Kollontaj & Federici, den ursprungliga ackumulationen

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Det här är del 2 av fördjupningsartiklarna i Offensiv nummer 1616.
Här är länk till del 1: ”Häxprocesserna”.
Här är länk till del 3: ”Glorian kring tyska sexindustrin spricker”.

Vad är de ekonomiska och politiska förklaringarna till häxprocesserna? Här ser vi vad den mest välkända feministen inom den kommunistiska rörelsen, Alexandra Kollontaj, har att säga, och jämför med en av dagens feminister, Silvia Federici, som har fördjupat sig i frågan.

Alexandra Kollontaj går i sitt omfattande verk ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen” igenom historien från ”urkommunismen” (när människan levde som samlare och jägare) till tiden av uppbyggnad av den unga sovjetstaten i Ryssland, åtminstone ur ett europeiskt perspektiv. Boken baserar sig på de omtalade 14 föreläsningarna som hon höll på Sverdlovuniversitetet i Leningrad för de studenter som skulle arbeta med genusfrågorna. Vad säger Kollontaj om medeltiden och kapitalismens uppbyggnadsperiod?

I stora drag så delar Kollontaj och Federici beskrivningen att kvinnans ställning i samhället försämrades under feodalismens gång. Ju större fotfäste privategendomen fick, desto mer rättslös och dyster blev situationen för kvinnan.

Riddaren som besjöng den ädla kvinnan krossade den enkla kvinnans vilja. Kvinnor i en by kunde tvingas ihop för att bli våldtagna under riddarnas fester. Över hela Europa tillämpades seden att godsherren hade rätt till första natten.

Inom de livegnas familjer var mannen överhuvud. Men Kollontaj menar att i de delar av Europa där forna stammar levt genom boskapsskötsel (hunner och tartarer med flera) hade kvinnorna en ännu lägre ställning än de som härstammade från jordbrukande folk, som hade hållit kvar matriarkatet längre (tyska, engelska, franska).

Kollontaj pratar också om kampen mellan privategendomen och bygemenskapen (som utvecklas mycket mer av Federici). Under byhushållningen utgjorde kvinnans arbetskraft i byn en nästan lika viktig tillgång som mannens . Därför hade hon inflytande i byråden, trots att hon i sitt eget hem var underställd mannen. Kollontaj menar också att bönder betydligt oftare gifte sig av kärlek och att kvinnorna därav hade ett friare liv än adelns döttrar. Det var heller inte viktigt i början av medeltiden att bondkvinnorna måste vara oskulder före giftermål.

Inom hantverksståndet hade kvinnan en högre ställning. Inom hantverkarfamiljerna jobbade man tillsammans och var beroende av varandras arbete. I England på 1300-talet bestod 495 skrån av 500 av lika andel kvinnor och män. De kvinnliga stadsborna åtnjöt på grund av sitt deltagande i produktionen en betydligt friare ställning än till exempel kvinnorna inom adeln. De deltog i stadens beslut, styrde över sin egen inkomst med mera. Men det mesta av förtjänsten låg fortfarande i männens händer.

Kollontaj beskriver hur kristendomen förvandlas från att ha varit slavarnas religion till att bli de besuttna klassernas. Under medeltiden kommer kristendomen med idén om att kvinnan är ”djävulens kärl”. ”Sin stora utbredning under medeltiden fick kristendomen genom att den legaliserade privategendom, klasskillnader och makthavarnas våld och förtryck mot de fattiga”. Kvinnan med sin syndiga natur gjordes till ensamt ansvarig för sexlusten.

Här berör Kollontaj kort häxprocesserna, som ”började redan under medeltidens mitt. Och sedan man väl satt stenen i rullning fortsatte de många sekler, till och med då kvinnan förvisats till hemmet och blivit ett enkelt bihang till mannen”. Kyrkan såg ett hot i kvinnors kunskap. ”Ju klokare och kunnigare en kvinna var, desto troligare var det att prästerna förklarade henne som häxa”.

Just det att häxprocesserna behövdes ser Kollontaj som ett svar på upproriskt motstånd. ”För oss är det intressant att observera att just det stora antalet häxprocesser och omständigheten att kyrkans efterblivna tjänares vrede riktade sig mot kvinnan visar, att hon inte var de kristna hedarnas lydiga och harmlösa dotter”.

Under renässansen, som Kollontaj kallar manufakturens tidsålder, trängs naturahushållningen undan av hantverket och handeln. Kvinnans roll inom ekonomin trängdes undan när penningsystemet infördes. Under kriserna som uppstod när det gamla systemet revs ner och det nya var på väg upp fördrevs tusentals människor från landsbygden och blev hemlösa. Skråna i staden såg ett hot i de arbetslösa massorna, där kvinnor dominerade. Det började införas förbud mot kvinnor i skråna. Istället uppstod uppköparen och hemslöjdsproduktionen. Uppköparen lade beslag på en del av vinsten. Speciellt inom vävning, spinning och sidenbroderi dominerade kvinnorna. Kvinnans arbete hade ett mycket lägre värde än arbetet inom hantverksskråna, eftersom det sågs som ett bihang till hushållsarbetet. Om hon inte gick med på uppköparens hårda villkor kunde han anmäla henne för lösdriveri och prostitution (prostitutionen kriminaliserades mot slutet av medeltiden).

Här menar Kollontaj att döttrar förlorade sin arvsrätt. ”Enligt riddartidens lagar var kvinnan ägare till sin hemgift, men renässanstidens lagar fastställde, för att skydda kapitalkoncentrationen, att hustruns egendom skulle övergå i makens ägo”.

Med renässansen kom också idéer om människans personlighet och personliga värde och rättigheter, utöver ståndstillhörigheten. Köpmannens eller företagarens välstånd berodde under kapitalets första ackumuleringsperiod på hans individuella arbete, skarpsinnighet, talang och så vidare. Även kvinnor inom den nya borgarklassen fick del av och krävde att få ta del av den nya bildningen. Kollontaj radar upp en rad framgångsrika kvinnor, bland annat Englands första feminist Mary Astell (1666).

Men sedan drog sig kvinnorna åter tillbaka till hemmets sfärer. Vad berodde detta på? Svaret som Alexandra Kollontaj ger förklarar hennes grundläggande tes om vad kvinnoförtrycket beror på: ”Vi vet redan, att kvinnans ställning i samhället, och hennes rättigheter bestäms av hennes roll i produktionen. Kvinnan under renässanstiden var fortfarande beroende av familjeförsörjaren, mannen eller fadern. Bara ett fåtal, inte den stora massan, försökte skaffa sig en självständig existens. Och även om leden av kvinnor från den fattiga klassen, som sökte sig ut på den allmänna arbetsmarknaden, ökade och tätnade så utgjorde de trots allt en minoritet i förhållande till alla bondkvinnor och hantverkarhustrur som levde bakom sina mäns ryggar. Samhället kunde inte ha någon känsla för kvinnans jämlikhet, så länge någon jämlikhet i produktionen faktiskt inte existerade.”

Silvia Federicis bok har titeln Caliban and the Witch. Caliban är en figur i Shakespeares pjäs Stormen (1623). Caliban är till hälften en människa och till hälften ett monster. Hans ö ockuperas av Prospero och Miranda, och de tvingar Caliban till slaveri. Calibans mamma är häxan Sycorax – så stark att hon kunde kontrollera månen, och skapa ebb och flod.

Federici har valt en väldigt passande titel. Saker som hon vill tillföra förståelsen av häxprocesserna är hur de var en del av det som Marx kallade för – den ursprungliga ackumulationen”. I denna historiska process fråntogs bönderna möjligheten till egen försörjning ur jorden och massan av människor som kom att bli löneproletariatet trädde in i historien. Koloniseringen av Asien, Afrika och Amerika ingick i denna process av kapitalackumulation (precis som Caliban blir fråntagen sin ö och förslavas). Med kolonialismen och slavhandeln skapades också dagens rasism – där de ofattbara övergreppen och folkmorden (95 procent av ursprungsbefolkningen i Latinamerika utrotades) förutsatte en syn av avhumanisering. Människorna i syd var inte riktiga människor, de var vildar som Caliban. Federici vill också mena att kapitalismens födelse förutsatte ett tämjande av den mänskliga kroppen och framförallt av kvinnornas kroppar. Vi föreställer oss träldomens tid som ett enda elände. Det mesta av trälarnas arbete gick åt att jobba för godsägaren och betala allehanda skatter. Men vad trälarna ändå hade var tillgång till sin egen produktionsförsörjning genom tillgång till jorden. Precis som Kollontaj menar Federici att inom sin klass var jämställdheten mellan kvinnliga och manliga trälar (som Kollontaj rakt av kallar bönder) större än vad fria kvinnor senare kom att uppleva i det kapitalistiska samhället. Kollektivismen i byn dominerade, man var beroende av varandra.

Federici skriver mycket om allmänningarnas, de kollektivt ägda jordarnas, skogarnas och sjöarnas betydelse. Den ursprungliga ackumulationen startade senare en gigantisk privatiseringsprocess av dessa marker.

Alltså syftade häxprocesserna enligt Federici till att göra den kvinnliga kroppen till en maskin för reproduktion av nya arbetare.

Digerdöden, som mellan 1347 och 1352 utplånade en tredjedel av Europas befolkning, skapade en befolkningskris. Efter detta uppstod en arbetsbrist, vilket gav bönder och arbetare möjlighet att vägra arbeta och kräva högre löner. Trälarna kunde bli fria bönder. ”Tjänarna är herrar och herrarna tjänare”, diktade skalden John Gower. Mellan 1350 och 1500 höjdes reallönerna med 100 procent och priserna sjönk med 33 procent.

När kontrarevolutionen slog till gjordes våldtäkt, som hade varit kriminaliserat, åter lagligt. Unga manliga rebelliska arbetare skulle uppmuntras till att ge sig på sina medsystrar istället för sina förtryckare. I franska städer blev det vanligt med gruppvåldtäkter på nätterna. När man väl var våldtagen var ens rykte förstört. Då gick det inte att komma in i samhället igen. Antingen fick tjejerna lämna staden eller börja inom prostitutionen. Bordeller öppnade överallt i Frankrike och Italien. I staden Amien fanns det 53 bordeller år 1453. Till och med kyrkan såg prostitutionen som legitim.

De stora landprivatiseringarna i Europa började på sent 1400-tal. Allmänningarna inhägnades. Enligt Federici finns ett samband. Det var mest häxprocesser där det var mycket landprivatiseringar, som i Essex i England, och inga processer där landet inte hägnades in, som på Irland och på höglandet.

Från 1460 kollapsade reallönerna. År 1600 var de nere på 40 procent av 1460 års nivå i Frankrike. Hundratusentals hemlösa vandrade omkring genom Europa.

Privatiseringarna möttes av stort motstånd. Federici skriver entusiastiskt om bondeupproren. I Norwich (Englands dåvarande andra stad) stod 16 000 rebeller emot 12 000 soldater ett tag och började riva upp stängslen ur marken. I sin analys gör Federici häxsabbaten (den eldiga fest som häxorna troddes ha med djävulen) till en omskrivning för bönder och arbetares hemliga folksamlingar på natten, när upproren planerades och samordnades.

Federici är kritisk till Michel Foucaults genomgång om sexualitetens historia, som görs utan att nämna häxprocesserna. Men hon använder sig av hans analys att det ägde rum en process av disciplinering av kroppen, som specifikt handlade om att spjälka in kropparna till arbetskraft. Det refererar till Marx analys av alienationen. I och med att arbetskraften i sig själv blir en vara, där en arbetsgivare äger rätten till utkomsten av arbetet, blir arbetaren alienerad från sitt eget arbete.

Filosofen René Descartes gör i verket Avhandlingen av människan, en total uppdelning av människans mentala och fysiska delar. “Jag är inte den här kroppen”, slog Descartes fast.

Federici menar då att häxprocesserna var ett klimax på en statlig intervention mot den arbetande kroppen. Här menar Federici att den stora uppdelningen mellan manligt dominerat arbete i produktionen och kvinnligt reproduktivt arbete i hemmet grundlades och kvinnans historiska degradering skedde.

Abort och preventivmedel blev kriminaliserat under samma period. Abort och preventivmedel var ofta en av ”häxornas” kunskapsområden. Många häxor var barnmorskor. Överhuvudtaget krimininaliserades (äktenskapsbrott blev belagt med dödsstraff) eller fördömdes allt sex som inte var reproduktivt, homosexualitet, kvinnlig orgasm, onani och så vidare. De hedniska fruktbarhetsvårfestivaler som firades runt om Europa förbjöds (men vi lyckades behålla midsommar).

Alltså syftade häxprocesserna enligt Federici till att göra den kvinnliga kroppen till en maskin för reproduktion av nya arbetare. Lägg till att befolkningen hade minskat drastiskt som följd av ekonomisk kris, höga matpriser, fattigdom, krig och sjukdomar. Den politiska klassen hade börjat fixera sig vid befolkningstillväxt. Precis som Richard Larsen skriver i artikeln här intill drevs häxprocesserna ofta på av stater utan direkt kyrklig inblandning. ”Det kan inte finnas någon tvekan om att häxjakten var ett större politiskt initiativ”, fastslår Federici.

Federici analyserar också häxprocesserna i kolonierna. Först framställdes urbefolkningarna av de spanska erövrarna mer nyanserat, till exempel erkändes det att de levde fredligt och i harmoni. Senare, när kraven från den spanska kronan kom att öka plundringen av arbetskraft och råvaror, ändrades bilden och nu framställdes de oftare som kannibaler. För att skruva åt tumskruvarna ytterligare behövde conquistadorerna krossa den lokala tron. Inom inkafolket till exempel vördades huacas – idén att bergen, vattnet, luften, jorden, elden, träden har själar och är förbundna med människan i ett metaboliskt kretslopp. Så visst finns det likheter med häxprocesserna i Europa och Amerika.

Häxxprocesserna var helt klart misogyna

Det är en viktig poäng att häxprocesserna kulminerade i slutet av feodalismen, renässansen. Att de inte var en kvarleva av den mörka efterblivna medeltiden. Precis som slavhandeln spelade häxprocesserna en roll i den ursprungliga ackumulationen – kapitalismens etablering som ekonomiskt och politiskt system. Och kapitalismen behövde omforma patriarkatet till sitt genussystem.

I efterhand kan det tyckas uppseendeväckande att, som Federici skriver, de framstående männen under ”upplysningen” såsom Thomas Hobbes, men även Bacon, Kepler, Galilei, Pascal och Descartes trodde på häxkrafter – ”häxkrafter blev en av den europeiska intellektuella elitens favorit-debattämnen”.

Häxprocesserna var helt klart misogyna. Men att gå från det till att, som Federici menar, häxprocesserna syftade till att skapa en skräck för kvinnor, kvinnors kroppar och kvinnligt tänkande bland den manliga befolkningen, är att dra det långt. Tydligen ska ordet ”gossip” (skvaller) på medeltiden stått för ”friend” (vän). Utifrån detta dras en snabb och tveksam slutsats att kvinnlig vänskap demoniserades och att kvinnors band slets sönder när de pressades till att anmäla varandra under häxprocesserna.

Här vill jag hålla med Anna Remmets, som i tidningen Arbetaren skriver om Caliban and the Witch, att den förkapitalistiska epoken glorifieras. Kapitalismen beskrivs av Federici som en onödig kontrarevolution. Federici drömmer om medeltida bondeuppror som hade kunnat hoppa över stadiet av kapitalism och gå direkt in i socialismens rike. Bandet mellan kvinnan, maten och jorden trollbinder. Det dras till och med så långt att kvinnan blir jorden. Förlusten av den allmänna jorden sägs skapa ett behov bland männen att kompensera genom att göra kvinnan till en naturresurs. Hon blev ”den allmänna kvinnan”, en oändlig källa av reproduktion att ösa ur.

Det hela pekar mot en bekräftelse av de teoribildningar som Silvia Federici är mest känd för: Social reproduktionsteori. Utifrån det faktum att kapitalismen är beroende av det hushållsarbete som främst kvinnor står för, eftersom det skapar hel och frisk arbetskraft till kapitalets tjänst, så menar Federici att lösningen skulle vara att staten betalar kvinnor lön för hushållsarbetet. Hushållsarbetet idag beskrivs som förindustriellt, kvar på en feodal nivå. Nu ska detta arbetsfält göras till slagfält för besegrandet av kapitalismen. Det historiska nederlaget som bönder och kvinnor led vid medeltidens slut ska det tas revansch för, dock oklart hur det ska gå till.

Federici kommer med de vanliga anklagelserna om att marxister förbigår reproduktionen. Det var därför som det passade så bra att slå ihop Federici med Kollontaj. Alexandra Kollontaj är den mest kända marxistiska feministen. Utifrån studier av hela mänsklighetens historia och med den unika erfarenheten att vara mitt i en total samhällsrevolution gav hon kunskap till de studenter som skulle ut och bistå revolutionen. Delar av det gigantiska Rysslands landsbygd var mer eller mindre kvar på en feodal nivå. Slutsatsen var att kvinnors ställning i samhället alltid har berott på deras ställning i produktionen – i den ekonomi som organiseras av samhället. Därför sa Kollontaj till kvinnor i städerna och i byarna – Kom med in i produktionen! Låt oss bygga barnstugor, kollektiva matsalar och tvätterier tillsammans! Det här är inte att förbigå reproduktionen. Det är att återta reproduktionen i samhällets intresse.

Så med förbehåll för en del utsvävningar ger Silvia Federici bekräftelse på Kollontajs slutsats – att häxprocesserna skulle kuva kvinnorna och lägga grunden för den framväxande kapitalismen.