheterna inte sedan 1810 varit så stora som nu, 465 procent, samtidigt som mer än halva befolkningen idag är så skuldsatt att de inte har någon nettoförmögenhet alls.
Den rikaste tusendelen har idag en 38 gånger högre disponibel inkomst än de som har samhällets medianinkomst. Det kan enligt bokens förord i vissa avseenden mäta sig med klassklyftorna i England 1688!
Samtidigt har den offentliga sektorn, som i viss mån utjämnar skillnaderna, kraftigt trängts tillbaka sedan den nyliberala tanken slagit rot även hos Sveriges socialdemokrater. Med samma skattekvot som 1999 skulle statens skatteintäkter 2019 ha varit 300 miljarder kronor högre. 

Överst på stegen dominerar fortfarande fyra tunga och dynastiliknande maktsfärer.

I flera kapitel diskuteras hur klasstrukturen på arbetsmarknaden har förändrats genom en avindustrialisering, som i sin tur orsakats av bland annat outsourcing och digitalisering. 
Men som Göran Therborn förklarar i ett kapitel om klasserna idag har samtidigt den grundläggande motsättningen mellan kapital och lönearbete utvidgats till ”nya konfliktarenor som en konsekvens av både den offentliga sektorns privatisering, kapitalets strävan att lägga under sig allt professionellt arbete, kapitalets invasion av staten och sammanlänkningen av ekonomiska och politiska eliter”.
Även om arbetarklassen i snäv mening, det vill säga arbetare i produktion, transport och lagring, enligt Therborn har minskat utgör arbetarklassen i vidare mening fortfarande nästan hälften av alla på arbetsmarknaden, 46 procent enligt Therborns sätt att räkna, drygt 49 procent enligt Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning. 

Då skillnaden mellan verkstad och kontor förlorat i relevans, menar Therborn att inte bara som redan nu de handelsanställda måste inkluderas i arbetarklassen, utan även ”proletariserade mellanskikt” som lägre kontorstjänstemän. Om även dagens fler arbetslösa inräknas uppgår arbetarklassen i vidare mening fortfarande till uppemot hälften av alla sysselsatta, om än 15 procentenheter färre än i mitten av 1980-talet.
Trots att den fackliga organisationsgraden har fallit och mest bland arbetare, hör den tillsammans med de nordiska grannländernas och Belgiens fortfarande till de högsta i världen. Vid mitten av 1980-talet var 85 procent av alla arbetare som jobbade minst halvtid organiserade, en andel som bland arbetare inom industri och offentlig sektor fallit till 61 procent 2017 och till bara hälften inom handel och privat service. Bland tjänstemän är fler organiserade, 73 procent.

Varken Therborn eller andra skribenter i Klass i Sverige använder beteckningen lönearbetare, även om så klart åtskilliga högavlönade chefer, ekonomer och specialister i mellanskiktens tjänstemannagrupper inte ser sig som arbetare. Däremot noterar han på ett ställe att ”någon principiell motsättning mellanskikt och arbetarklass emellan inte finns, till skillnad från finanskapitalismens allt skarpare motsättningar mellan kapital och lönearbetare alla kategorier”.
Det nyliberala systemskiftets negativa konsekvenser bäddar för möjligheten av en radikal klassallians mellan dem som traditionellt har ansetts tillhöra arbetarklassen och stora delar av samhällets mellanskikt.
Bara en sjundedel av mellanskikten har för övrigt chefsbefattningar, medan lärare och sjuksköterskor är de största grupperna, vars arbeten går ut på att lära, utveckla och vårda människor. Även andra mellanskikt med humanistiska yrken som psykologer och socionomer är kategorier av lönearbetare som med överväldigande majoritet är emot den offentliga sektorns avreglering, privatiseringar och New public management-metoder. Detsamma gäller nuförtiden även en majoritet av läkare och sjuksköterskor.
Bland de 7-8 procent som klassas som företagare är också många ekonomiskt utsatta företagare med F-skattsedel och egenanställningsföretagare, medan antalet gig-anställda än så länge är begränsat.
Samtidigt tronar över hela klassamhällets pyramid en alltmer finansialiserad kapitalmakt i ett Sverige som tillsammans med Nederländerna är Europas mest banktunga land efter Schweiz. Bankernas tillgångar var redan före coronapandemin mer än tre gånger större än BNP.
Överst på stegen dominerar fortfarande fyra tunga och dynastiliknande maktsfärer. Av dessa kombinerar både Wallenbergfamiljen och Lundbergsimperiet kontrollen över var sin sfär av storbanker (SEB respektive SHB) och en rad exportföretag, medan familjerna Kamprad och Persson kontrollerar de globala handelskoncernerna Ikea och H & M. Av de 15 mäktigaste finansfamiljerna har 13 varit med ända sedan 1960-talet.

I Wallenbergsimperiet ingår även det allra största riskkapitalbolaget EQT i spetsen för en spekulativ finansbransch i snabb tillväxt, samtidigt som 80 procent av private equity-bolagens riskkapital kommer från utlandet (främst USA), liksom 40 procent av aktierna i Sveriges börsbolag, upp från 4 procent sedan 1979.
Föga förvånande drivs Sveriges växande inkomstskillnader framför allt av skenande kapitalinkomster för höginkomsttagare, för att inte tala om de allra rikaste. I förhållande till de totala inkomsterna har värdet av privata förmögenheter enligt Konjunkturrådet 2018 fördubblats på 20 år till det högsta på 200 år. De 40 rikaste familjernas andel av hela befolkningens förmögenheter har under samma tid ökat sex gånger.
I ett Sverige med skenande klassklyftor är det heller ingen tillfällighet att vaktbolaget Securitas är landets i särklass största privata arbetsgivare med 282 000 anställda 2016, nästan dubbelt fler än de anställda hos Ikea, 2,5 gånger så många som Ericsson och H & M och tre gånger så många som Volvo.

I boken gör Majsa Allelin, Markus Kallifatides, Stefan Sjöberg och Viktor Skyrman en intressant genomgång av den svenska ägande- och förmögenhetsstrukturens förändring. Där noteras till exempel att svenska storföretag till endast 16 procent ägs av svenska finansfamiljer, samtidigt som dessa ändå tack vare röstdifferentierade aktier (A- och B-aktier) ändå kan kontrollera 56 av Sveriges 91 största börsnoterade aktiebolag.
I andra kapitel om hur högern vann nyliberal hegemoni i privatiseringsfrågan görs lika faktaspäckade som smärtsamma genomlysningar. Från ett utgångsläge där den statliga sektorn som andel av ekonomin redan var mindre än i flera andra av Europas länder listas i detalj när och till vilket transaktionsvärde som svenska regeringar efter 1990-talets nyliberala hegemoniskifte har tagit ledningen i privatiseringsracet. Det har skett med en utförsäljning helt eller delvis av ett hundratal statligt ägda företag i allt från stålindustri, telekommunikationer, finans och fastighetsbolag, apotek och beredskapslagring till vapen- och ammunitionstillverkning. 

Även i kommuner och landsting (som idag kallas regioner) har det som började med förskolan Pysslingen som bekant fortsatt med en privatisering av allt från energibolag, snöröjning och vägunderhåll till äldreomsorg, vårdcentraler, tandvård, sjukhus, skolor och barnomsorg. 
Som den statliga utredningen Ordning och reda i välfärden själv förklarar handlar det här om hur välfärden har kunnat bjudas ut till allsköns spekulanter på en extremt säker och lönsam kvasimarknad. 
Och monopoliseringen har varit blixtsnabb. Redan 2013 stod de tre största privata aktörerna för 51 procent av landstingens upphandling av sjukvård. Inom gymnasieskolan var 2014 redan 85 procent av de privata utförarna aktiebolagsägda. Allra störst har de rena nedskärningarna varit av stödet till socialförsäkringarna vid arbetslöshet och sjukdom som resulterat i en kraftigt minskad offentlig sektor.
Parallellt med allt detta har även otryggheten i arbetslivet ökat genom en rad försämringar av anställningsskyddet redan innan de som januaripartierna försöker genomföra. 
Enligt ett kapitel av Johan Alfonsson har anställningstryggheten i Sverige steg för steg försämrats från en av västvärldens bästa till en av de sämsta, där bara ett fåtal som USA och Storbritannien har ett sämre anställningsskydd.

Parallellt med allt detta har även otryggheten i arbetslivet ökat genom en rad försämringar av anställningsskyddet.

Vad kan sägas om bokens brister? En är att de flesta statistiska jämförelser inte har uppdaterats längre fram än till 2014-2015 eller i några fall 2017. En annan uppenbar lucka är bokens tystnad om den sociala bostadspolitikens avveckling, som idag hotar landets hyresgäster med en katastrofal fattigdomsfälla genom höjda marknadshyror.
I bokens förord påtalas visserligen hur pandemin spetsat till alla systemets orimliga konsekvenser. Men dess allra allvarligaste lucka gäller att inget sägs om det kapitalistiska systemets och de ökande inkomst- och förmögenhetsklyftornas katastrofala konsekvenser för klimatet och den nödvändiga balans med naturen som tillåter ett civiliserat liv på planeten. 
Inget sägs dessvärre om att kapitalismen idag har fört mänskligheten till randen av en existentiell kris, som inte kan avvärjas med mindre än en dramatisk omfördelning av ägande, makt och förmögenheter från de rika till en jämlik välfärd och kultur som kommer alla till del enligt behov. För en sådan dramatiskt planerad omställning av allt från industri, bostäder, trafik och levnadsvillkor krävs att både det finansiella systemet och de stora företagen ägs gemensamt av samhället.

Klass i Sverige presenterar inga lösningar, men ökar ändå i de avsnitt den behandlar medvetenheten om att dagens utveckling är fullständigt ohållbar, med allt allvarligare sociala konsekvenser.