Klassamhället försämrar välmåendet

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Det är ingen tvekan om att ohälsa är ett resultat av ett brutalt system. Både den fysiska och psykiska hälsan tar stryk av ”effektiviseringarna” inom välfärden, bostadsbristen, det ökade arbetstempot och -bördan, decennier av nedmonterad välfärd, med mera. Kapitalism och välbefinnande är för de allra flesta motsatta varandra.

Historiskt har vården av de som lider av psykisk ohälsa varit stundtals brutal och ofta kopplat till religion och kyrkan, med institutionalisering och inhuman ”behandling”.
Under 1950- och 60-talen utvecklades mediciner mot psykisk ohälsa, då man upptäckte att vissa har en kemisk obalans i hjärnan, något som man kan få som ett resultat av psykisk ohälsa. Mediciner hjälpte en hel del och fick ner antalet på institutioner. 
Men trots att mediciner har varit till stor hjälp och än idag lindrar lidandet för många är det inte så att kemiska obalanser i hjärnan är roten till allt psykiskt lidande. Att mediciner förespråkas i första, andra, tredje och fjärde hand av en underfinansierad primärvård gör att många som behöver en annan slags psykiatrisk behandling kan få vänta åratal på detta (som olika psykoterapier och andra behandlingar). Det är år som många inte alltid har.
Trots att depression och ångest är två av de vanligaste diagnoserna på psykisk ohälsa i Sverige och att Socialstyrelsen rekommenderar psykologisk behandling får de allra flesta istället enbart medicinsk behandling. Det leder till fördröjt tillfrisknande, långa sjukskrivningar samt att fler personer tvingas uppsöka akutsjukvården.

Med medicinerna fick de privata läkemedelsbolagen även en ny marknad att tjäna enorma summor pengar på, som de gör även idag.
Dessutom har den nyliberala epoken från 1970-80-talet fram till idag orsakat enorm skada. Brutala nedskärningar och åtstramningar, tillsammans med avregleringar, privatiseringar och vinstjakt, har urholkat välfärden i stort och kanske i synnerhet vård- och utbildningssektorerna. ”Effektiviseringarna” av psykiatrivården har lett till att vårdplatser har minskat och personal har försvunnit.
Sedan början av 2000-talet har vi sett en stadig ökning av diagnosticerade fall av olika former av psykisk ohälsa, som depression och ångest, samt ett större upplevt lidande. Försäkringskassan uppger att ungefär hälften av alla sjukskrivningar på ett år eller längre är på grund av psykisk ohälsa, från 32 procent 2010 till 47 procent 2019. 
Arbetare jobbar sig sjuka och det antalet ökar, särskilt kvinnor i välfärdsyrken som inte minst LO:s Sjuk på jobbet från 2017 visar. Det gäller särskilt utbrändhet, stress och arbetsmiljömässiga ohälsofall. Sifo Kantars rapport på uppdrag av ideella stiftelsen Hjärnfonden visade nyligen att tre av tio arbetare inom välfärdsyrkena vård, skola och omsorg riskerar att drabbas av utmattningssyndrom på grund av den allt värre stressen och pressen på arbetet, något som förstärks av pandemins effekter.
Det finns tydliga samband mellan det uppskruvade tempot på arbetsplatserna och en ökning av den psykiska ohälsan i samhället.

Allt fler ungdomar och unga vuxna lider också idag av psykisk ohälsa. Enligt Folkhälsomyndigheten har andelen unga som uppger att de har återkommande psykosomatiska symtom fördubblats sedan mitten av 1980-talet till idag, där nästan hälften av 15-åringarna har denna typ av besvär. 
Folkhälsomyndigheten menar att orsaken till detta är ”brister i skolans funktioner (…) liksom press på grund av de ökade kraven på arbetsmarknaden”, något vi skulle kalla nedskärningar, privatiseringar och högerpolitik. 
Flera internationella och svenska studier som Folkhälsomyndigheten har sammanställt i en ny rapport visar att ungdomar och studenter är de mest utsatta vad gäller den psykiska ohälsan kopplad till pandemin. Under juni 2020 var det exempelvis över 60 procent i åldersgruppen 18-24 år som var deprimerade eller oroliga globalt.
Siffror från Socialstyrelsen för någon vecka sedan visade också att över 1 miljon personer i Sverige hade hämtat ut antidepressiva läkemedel under 2020, en siffra som har varit ungefär samma de senaste åren. Det är 10 procent av landets befolkning.

Till allt detta kan läggas akut bostadsbrist, klimatkris, en arbetslöshet som bara blir värre, med mera. Det finns helt enkelt mängder av materiella omständigheter i Sverige och globalt som gör att man mår sämre och riskerar att drabbas av olika former av psykisk ohälsa. Det är idag en i det närmaste konstant otrygghet och oro för alldeles för många, som skapar stora problem på alla plan.
Lidandets värsta uttryck är självmord, och självmordstankar är vanligt bland befolkningen. 
Enligt uträkningar från den ideella svenska föreningen Mind har under år 2019 ”cirka 500,000 haft självmordstankar, cirka 100,000 genomfört självmordsförsök, och cirka 1,500 fullbordat ett självmord”. 
De skriver att ”självmordstankar är så vanliga att de kan betraktas som en del av mänskligt liv”. Det om något visar verkligen hur hemskt detta samhälle är.

Det är inte konstigt att allt fler globalt mår dåligt i detta samhälle som är så djupt orättvist och brutalt.

Så vad skulle en socialistisk förklaring till psykisk ohälsa vara? Ett fokus måste vara på vad som gör oss trygga och glada. Alla behöver få sina grundläggande behov mötta – som mat, vatten, tak över huvudet med mera – för att må bra, tillsammans med vetskapen om att dessa saker är garanterade.
Andra viktiga saker är att inte leva i risk att utsättas för våld, förtryck, trauman och utsugning av olika slag.
Mänskliga, meningsfulla kontakter med folk och samhället runt omkring oss är viktigt, liksom att hitta en mening med sin tillvaro och känna att man har ett syfte och spelar en roll – oavsett om det är via sitt jobb, gentemot andra, eller via kreativt skapande.
Och vi behöver en skola, vård, omsorg – en välfärd – som fungerar.
Men alla dessa saker som gör oss glada och trygga, som ger oss ett välbefinnande, är samtidigt saker som det kapitalistiska systemet misslyckas med att garantera för allt fler – i Sverige och globalt. Systemet är uppbyggt på ojämlikhet och klyftor på alla plan, med en extrem ackumulation av rikedomar i ena änden och misär och utblottande i den andra. 

Det är inte konstigt att allt fler globalt mår dåligt i detta samhälle som är så djupt orättvist och brutalt. Det här systemet bryter ner oss, både fysiskt och psykiskt. Den globala uppvärmningen och en hotande klimatkatastrof skapar ångest hos allt fler, framför allt bland ungdomar. Vi är mitt i en pandemi där det kan vara svårt att se ett ljus i tunneln. 
Samtidigt finns det nog med resurser och kunskap i detta samhälle för att utplåna alla materiella orsaker till människors lidande.
Men kapitalismen kommer aldrig att kunna åstadkomma detta. Snarare är det tvärtom – under kapitalismen bara förvärras den fysiska och psykiska hälsan hos allt fler människor. 
Samtidigt som förståelsen kring psykisk ohälsa bara blir större och forskningen mer omfattande blir möjligheterna till att behandla personer på rätt sätt bara svårare på grund av nedmonteringen av välfärden.

För vårt välbefinnandes skull – och så många andra saker – måste kapitalismen skrotas och ersättas med socialismen. 
Under socialismen skulle inte all psykisk ohälsa omedelbart försvinna, och människor skulle fortfarande lida av olika former av psykiska ohälsotillstånd, men när fattigdom, ojämlikhet, förtryck och allmän misär inte längre är faktorer kan vi skapa ett samhälle där vi inte bara lever för att överleva. Där de materiella omständigheterna till psykisk ohälsa är utraderade, som ju är en huvudorsak till att människor idag mår dåligt.
Under socialismen kan vi också ge dem som behöver psykiatrisk vård den hjälp de är i behov av på ett mycket bättre sätt än vad som är fallet idag. En dialektisk syn på psykisk hälsa är också viktigt. Man är inte alltid antingen frisk eller sjuk, utan det är ett spektrum. Och vad som klassas som ”sjukt” i dagens samhälle skulle i ett annat samhälle inte klassas som det. 
Kamp och solidaritet för något bättre kan även i sig ge styrka och självförtroende samt väcka ett hopp som kan hjälpa till att motverka psykisk ohälsa.