Klockan tickar för klimatet

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Ett 70-tal av världens regeringschefer hade mycket litet att visa upp på femårsdagen av Parisavtalet den 12 december, då FN:s digitala Klimatambitionsmöte hölls med Boris Johnson som ordförande. På grund av coronapandemin har det COP26-toppmöte som skulle ha hållits i Glasgow vid denna tid skjutits upp. Nu har de länder som undertecknat Parisavtalet fått ytterligare ett år på sig att skärpa sina nationella planer. Men tilltron till att de ens ska komma i närheten av vad som krävs är låg bland både aktivister och forskare.

världen närmar sig tippunkter då uppvärmningen kan bli ohejdbar

”Idag firar våra ledare sina skamlösa kryphål, sina tomma ord, sina avlägset otillräckliga mål och sin stöld och förstörelse av våra nuvarande och framtida livsvillkor – och kallar det ’ambitoner’”, skrev Greta Thunberg i ett skarpt uttalande om mötet.
Samtidigt visar en ny alarmerande rapport om den globala uppvärmningen från den metereologiska världsorganisationen WMO att bakgrunden inte kunde vara mer oroande. Den senaste tioårsperioden har varit den i särklass varmaste som någonsin har uppmätts och de senaste sex åren sedan Parisavtalet 2015 de sex varmaste.

Den globala temperaturen 2020 beräknas enligt WMO:s generalsekreterare Petteri Taalas bli cirka 1,2°C varmare än nivån före 1850-1900. Det hittills varmaste året 2016 sammanföll med en stark El Niño-händelse, då passadvindarna och det varma ytvattnet i Stilla havet vänder västerut och höjer jordens medeltemperatur.
År 2020 ser ut att bli nästan lika varmt eller rentav varmare, samtidigt som världen närmar sig tippunkter då uppvärmningen kan bli ohejdbar.

Flera delar av världen har under 2020 upplevt nya extrema värmerekord på land, till sjöss och allra mest spektakulärt i Arktis. Längs Rysslands arktiska kust var medeltemperaturen 12 grader över det normala under november, efter att under oktober ha legat 7 grader över det normala.
Omkring 300 000 människor beräknas redan under 2018 ha dött på grund av extrem värme. Det är en 54-procentig ökning på två årtionden, samtidigt som potentialen för världens skördar under samma tid beräknas ha minskat med mellan 2 och 6 procent.
Till detta kommer att havens uppvärmning, förutom att de försuras, polarisarna tinar och havsytan sakta höjs, har triggat ett rekordstort antal orkaner i Atlanten och förödande tyfoner i Stilla havsområdet.

Översvämningar i delar av Afrika och Sydostasien ledde till massiva folkförflyttningar och undergrävd livsmedelssäkerhet för miljoner.
Skogsbränder har också härjat mycket stora områden i Australien, Sibirien, USA:s västkust och Sydamerika, som i sin tur har bidragit till nya stora utsläpp av växthusgaser.

Att utsläppen på grund av pandemins ekonomiska konsekvenser beräknas ha dippat med sju procent under 2020 har inte hindrat koncentrationen av växthusgaser i atmosfären att växa snabbare än någonsin tidigare från 400 miljondelar (ppm) 2015 till en ny rekordnivå i år på 412 miljondelar, 48 procent över den förindustriella nivån.
Förra gången jorden upplevde en jämförbar CO2-koncentration var enligt forskarna för 3-5 miljoner år sedan, då temperaturen var 2-3 grader varmare och havsnivån 10-20 meter högre än nu. Enligt WMO:s generalsekreterare kan det redan i närtid bli ännu värre, med en chans på fem att den globala temperaturökningen tillfälligt överstiger 1,5°C redan innan 2024.

Parisavtalets länder får nu på grund av coronapandemin ytter­ligare ett år på sig att meddela skärpta klimatambitioner innan det uppskjutna COP26-toppmötet som skulle ha hållits i Glasgow i början av december blir av, för att komma närmare Parisavtalets globala netto-noll-mål till senast 2050.
En sammanställning av dagens nationella mål, som de flesta stater dessutom har gjort lite för att underbygga med konkreta delmål, pekar enligt FN mot en global temperaturökning på 3,2 grader C snarare än Paris-avtalets mål om väl under 2 grader och helst 1,5 grader. För att klara 2 grader krävs enligt FN:s klimatpanel tredubblade ansträngningar och för 1,5 grader femdubblade.
Världens ledande Earth Science-­forskare varnade redan förra året för att vi kan vara nära en hotande kaskad av tippunkter, som inom en nära framtid kan göra uppvärmningen okontrollerbar.

I ett öppet brev inför det digitala klimatambitionsmötet den 12 december uppmanade 250 forskare från 30 länder på nytt de politiska beslutfattarna att förhindra en hotande samhällskollaps orsakade av annalkande klimat- och miljökatastrofer. ”Några av oss anser övergången till ett annat samhälle vara möjlig”, tillade de och uppmanade makthavarna till svåra diskussioner och kraftfull handling samt att minska sitt medansvar för den skada som annars uppkommer.

Vissa fromma förhoppningar knyts till att USA med Joe Biden får en ny president som i alla fall ger en läpparnas bekännelse till klimathotet som ”mänsklighetens största utmaning”. Under valrörelsen presenterade Biden en rad klimatlöften, som exempelvis 1 700 miljarder kronor i gröna energi- och infrastrukturinvesteringar de fyra första åren, en helt fossilfri energisektor till 2035, ett moratorium mot ny utvinning av olja och gas i Arktis, stimulanser för utfasning av bensin- och dieseldrivna bilar (ingen tidsplan ännu), nya snabbtåg och elnät.
Även om han alls kan få en majoritet för förslagen i kongressen är svagheterna uppenbara. Inget stoppdatum sätts för vare sig bensindrivna fordon, borrning efter olja och gas på privata marker, skadliga biobränslen eller export av till exempel naturgas. Att uppnå ett koldioxidneutralt samhälle 2050 förutsätter enligt Bidens plan också att både massiva trädplanteringar kan genomföras och nya tekniker för koldioxidavskiljning i enorm skala ska lyckas.

Samma svagheter både vad gäller falska lösningar (aningslös tilltro till koldioxidavskiljning, handel med utsläppsrätter) och helt otillräckligt tempo genomsyrar de skärpta mål som EU:s stats- och regeringschefer antog i december. Beslutet att för EU som helhet uppnå noll i nettoutsläpp 2050 via ett skärpt etappmål att höja kravet på minskade utsläpp 2030 från 40 till minst 55 procent, devalveras direkt av att denna minskning räknas från 1990. Sedan dess har EU-länderna redan minskat sina utsläpp med 24 procent.
Att som EU-parlamentet föreslagit skärpa målet från 1990 till minst 60 procent 2030 eller som den svenska regeringen ville till 65 procent, vilket även det är helt otillräckligt, var aldrig aktuellt.

Än mer otillräckliga är Kinas nya mål om noll i nettoutsläpp till 2060 och en minskad andel utsläpp per procent i ökad BNP till 2030. Och även om Indien, som idag är världens tredje största utsläppsland efter Kina och USA, har en relativt stark tillväxt av förnybar elproduktion som kan dämpa utsläppen från kraftverk och transporter kommer enligt analytiker inom International Enery Agency Indiens förväntade industriella tillväxt ”att öka kolförbrukningen nästan fyrfaldigt, vilket inte bara kommer att öka luftföroreningarna utan också kan fyrdubbla koldioxidutsläppen”.

Den brittiska regeringen anser sig ha tagit ledningen i kampen för klimatet med en ny tiopunktsplan för ”en grön industriell revolution”. Denna ska enligt Boris Johnson säkra en kurs mot noll i nettoutsläpp 2050 och minska utsläppen med 68 procent till 2030 – dock inte från idag, utan utöver de 45 procent som utsläppen redan har minskat sedan 1990. Det är en plan som en av Storbritanniens och världens ledande klimatforskare, Kevin Anderson, sågar jäms med fotknölarna, ”ett retoriskt blomster som framtida generationer kommer att betala dyrt för”. Det är en kritiken som i lika hög grad skulle kunna riktas mot Sveriges klimatplaner.

En hel del kan vid första anblick verka positivt. Mycket uppmärksamhet har kopplats till planens löfte om att, liksom januaripartierna i Sverige vill göra, sätta ett stoppdatum för försäljning av bensin- och dieseldrivna bilar till 2030.
Men som Anderson konstaterar är detta en ”fördröjningstaktik” som låser in utsläppen från persontransporter i ytterligare två decennier. Vad som istället krävs är ett skifte från flyg till järnväg och i större städer från privatbilism till kollektivtrafik, cyklar och hyrbilar.
Politikernas tal om ”netto noll”-­utsläpp till 2050 innebär att fossila bränslen tillåts fortsätta långt in under andra hälften av seklet, vilket kräver avlägsnande av koldioxid från atmosfären i oöverträffad skala. Om det ens går, och i så fall till enorma kostnader.

För en rimlig chans att stanna under två grader och undvika en kaskad av tippunkter i jordens ekologiska system måste utvecklade länder som Storbritannien, USA, Sverige och andra EU-länder gå före med omedelbara och djupa minskningar av utsläppen från alla sektorer.
Enligt 2020 års ”produktionsgapsrapport” från Stockholm Environment Institute måste världen som helhet minska produktionen av fossila bränslen med 6 procent per år för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, medan ländernas planer istället pekar mot en genomsnittlig årlig ökning på 2 procent. Men detta är den genomsnittliga utmaning som inte tar hänsyn till ”klimaträttvisa” gentemot fattigare länder.

Den rikaste miljarden människor producerar 60 procent av växthusgaserna, medan de fattigaste tre miljarderna (där större delen av befolknings-tillväxten skett) bara producerar 5 procent.

Allt fler rapporter visar att ”mänsklighetens” allt mer enorma ekologiska fotavtryck inte bara handlar om de förödande konsekvenserna av fossila bränslen, något som till exempel Karl Marx uppmärksammade redan i 1800-talets kapitalistiska jord- och skogsbruk.
Enligt en studie av israeliska forskare som i oktober i år publicerades i tidskriften Nature väger den materia som bearbetats av människor (kallad antropogen massa) i form av till exempel byggnader, infrastruktur, maskiner och fordon idag lika mycket som all levande biomassa på planeten. Enbart mängden plast uppskattas väga mer än massan av alla landdjur och marina varelser tillsammans.
Studien backar upp den geovetenskapliga forskningens tal om ”antropocen” (människans tidsålder) som en beskrivning av den period när människors påverkan på allvar har börjat rubba den relativa klimatstabilitet som har rått i mer än 11 000 år under den geologiska epoken holocen efter den förra istiden.

Det är minst sagt vanligt att slappt skylla detta på den snabba befolkningstillväxt som har skett under de senaste årtiondena. Men, som de Earth Science-forskare som har lanserat begreppet antropocen själva påpekar, är detta en falsk slutsats, då ”den rikaste miljarden människor producerar 60 procent av växthusgaserna, medan de fattigaste tre miljarderna (där större delen av befolkningstillväxten skett) bara producerar 5 procent”.

Oxfam Sverige redovisar i sin rapport Svensk klimatojämlikhet att de 10 procenten med högst inkomst i Sverige släpper ut fyra gånger mer per person än de 50 procenten med lägst inkomst, och 24 gånger mer per person än de som befinner sig i den fattigaste hälften av jordens befolkning.
Det är utsläpp som på alla sätt drivs på av en skatte- och subventionspolitik som gynnar kapitalinkomster, ägande av stora privata villor, köp av stora elbilar och flygresor på bekostnad av järnvägstrafik.

Som till och med en ledare i DN den 17 december uppmärksammar under rubriken ”Klimatavtryck tankat med skattepengar” finansierar den svenska staten inte bara olönsamma flygplatser i Sverige, utan bidrar även via Exportkreditnämnden till projekt i stil med ett stort flygplatsbygge i Vietnam, under förutsättning att svenska företag gynnas.
G20-länderna, där Sverige representeras av EU, gav mellan 2013 och 2016 exportkrediter för 38 miljarder dollar till investeringar i utländska kolprojekt, medan betydligt mindre, 25 miljarder dollar, gick till investeringar i förnybar energi.
Som Stockholm Environment Institute påpekar har penningrullningen till fossil industri snarast förstärkts sedan dess, inte minst av både regeringarna och centralbankerna under pandemin.

Enligt Will Steffen, som lett den grupp forskare som lanserat begreppet Antropocen, är det ”som de stora accelerationsmönstren visar de rika ländernas industrikapitalister, inte ’mänskligheten som helhet’, som bär det största ansvaret för Antropocen”.

Under pandemin har regeringarna hittills satsat 12 200 miljarder dollar i krisstöd, varav det mesta har handlat om att hålla företagen under armarna. Beräkningar från forskare i Storbritannien, Tyskland och USA, som redovisats i tidskriften Science, visar att om en tiondel av den summan användes i riktade klimatåtgärder och investeringar varje år de kommande fem åren skulle med stor sannolikhet 1,5-gradersmålet nås till 2030.
Vad de förbiser är att det inte räcker med att ”bara” byta ut fossila bränslen mot ”business as usual” på förnybara drivmedel. För att inom ett par decennier uppnå noll­utsläpp i de rika länderna krävs en så genomgripande förändring till ett hållbart samhälle, att detta blir oförenligt med ett produktionssätt som bygger på konkurrens och kapitalistiska vinstintressen.

Allt fler förstår att det med den knappa ”kolbudget” som återstår krävs en radikal omställning på alla områden. Från privatbilism till gratis kollektivtrafik inom alla större städer. Från flygtrafik till järnväg. Från subventioner av stora villor till en politik för allas rätt till bra och överkomliga bostäder i maximalt energisnåla nollhus. Från en vinststyrd och extraktivistisk plundring av naturresurserna i ett köp- och slängsamhälle till en demokratiskt planerad och behovsstyrd industri som bygger på återvinning och stram hushållning. Från privat lyxkonsumtion till offentlig service och kultur. Från ett samhälle som slits isär av extrema klyftor mellan rika och fattiga till radikal utjämning.

Kring en rad av dessa frågor kommer säkert också massiva rörelser åter att organiseras i takt med att pandemin släpper sitt grepp. Vissa eftergifter kan också framtvingas, särskilt om en tillräckligt bred allians kan smidas mellan unga klimataktivister, fackföreningar, ursprungsfolk och sociala rörelser.
Men allt fler kommer också att förstå att människornas och naturens behov inte kan sättas framför vinstintressena, utan att vi också i massiv skala måste organisera oss politiskt för att bryta bankernas och storföretagens makt över ekonomin. Den socialistiska insikten kommer att växa om att vi inte kan kontrollera och demokratiskt planera vad vi inte äger tillsammans. ■