Klimatkrisen måste bemötas med masskamp

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Klimatkrisen hänger som ett svart moln över alla samhällets övriga stora och viktiga frågor. Det påverkar världen på alla sätt, och framför allt påverkar det världens mest utsatta och fattigaste. Samtidigt rör vi oss allt närmare farliga, oåtervändbara tippunkter.

Klimatkatastrofer som översvämningar drabbar allt oftare fattigare områden i exempelvis Sydostasien, som har lett till en explosionsartad ökning av antalet klimatflyktingar. Men även extrema torkor och tropiska orkaner, som ökar i styrka och intensitet i samband med den globala uppvärmningens effekter, drabbar allt fler delar av världen. Bostäder och tillgången till mat försvinner.
Beräkningar från Världsbanken 2018 menade att Latinamerika, Afrika söder om Sahara och Sydostasien kommer att få 143 miljoner fler klimatflyktingar fram till 2050, en siffra som nog är i underkant.
Det kan jämföras med att det finns ungefär 80 miljoner flyktingar i världen idag, 1 procent av hela jordens befolkning. Av dem beräknas omkring 25 miljoner vara klimatflyktingar, även om det är svårt att hitta exakta siffror vilket beror på hur en klimatflykting definieras av FN och andra organisationer.

Enligt FN:s miljöprogram UNEP:s nya rapport Adaption Gap Report 2020 håller tiden på att rinna ut för en stor del av klimatarbetet, både vad gäller att begränsa den globala uppvärmningen och att skydda områden mot dess effekter. Arbetet i att skydda samhällen mot just framtida torka, översvämningar, havshöjningar, värmeböljor och skyfall går än så länge alldeles för långsamt, enligt rapporten. 
Grunden i det är såklart att FN förlitar sig på Parisavtalet, som i grunden inte innehåller nog med åtgärder och inte heller är tillräckligt bindande. Att förlita sig på samma kapitalistiska system som har skapat en katastrofal global uppvärmning och de politiska ledarna som representerar systemet är dömt att misslyckas. Marknadsmekanismer kommer aldrig att kunna lösa klimatkrisen.

Greta Thunberg har helt rätt när hon kritiserar världens ledare för att inte ta klimatkrisen på allvar eller att de inte gör tillräckligt mycket för att lösa den. Att det är tomma ord som inte leder till konkreta handlingar. Hon har också spelat en viktig roll i ungdomsradikaliseringen genom sina klimatstrejker.
Det hon inte svarar på är varför de inte agerar? Det är ju förstås på grund av att de representerar storföretagens intressen som ställer vinsterna över alla andra intressen. Politikerna sitter i kapitalets knä. Det kapitalistiska system som de representerar är uppbyggt på och sammanknutet med den fossila bränsleindustrin som skulle kollapsa om de skulle införa åtgärder som förbud av olja- och gasutvinning. 
Det kunde man se när Parisavtalet slöts i slutet av 2015 – hade det varit ett verkligt effektivt avtal hade världens aktiemarknader kraftigt vänt neråt. Men istället gick de upp.

Världens storföretag har därmed fortsatt kunna plundra jorden på resurser, vilket har drivit på den globala uppvärmningen, artdöden, avskogningen, med mera. 
En ny rapport från Världsnaturfonden visar att 24 tropiska skogsområden kan stå för över 80 procent av den globala skogsförlusten från idag fram till 2030, och att det mellan 2004-2017 avskogades en yta globalt som motsvarande hela Sveriges yta.
Framför allt är det kommersiella jordbruk som är orsaken till avverkningen, men även olika plantager, gruvverksamheter och andra verksamheter har stått för det och som fortsatt driver på avskogningen, ofta sponsrat av världsledare. Bolsonaro är ju ett känt exempel, som kraftigt har luckrat på bland annat miljöskyddslagar i brasilianska Amazonas som har underlättat för exploatörer och lett till en kraftig ökning i avverkningstakten.

Kapitalism och hållbarhet är oförenligt, då jordens naturresurser är en källa för enorma vinster. Därför behöver klimatkampen globalt anamma ett socialistiskt program som lyfter fram behovet av verklig arbetardemokrati och -kontroll över ekonomin och hur samhället styrs. 
Klimatkampen behöver kopplas samman med andra massrörelser som utmanar systemet, och klimatkampen kommer oundvikligen att öka den kommande perioden – i takt med att uppvärmningens effekter blir allt värre och katastrofala – och bli ännu mer systemkritisk. Det måste till en verkligt grön omställning av all produktion och distribution av varor, energi och tjänster. Det är fullt möjligt, men inte så länge systemet består.