Klimatet i Trumps och militarismens skugga

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Batteribolaget Northvolts konkurs är inte endast en katastrof för tusentals anställda och de boende i Skellefteå och andra berörda kommuner. Det som av politiker och riskkapitalister lanserades som en spjutspets i Sveriges och Europas gröna industrialisering har även gett en blixtbelysning av kapitalismens oförmåga att planera och ställa om till en hållbar produktion.

Konkursen är ännu ett i raden av bakslag för den gröna omställning i skuggan av den kapitalistiska världens geopolitiska stormaktsrivalitet, krig och militära kapprustning.

För att låna en vass formulering av YLE, Finlands public service, upplever klimatarbetet ”en backlash där Donald Trumps slagord ’drill, baby, drill’ och den oavbrutna strömmen av ryska oljetankers i Finska viken bildar en mörk bakgrund. När världen rustar sig för krig är det olja man lagrar upp.”

Mot denna bakgrund blev också COP 29 i Baku om finansiellt stöd till fattiga länders klimatåtgärder och anpassning en garanterad flopp. Inga regeringar var beredda att betala. Att Trump tar USA ur både Parisavtalet och Världshälsoorganisationen och på hemmaplan anställer ett lustmord på miljöskyddsmyndigheten EPA kan i praktiken bli en dödsstöt för den FN-ledda klimatcirkusen.

Att klimatforskningens kanske mest kända pionjär James Hansen, vars insatser triggade inledningen av FN:s klimatarbete, just dödförklarat inte bara 1,5-gradersmålet utan också möjligheterna att med 50 procents sannolikhet klara Parisavtalets mål att hålla uppvärmningen under 2 grader skapar idag knappt notiser.

Trots allt mer förödande stormar och bränder även i USA upprepade Trump under sitt installationstal den 20 januari sitt mantra ”drill, baby, drill” och utlovade en ny era av olje- och gasutvinning.

Redan första dagen signerade han dussintals dekret som öppnar Alaskas vildmark för oljeborrning, tar bort skyddet för stora kustområden, minskar miljöskyddet för utsatta samhällen och upphäver regleringar för fordonsutsläpp, som försvårar utvecklingen av elbilar. I ett slag frystes utbetalningar på över 300 miljarder dollar till projekt inom grön energi och infrastruktur, kopplade till Bidens ”Inflation Reduction Act” och ”Bipartisan Infrastructure Law”.

Den 12 mars tillkännagav så Leo Zeldin, den nye chefen för USA:s miljöskyddsmyndighet EPA en tillbakarullning av 31 miljöbestämmelser, som han kallade ”den mest konsekventa dagen av avreglering i USA:s historia”. Samtidigt har redan tusentals anställda i EPA, energi- och inrikesdepartementet avskedats och hundratals miljarder dollar skurits ner i skattelättnader och bidrag för energirabatter, låginkomstsolpaneler och elstolpar.

Även om inte all satsning på grön teknik upphör är den förhoppning som Greenpeace och andra miljöorganisationer uttalar att USA:s delstater och företag på allvar ska kunna stå emot både denna chockterapi mot klimatpolitiken och alla nya tullars slag mot vitala leveranskedjor att gripa efter halmstrån.

I själva verket har inte bara USA:s techmiljardärer, utan också oljebolag och banker världen runt varit snara att hörsamma Trumps signaler.

Oljejättar som BP, Shell och Equinor har alla beslutat att skala ner sina gröna satsningar för att istället öka sin produktion av olja och gas. Och som nyhetsbyrån Reuters kommenterat hade redan innan Trumps installation ”regeringar runt om i världen bromsat utbyggnaden av ren energipolitik och försenat mål då energikostnaderna skjutit i höjden efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022”.

I den långa lista över stopp för investeringar i ren energi i USA som redovisats av nyhetssajten Politico nämns bland annat att storföretaget TotalEnergies har stoppat sina planer för vindkraftsprojekt till havs i USA. Den danska vindjätten Orsted minskar sina investeringar med 25 procent. En batteritillverkare i Georgia har skrotat planerna för en anläggning på 2,5 miljarder dollar, och så vidare.

Parisavtalets pyspunka illustreras också av att bara 13 av 95 länder har klarat tidsfristen för att lämna in sina reviderade nationellt bestämda bidrag (NDC) enligt Parisavtalet inför årets stora klimatmöte COP 30 i brasilianska Amazonas. Bland dem är även EU.

Som ett tidigt resultat av Trumps signalerade tullkrig för att utjämna USA underskott i handelsbalansen har också en rad stater som Indien, Japan och Taiwan lovat att öka importen av olja och gas från USA. Att USA ökar sin produktion av olja och gas ger grönt ljus för andra länder att följa efter. ”Om världens rikaste land och största oljeproducent ökar sin produktion ger detta en lätt ursäkt för andra stater att följa efter – vilket de redan gör”, kommenterar Nithi Nesadurai, chef för Climate Action Network i Sydostasien.

Förhoppningen om att EU ska axla manteln som världens ledande klimatförkämpe släcks också mycket snabbt. EU flyttar just nu i skön förening sitt fokus från sin så kallade Green New Deal till skärpt industriell konkurrenskraft och en lånefinansierad militär kapprustning för 800 miljarder euro (cirka 9 000 miljarder kronor), trots att idag inget tyder på att EU kommer att nå sitt Fit för 55-mål om att minska koldioxidutsläppen med 55 procent till 2030 jämfört med 1990.

Även om de gröna i den tyska förbundsdagen lyckats öronmärka 100 av 500 miljarder euro i kommande satsningar på infrastruktur till ”gröna” sådana, drunknar detta i beslutet om obegränsad upplåning till militär upprustning.

I Sverige som länge berömt sig av att vara ett föregångsland i EU:s klimatpolitik sågar Klimatpolitiska rådet regeringens klimatpolitik. Förutsättningar att nå 2030-målen ”kommer inte att nås med beslutad politik, inte heller målet för inrikes transporter”, skriver expertrådet i årsrapporten för 2025 som las fram den 20 mars. Vad rådet talar tyst om är att inte heller dessa EU-mål är tillnärmelsevis tillräckliga.

Att utsläppen under Tidöregeringens mandatperiod har ökat i ett läge där de hade behövt minska i snabb takt beror inte bara på den sänkta reduktionsplikten.

En annan negativ faktor är att nettoupptaget av växthusgaser i skog och mark nästan halverats sedan början av 2010-talet. Anledningen är minskad tillväxt av skog och ökad skogsdöd samtidigt med en ökad avverkningstakt som tvärtom borde minska kraftigt, något som både skogsindustrin regeringen vägrar att gå med på.

– Men försöken att få ner utsläppen får inte hota tillväxten, eller att man tvingar industrier att lämna Sverige så att vi måste importera produkterna som släpper ut växthusgaser utomlands, har Sveriges klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) försökt försvara sig med ett uttalande som oavsiktligt pekar på det grundläggande problemet: den vinst- och konkurrensdrivna kapitalismens villkor.

På DN Debatt den 18 mars går Jimmie Åkesson med fleral SD-toppar till nytt frontalangrepp mot vad de menar är klimatpolitikens ”självplågeri” och ”ideologiska lekstuga” och argumenterar för att vi nu ”måste riva upp delar av EU:s klimatpolitik, något som till och med EU-kommissionen börjat överväga”.

Till den ”klimatpolitiska kyrkogården” vill SD förpassa den EU-reglering ”som hindrar oss från att bruka vår skog”. Vidare vill SD ”undanröja de klimatregleringar, regelkrångel och onödiga tillståndsprövningar” som enligt partiet står i vägen för såväl den militära upprustningen som svensk industri i stort.

De har dessvärre rätt i att mycket av detta redan har påbörjats, som att i en ny myndighet ”korta och förenkla miljötillståndsprocesserna”, och ”få bort förbudet mot att utvinna uran och den rikedom av jordartsmetaller som finns på samma platser och som hela världen idag behöver”.

Det är en avveckling av miljöskydd som även de S-politiker och andra pressas att stödja som inte inser hur dramatisk omställningen måste bli till en hållbar samhällsekonomi för att rädda klimatet och inbillar sig att det räcker med att bara byta ut en ohämmad tillväxt på basis av kol, olja och gas till förnybar eldrift.

I den kategorin hamnar även Vänsterpartiet och deras EU-politiker Jonas Sjösted som till exempel i Agenda förklarade sitt fulla stöd till både Sveriges och EU:s militära kapprustning utan att med ett ord vilja medge hur detta kommer att undergräva såväl välfärdens finanisering som klimatets krav.

Allt detta bådar illa för de förhandlingar om ett nytt klimatmål för EU till 2040, som är tänkt att bli basen för EU:s försenade bidrag till Parisavtalet, där det var sagt att parterna i år ska lämna in nya åtaganden för 2035 i syfte att höja den kollektiva ambitionen vid COP 30 i Belem, Brasilien.

Medan den kapitalistiska klimatpolitikens misslyckande skyms i en tid av kriser, krig och kapprustning konstaterar Johan Rockström, chef för klimatforskningen vid Potsdaminstitutet, att ”våra ekosystem har fram tills nu tagit upp majoriteten av värmen vi släppt ut, men snart klarar de inte mer” och pekar på både skogarnas, markernas och världshavens underminerade kolsänkor.

Årets ödesdigra COP 30 äger rum i djupet av Amazonas, som är planetens rikaste och största ekosystem på land. Kanske kan det ändå för många bli en sen väckarklocka att det som kallats ”jordens lunga” idag med Rockströms ord är ”en alltmer försvagad skog som är mycket nära en tröskel, där skogen oåterkalleligt tippar över från regnskog till utarmad savannliknande buskskog” som släpper ut mer kol än den tar upp?

För att tackla den gigantiska utmaningen mot klimatet, den biologiska mångfalden och de planetära systemens gränser i vad redan Karl Marx kallade kapitalismens metaboliska reva, skulle det enligt Rockström behövas ”en slags världsförvaltning”.

Det står idag tydligt att kampen för klimatet liksom för all vår idag så hotade välfärd kräver ett globalt demokratiskt och socialistiskt uppror mot det kapitalistiska system och dess vinstjakt, krig och militära kapprustning som sliter sönder livets förutsättningar på vår planet.