Klimatet offras när energikriget skärps

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Extrema prisökningar på såväl de globala och europeiska som nordiska energimarknaderna inträffade redan innan den ryska invasionen av Ukraina.
Nu bäddar kriget i Ukraina och västvärldens sanktioner för ett globalt energikrig med oöverskådliga konsekvenser. Bortom krigszonen i Ukraina drabbar detta främst världens fattiga i form av katastrofala matprishöjningar. Energikrigets värsta konsekvens kan dock bli att det utdelar en dödsstöt åt alla möjligheter att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader och undvika ohejdbara tippunkter.

Den snabba ekonomiska rekylen efter pandemins nedstängningar som ökade den globala efterfrågan av fossila bränslen snabbare än produktionen hör till de vanligaste förklaringar som brukar nämnas bakom de skenande energipriserna redan innan Ukrainakriget. I Europas fall även en kall inledning av vintern och samtidigt svaga vindar till vindkraften.
”Den avreglerade elmarknaden blev ett stort magplask”, skrev Ulf Carlsson, Elektrikerna, och Valle Karlsson, Seko, redan i februari 2018 på SvD Debatt om det svenska marknadsfiaskot, som är nära kopplat till EU:s. Fragmentisering, överpriser, upphandlingar av drift och underhåll från ständigt nya entreprenörer som skingrar personalens kompetens och skapar stress, otrygghet och olyckor var några konsekvenser som de pekade på.
En annan konsekvens av att den svenska elproduktionen styckades upp och elen fick ett marknadspris blev att det inte längre var lönsamt att upprätthålla kraftverk för att garantera en säker reservkapacitet.

Samma omdömen kan på mycket goda grunder sägas om hela EU:s idag nyliberala och slimmade elmarknad, som i extremt hög grad har gjort sig beroende på ett oavbrutet inflöde av rysk naturgas via ett otal pipelines. På denna säljs el för att förbrukas redan dagen efter eller redan samma dag på en ”effektiv” marknad utan ”överinvesteringar”, lager eller reservkapacitet.
Att även Sveriges och särskilt Syd- och Mellansveriges hushåll har fått betala chockerande höga elpriser trots åter ökad vindkraft, normala vattennivåer för vattenkraften och full kapacitet i de svenska kärnkraftverken beror på att den nordiska elmarknaden är ihopkopplad med den kontinentala. Om det så kallade spotpriset timme för timme ligger högt i till exempel Tyskland kommer även de svenska elbolagen att göra lysande affärer på att sälja det svenska elöverskottet där.
– Vi närmar oss raskt den delen av året då temperaturerna stiger, vilket minskar elförbrukningen och elkostnaderna härhemma. Men precis som resten av världen påverkas vi på många plan av invasionen av Ukraina, vilket även gäller elpriset. Det nordiska elsystemet hänger ihop med kontinenten, så volatila elpriser är något som vi förmodligen kommer att se mer av, säger också Jonas Stenbeck, privatkundschef Vattenfall Försäljning.

Trots att våren med dess minskade förbrukning av el är på ingång var de tyska producentpriserna i mars 30,9 procent högre än samma månad förra året och den tyska producentprisinflationen redan dubbelt så hög som under 1970-talet, en tid präglad av stagflation – definierad som en period av låg tillväxt och hög inflation. Säkert är att de höga priserna på energi och råvaror också snart kan betyda tvåsiffriga inflationstal för konsumtionen.
Om EU-länderna vågar göra allvar av EU-kommissionens förslag att redan i år drastiskt minska importen av rysk naturgas med två tredjedelar och helt före år 2027 samt helt och redan i år av rysk olja och kol bäddar detta för så höga globala priser på gas, olja och kol att det inte bara kan leda till stagflation, utan också till en ny recession i Europa och statsbankrutter i en rad fattiga länder. Även om EU inte klarar av ett totalstopp för den ryska importen talar allt för en fortsatt och förvärrad energikris nästa vinter och därefter, vilket också kan betyda att vi snart går in i en ny era av social oro i Europa.

I den maktkamp mellan Ryssland och Nato-länderna som har utlösts av kriget i Ukraina står idag det känsliga faktum i fokus att EU genom sin import av fossila bränslen betalar en stor del av notan för Putins krig, med 20 miljarder euro enbart för gasimporten under krigets åtta första veckor.
Enligt EU-kommissionens Directorate-General for Energy står naturgas fortfarande för 25 procent av EU:s energikonsumtion, olja och bensin för 32 procent, kol för 11 procent och förnybar energi och biobränslen för 18 procent!
Hur dramatiskt försöket att straffa Ryssland för Putins krig i Ukraina slår mot EU självt visar hur beroende Europa har blivit av importerad naturgas, varav 45 procent via pipelines från Ryssland. Även en stor del av oljan liksom 60-70 procent av Europas efterfrågan på kol importeras från Ryssland.
EU:s gasimport från Ryssland uppgick under 2021 till 155 miljarder kubikmeter. Att redan i år skära bort cirka 100 miljarder kubikmeter innebär extrema påfrestningar. Fromma förhoppningar om att klimatet därmed kan gynnas av en snabb övergång till fossilfri energikonsumtion lär snabbt komma på skam.

Visserligen talas det också om en ökad takt i energieffektiviseringar av byggnader och industrier med till exempel 10 miljoner värmepumpar, satsningar på vätgas och en utbyggnad av förnybar el som sol- och vindkraft. Men grundbulten blir en jakt på att ersätta rysk gas med minst 50 miljarder kubikmeter av flytande naturgas (LNG) från USA, Qatar, Västafrika och en lång rad andra länder, samt via pipelines från Norge och Azerbaijan.
Men då EU knappast kommer att lyckas kapa åt sig nästan hela den globala kapaciteten att öka gasproduktionen bäddar detta samtidigt för ett skarp priskonkurrens om den befintliga gasproduktionen med länder som Kina, Japan och Sydkorea.
Enligt analytiker som Financial Times talat med kommer det att handla om ”konkurrens mellan Europa och Asien om befintliga flexibla volymer, och det finns en gräns för hur mycket utbud Europa kan säkra”. EU-kommissionens förhoppningar om att komma över 50 miljarder kubikmeter gas kallas av en annan analytiker ”Alice i EU-land”.
Då det dessutom finns en stor brist på terminaler och annan infrastruktur för leverans av återförgasad flytande naturgas till de delar av norra, centrala och östra Europa där den behövs mest bäddar allt detta för en ökad användning av kol, olja och kärnkraft.

Att hitta alternativa leverantörer av olja är lättare, men begränsas dels av det avtal som OPEC har med Ryssland och centralasiatiska stater om att inte öka produktionen, dels av att tekniska problem som att många av Europas oljeraffinaderier är byggda för att raffinera den ryska oljan.
För att begränsa risken för fortsatt skenande oljepriser har Biden beordrat historiskt stora frisläpp till oljemarknaden från USA:s strategiska lager, samtidigt som oljebolagen trycker på för ett avtal med Venezuela som skulle ge dem tillgång till världens största oljereserver.
Allt detta pekar också mot en fortsatt ökad efterfrågan på kol och en kraftigt senarelagd avveckling av kolkraftverk, något som bådar extremt illa för möjligheten att sänka de globala utsläppen av koldioxid inom de tre år som forskarna anser vara nödvändigt för en 50-procentig chans att klara 1,5-gradersmålet.
I EU:s plan ingår dessutom att förmå alla hushåll att sänka inomhustemperaturen med en grad, något som säkert liksom fortsatt höga energi- och matpriser kommer att resa kraftigt motstånd.
Direkt kontraproduktiva är den miljardrullning till bilägare och sänkta bränslepriser som sker istället för borttagen moms på mat och andra riktade stöd till dem som verkligen behöver det och en kraftfull omställning från privatbilism till avgiftsfri kollektivtrafik.

En dryg månad innan FN:s högnivå­möte i Stockholm+50 den 2-3 juni har det katastrofala kriget i Ukraina, sanktionerna mot Ryssland, energi­krisen, det militära vapenskramlet och rasistiska provokationer tagit allt fokus från firandet av 50-årsjubileet av FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972.
Istället för att som det så vackert heter i målsättningen ”bidra till att öka takten i omställningen mot hållbara och gröna samhällen, fler jobb och en miljö i balans för alla, där ingen lämnas utanför” är makthavarnas verkliga agenda den rakt motsatta.
För Rättvisepartiet Socialisterna är den dubbla huvuduppgiften just nu att inför både 1 maj och den globala aktionsdagen den 1 juni med anledning av Stockholm+50 kräva en mobilisering för klimatet och en vinstfri välfärd i stället för militarism och Natoanslutning och nå ut med ett socialistiskt svar på hur de revolutionerande omställningar som forskarna nu insisterar på ska kunna förverkligas.