Knott, värk och exploatering

av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

Jag kunde först inte tro mina ögon när jag började läsa igenom Svarta bär, då snacket bland de ukrainska bärplockarna är ohemult kryddat med könsord som kraftuttryck ovanpå vanliga svordomar, i var och varannan mening!

Tänkte i mitt stilla sinne att det här måste vara en stereo­typ skröna: ”Vanligt folk” – ukrainska bärplockare eller inte – uttrycker sig väl inte på ett så stereotypt vulgärt sätt i vardagslag? Eller?
Då ska man veta att författaren under en tid med tagen identitet levde med just ukrainska bärplockare (så det svordomspepprade grova språket kan nog ha en verklig grund, om än troligen aningen tillspetsat i jämförelse med verkligheten). Vilket ligger till grund för Svarta bär, som är en berättelse om just ukrainska bärplockare som befinner sig i norra Sverige, närmare bestämt i en by någonstans i södra Lappland, i förhoppningen om att kunna tjäna hyggligt, rentav ordentligt med pengar på bärplockning av mestadels blåbär och i andra hand lingon som sedan säljs vidare till olika matvaruföretag.

Följande utdrag ur baksidestexten sammanfattar den bara 157 sidor ganska tunna boken rätt väl: ”Alina flyr från kriget, Petro från arbetslösheten och Vlad från skolans tristess. Löften om lättförtjänta pengar har lockat dem till en by i södra Lappland. Under en sol som aldrig tycks vilja gå ner och med händer som aldrig vill sluta värka möter de skogen, byborna och varandra.”
Just de där beskrivningarna av bärplockarnas ständigt värkande händer till följd av det ständiga svepandet med de manuella bärplockarna genom blåbärs- och lingonriset, de ryggmördande hukande arbetsställningarna som krävs för att göra de där svepande bärplockningsrörelserna, värken i knäleder till följd av det ständiga traskandet genom kalhyggessly där bären växer i stor omfattning. 
För att inte tala om den högst berättigade rädslan hos en av bärplockarna, en före detta soldat i kriget i Ukraina, att hans gamla skottskada i ena låret plötsligt ska ge honom en smärtpåslagskörare som sänker honom till marken ute på något av de där kalhyggena. 
Allt detta i ett svettdrivande tempo för att plocka in så mycket bär det bara går under ett dagspass under en gassande sol och absurda mängder av svidknott som bärplockarna mycket träffande kallar knotten som kalasar på dem så fort möjligheten finns. Det går som in under skinnet på en som läsare, så att man nästan bokstavligen känner hur det känns för utländska bärplockare som bildligen och bokstavligen blir exploaterade i sitt bärplockningsarbete in på bara skinnet.

En av bärplockarna, Alina, sammanfattar kärvt träffande exploateringsmekanismen på följande vis: 
”– Jag tror att han [arbetsledaren] vill hålla oss hungriga, sa Alina till slut utan att vara helt säker på vart tanken ledde.
– Jag tror, upprepade hon och gjorde en liten paus. Jag tror att han vill hålla oss hungriga. Ni märker ju själva. Under den senaste veckan har det börjat bli oss på kuken hur mycket vi plockar. När man redan har ett par tusen euro på fickan så är det inte så viktigt längre. Vi tar ledigt, fiskar, bastar, grillar eller knullar istället för att plocka. För uppköparna är vi på fel sida om den där fina gränsen. På andra sidan gränsen och lika fel är de som tjänar så lite att de ger upp och åker hem. För att vi ska plocka bra måste uppköparna hålla oss mellan svält och mättnad och allra helst lite närmare svälten.”

För att vi ska plocka bra måste uppköparna hålla oss mellan svält och mättnad och allra helst lite närmare svälten.

Senare i berättelsen gör en annan av bärplockarna i sitt stilla sinne fullt rimliga jämförelser mellan deras exploateringssituation och den kroppsförslitande exploatering de gruvarbetare som en gång bröt malm i gruvorna på orten utsattes för. Det materialiserades i olika kvantiteter av järn och andra metaller, inklusive guld, som såldes av med god vinst som inte kom gruvarbetarna till del. 
Detta liksom de ukrainska och andra utländska bärplockares nedbrytande bärplockningsarbete materialiseras i form av stora kvantiteter bär som av uppköparna säljs betydligt dyrare, med god förtjänst för uppköparna, inte bärplockarna.
Till slut ställs saker och ting på sin spets i denna berättelse, till följd av en tragisk olycka som kulmen på en bister verklighet som tränger sig på allt mer, bärhink för bärhink.

Jag rekommenderar avslutningsvis gärna Svarta bär för läsning, som ett stycke modern arbetarlitteratur som beskriver de kärva villkoren på den svenska arbetsmarknaden för en av de mest nedtryckta och exploaterade arbetargrupper vi har i det här råkapitalistiska tjyvsamhället: utländska bärplockare från Ukraina, Polen, Thailand, Vietnam med flera inom- och utomeuropeiska länder.
Svarta bär blir till och med än mer rykande högaktuell då också mer i förbigående nämner hur pandemivågorna gör en redan kärv bärplockartillvaro ännu mer kärv.

Författare: Pelle Sunvisson
Förlag: Verbal förlag
Utgivningsdatum: 25 maj 2021
Antal sidor: 172