foto: Fredric Alm / LKAB
LKAB gör miljardvinster, men säljer ut istället för att åtgärda allvarliga arbetsmiljöproblem.
Efter dödsolyckan i Svappavaara i höstas och nu senast LKAB:s besked att de planerar att outsourca delar av rasproduktionen i Malmberget mullrar det åter bland gruvarbetarna. Förra veckan samlades över 200 gruvarbetare till en protestmanifestation i Gällivare, uppbackade av Gruvfyran.
På mötet läste poeten David Väyrynen upp ett anonymt brev från gruvarbetare som sammanfattade situationen: ”Vi får den bestämda känslan att företaget medvetet kört över sina anställda och gett oss en uppgift som är omöjlig att lösa med rimlig arbetsbelastning och säker arbetsmiljö. På det sättet kan de sälja ut delar av produktionen och komma undan med allt arbetsmiljöansvar – det bekymret överlämnas med varm hand till den entreprenör som tar över.”
LKAB:s nya ledning har med argument om ”fallande produktionstakt” beslutat att lägga ut rasproduktionen vid Fabianmalmen i Malmberget på entreprenad. 47 anställda berörs. I verkligheten handlar det om en lång konflikt om säkerhet och arbetsvillkor som LKAB nu försöker att ”lösa” genom att splittra upp ett stridbart arbetslag, såsom det anonyma brevet mycket riktigt påpekar:
”Det kommer att erbjudas andra tjänster i form av kompetensmatchning – ett finare ord för att göra sig av med obekväm personal.” Att anläggningen stått still på grund av felbeslut och felprioritering utanför arbetarnas kontroll vill LKAB inte kännas vid.
Redan för två år sedan försämrades arbetsvillkoren drastiskt när det gamla arbetstidsavtalet sades upp. Raslastaren Jonas förklarade på manifestationen vad det inneburit:
– Vi fick byta skift och paus ersattes av obetalt matrast. Miljödagarna försvann och vi fick två timmar längre pass per dag […] Jobbar man inom raslastning håller kroppen inte så många år. Många får problem med nacke, rygg, höfter och axlar. Man sitter snett i en maskin med vibrationer och stötar. Maskinen drar 300 liter diesel per skift – i den miljön sitter man och kör. Vi har försökt förbättra arbetsmiljön, men nu försämras den med längre dagar.
På manifestationen talade även Evelina Markström, syster till Julia Markström som dödades när hon föll igenom ett rostigt gallerdurk vid LKAB:s anläggning i Svappavaara.
– Klimatet på LKAB är under all kritik. Lönsamhet prioriteras för säkerhet. Ingenting jag kan göra kan ge mig min syster tillbaka. Istället ska jag göra allt som min ork och inspiration räcker till för att ingen annan ska behöva riskera sin hälsa för jobbet. Ingen lönsamhet i världen får gå före vår hälsa och vårt välbefinnande. Jag kan inte ge det löftet ensam, men tillsammans kan vi ge det gentemot varandra.
Flera talare nämnde hur bolaget skrämmer personal till tystnad med hot om bestraffning och omplacering. Manifestationen i Gällivare är dock ett mycket bra första svar på dessa hot.
Det var drygt tio år sedan som gruvarbetarna till sist på allvar visade vem som verkligen bestämmer om det blir någon produktion och vinst över huvud taget, vid den vilda strejken 2007. Då handlade det framför allt om löner – nu står ännu viktigare frågor på spel: säkerhet, arbetsmiljö och hotet om uppsplittring och försvagning av kollektivet i olika upphandlade enheter. Nu måste enigheten byggas och om LKAB-ledningen inte förstår annat språk finns det ett språk de säkert förstår – den hotade vinsten om produktionen står still.
