Årets klimatförhandlingar COP 18 i Doha, Qatar, slutade trots färska varningar för att planeten är på väg mot en katastrofal uppvärmning på 3-5 grader detta sekel i ännu en deklaration, The Doha Gateway (inkörsport), som är kemiskt fri från nya, meningsfulla åtaganden.Visserligen undveks en total kollaps för den globala klimatcirkus som pågått sedan 1997 genom att det så kallade Kyotoavtalet som annars skulle ha löpt ut i år förlängs med ytterligare åtta år till 2020, då man hoppas att ett nytt och bredare avtal som omfattar alla länder ska träda i kraft, enligt det så kallade Durbanprotokollet.
Men det förlängda Kyotoavtalet, som endast omfattat länder med 15 procent av utsläppen, och som nu Kanada, Japan, Ryssland och Nya Zeeland har dragit sig ur (USA har aldrig deltagit), innebär inga nya åtaganden om utsläppsminskningar. Resultatet, som innebär ett nytt förlorat årtionde, får svidande kritik av miljöaktivister och experter världen över och kallas till exempel av Greenpeace för ”ett praktfiasko”.
Att det totala sammanbrottet avvärjdes berodde på att de s k utvecklingsländerna till sist skrev på trots att inga nya pengar avsatts av de rika länderna till de fattiga ländernas ökande kostnader för stormar och klimatkatastrofer.
Förutom en viss läpparnas bekännelse till att de rika länderna trots allt har ett särskilt ansvar och vissa framsteg om hur den så kallade klimatfonden ska administreras, överenskoms även om en viss begränsning av möjligheten att sälja och köpa överblivna utsläppsrätter från Kyotoavtalets första period till dumpade priser.
Men inget av detta räcker för att hindra utsläppen att växa år för år. Även om allt fler väderkatastrofer och en ny ännu mer hotfull larmrapport från FN:s klimatpanel IPCC som förbereds till nästa år kan pressa USA, Kina och andra regeringar till ett avtal för tiden efter 2020 är detta dels på tok för sent och dels är de marknadsmetoder som FN-systemet laborerar med både absurda och ineffektiva.
Som Bolivias förhandlare påminde om i Doha är det ”en slösaktig, konsumistisk, utestängande, girig civilisation som skapar välstånd i vissa händer och fattigdom överallt, som har producerat föroreningar och klimatkrisen…Vi kom inte hit för att göra klimatet till en affärsrörelse, eller för att skydda de företag som vill fortsätta att förvärra klimatkrisen och förstöra Moder Jord”.
Och som Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, påpekar gör fiaskot för de FN-ledda förhandlingarna i Doha exemplets makt från de som är beredda att gå före viktigare än någonsin.
– Tekniken finns och sannolikt är det bättre för jobben och ekonomin att bli mycket mer energieffektiv och fossiloberoende. Den ekonomiska krisen skapar unika möjligheter att skapa omfattande investeringsprogram för jobb och en ny grön industriell revolution.
Men för detta krävs en ny, kraftfull och antikapitalistisk global rörelse och klimatmedvetenhet, som förmår att knyta an till den växande kampviljan mot samma ekonomiska system som idag också raserar den sociala tryggheten hos Europas och hela världens arbetare, fattiga och arbetslösa.
Mer än något annat innebär klimathotet att det nu är frågan om en kamp mot klockan för att övertyga världens arbetare och fattiga om nödvändigheten av ett socialistiskt övergångsprogram som förenar kraven på jobb och välfärd med konkreta krav på en demokratiskt planerad, hållbar och energieffektiv omläggning av energi- och transportsystem, bostäder, industrier, fiske, skogs- och jordbruk. Det säger sig självt att en snabb omställning för att klara detta förutsätter att banker och strategiska storföretag övertas i allmän ägo och planeras gemensamt, under kontroll av de anställda.
