Klassklyftorna ökar snabbt

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

År 2020 blev ett förödande år för väldigt många människor runtom i världen, med förlorade intäkter, jobb och trygghet, för att inte tala om sjuk- och dödstalen av covid-19. Men för världens miljardärer var det ett rekordår med enorma profiter – ett år där klassklyftorna vidgades rejält.

Enligt rapporten Billionaire Census 2021 från Wealth-X den 15 september i år ökade antalet dollarmiljardärer i världen till över 3,000, vilket är fler än någonsin tidigare – en ökning med 13,4 procent sedan 2019. Deras kollektiva rikedomar ökade med 5,7 procent till över 10 biljoner dollar!
Detta kan jämföras med Internationella arbetsorganisationen ILO:s siffror som visar att arbetare runtom i världen har förlorat 3,7 biljoner dollar i intäkter under pandemin. Det är på arbetarklassens ryggar som de superrika ökar sina rikedomar.
Ett exempel är att fattigdomen i USA ökade med en procentenhet mellan 2019-2020, samtidigt som den genomsnittliga inkomsten för de amerikanska hushållen minskade med 2,9 procentenheter.

Rapporten skriver att de pågående och växande inkomstklyftorna är en bidragande faktor till ”den ökade oron i världen”, och menar att:
”När den globala ekonomin gradvis tar sig ur krisen kan frågan om den ökande ojämlikheten mycket väl sporra till mer insatser för en fördelningspolitik i samförstånd inom områden som beskattning och regleringar”.
Rapporten säger också att ”Sammantaget har pandemin gett miljardärerna en skänk från ovan som ökat deras rikedomar, som lyfts av en våg av monetär stimulans och ökande profiter inom nyckelsektorer”.

Rapporten är inte unik, då flera olika undersökningar sedan pandemin bröt ut har visat på samma sak: de rika har dragit ifrån än snabbare, samtidigt som låginkomsttagare och arbetarklassen som helhet drabbats hårt. 
Klassklyftorna är extrema och groteska, och det sticker i ögonen när etablissemanget under hela pandemin har sagt att vi ”sitter i samma båt”. Vi sitter i en gummibåt med hål i, medan de sitter i lyxyachter.
Flera saker blir allt mer uppenbara. Exempelvis hur stater inte är opartiska, utan tjänar det kapitalistiska systemet och alltid ser till systemets överlevnad först och främst, inte vanligt folk.
Att ge garantier, direktstimulanser och räddningspaket åt banker och storföretag kommer alltid först, även om de på grund av nyliberalismens totala misslyckande har varit tvungna att ändra kurs och ge vissa lättnader för vanligt folk, exempelvis genom direktutbetalningar (som i USA) eller slopade karensdagar (som i Sverige) för att nämna några få exempel.

Framför allt visar det att det finns pengar och resurser för att tillgodose alla de akuta behov världens befolkning har. Alla skulle kunna få tak över huvudet, mat på bordet och jobb, samtidigt som vi genomför en grön socialistisk omställning av hela samhället för att motverka klimatkrisen.
Men då krävs det masskamp för ett annat slags samhällssystem, som inte baserar sig på vinstjakt och fördelar för världens ultrarika, storföretag och banker, utan på kollektivets demokratiska kontroll och styre över ekonomi och samhälle där ekonomi och insatser planeras och genomförs utifrån behoven – ett socialistiskt system.