foto: Wikimedia Commons
När förortskandidater kryssas in till riksdagen ropar borgarklassen om ”klanröstning” – ren klassförakt och rasism.
Att Leila Ali (MP) från Hammarkullen valdes in till riksdagen har retat upp högern – rop om ”klanröstning” har hörts. Men vad ligger bakom deras ilska?
I Sveriges förorter och arbetarstadsdelar lever många på marginalen, områden som präglas av arbetslöshet och trångboddhet, där färre än genomsnittet har universitetsexamen och där även de som har ett arbete lever i fattigdom. I Göteborg lever 16 procent av den arbetande befolkningen i fattigdom.
Detta är också områden med ett lågt valdeltagande. Befolkningen upplever att det inte spelar någon roll vilka de röstar på då de politiska skillnaderna mellan blocken har blivit allt mindre.
I lokalpolitiken märks det knappt någon skillnad alls, oavsett vilka som styr.
Inför årets val insåg många behovet av att rösta. Rasismens utbredning och högerns allt hårdare språkbruk innebär en rädsla för framtiden och fler gick till valurnorna.
Hotet från Sverigedemokraterna och att dess politik har påverkat flera partiers politik innebär att fler kände ett behov av att rösta.
Givetvis väljer då befolkningen att rösta på kandidater som står dem närmast. När politiken känns långt borta blir kandidater i din närhet en fråga om trygghet, en fråga om kontroll, att kunna påverka och hålla koll på. När bara en procent av samtliga kandidater kommer från förorten blir det också en viktig symbolik att rösta på de kandidater som delar dina levnadsvillkor. Ett sådant exempel är Leila Ali från Hammarkullen.
Att väljare i förorten och arbetsområden röstar på S, V och MP är inte förvånande och inte heller att de kryssar kandidater i sin närhet.
Högerns utspel om ”klanröstning”, ”etniska röster” och ”så här ska det inte se ut i en demokrati” handlar om klasshat och ilska över att vi kan välja våra egna representanter. Det är samma höger som anser att vi inte ska få välja våra fackförbund, våra fackliga företrädare eller få en ökad kontroll över våra arbetsplatser och levnadsvillkor.
Visst finns det demokratiska problem i våra områden och det är att människor inte går och röstar. På Rymdtorget i Bergsjön röstade 55 procent, men de problem som högern och extremhögern ser är vilka människor röstar på.
Hur många människor som röstar och på vilka en röstar säger mer om klass och sociala villkor än om demokrati. Det avslöjar ett samhälle som slits isär, mellan stad och landsbygd, mellan förort och villakvarter vid havet.
Att människor i Danderyd och Hovås röstar på Moderaterna har inte inneburit någon diskussion om ”etniska röster” eller inflytande från Wallenberg-klanen.
Vad som håller uppe valdeltagandet i socioekonomiskt svaga områden är ett levande föreningsliv och ett civilsamhälle som tar ett demokratiskt ansvar där politiken har vänt våra områden ryggen.
I Angered skapade Leilas kandidatur ett engagemang bland unga som tidigare inte har varit politiskt intresserade och som röstade för första gången. Detta är ett viktigt politiskt uppvaknande och viktigt för framtiden när det gäller kampen för upprustning av förorten. Hennes väljare kommer givetvis att ställa krav på att löften levereras.
Pratet om klanröster från högern handlar om ett blandat klasshat och en rädsla för förortens och arbetsområdens politiska uppvaknande och aktivering, då de vet att vi aldrig kommer att rösta på politiker som inte delar våra intressen och villkor. Vad vi ser i eftervalskampanjen är en blandning av klassförakt, rasism och överklassens rädsla för att vi ska välja fler av våra representanter.
Låt oss använda valresultatet för att stärka förortsrörelser, miljö-, arbetar- och folkrörelsen och antirasismen mot högerpolitiken på bred front. Rättvisepartiet Socialisterna är beredda att göra detta tillsammans med alla som vill kämpa för ett annat samhälle med social rättvisa under kontroll av människor på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden.
