Kommer pandemilagen hjälpa eller stjälpa?

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Den 9 december meddelade regeringen att man skickar ut en remiss på en ny pandemilag på remissrunda, vars remisstid är två veckor. Men vad innebär en pandemilag egentligen?

När planer på en så kallad pandemilag först presenterades var det tänkt att den skulle börja gälla från och med sommaren 2021. Men efter press från övriga partier har regeringen skyndat på och föreslår att den nu ska gälla från den 15 mars. Lagen kan tolkas som att regeringen får lov att stänga ner verksamheter som riksdagen i efterhand får godkänna (eller inte godkänna). Fullskaliga nedstängningar kommer inte bli möjligt med den nya lagen; man kommer inte kunna förbjuda människor från att gå ut exempelvis. Men man kan besluta om åtgärder som i praktiken betyder en lockdown.
För att citera SVT kommer ”allt möjligt” att kunna stängas ner: verksamheter som gym, loppmarknader, handelsplatser, köpcentrum, campingplatser, med mera. Men man ska även kunna stänga ner all kollektivtrafik i vissa områden ”om det bedöms vara den mest verksamma åtgärden” för att minska smittspridning.

Tidigare när kommuner och regioner har beslutat om att stänga ner vissa verksamheter har de lutat sig mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer, men med den nya och än så länge ”tillfälliga” pandemilagen (vi ska aldrig glömma att den repressiva och inhumana flyktinglagen också var ”tillfällig” från början) behövs inte det längre.
Idag säger regeringen att deras främsta verktyg för att begränsa smittspridningen är ordningslagen, som ger rätt att begränsa antalet på olika offentliga sammankomster, men inte på andra.

Att demonstrationer ingår i restriktionen att ej fler än 8 personer får samlas borde ha undantagits från inskränkningarna. Demonstrationsrätten behövs för att kunna protestera mot bland annat det otillräckliga agerandet vad gäller pandemin. Dessutom är det inte demonstrationer utomhus som på något sätt har bidragit till den andra vågens extrema smittspridning.

Vid en snabbt ökande smittspridning saknar regeringen lagstöd för att införa vissa åtgärder. I presskonferensen den 9 december sa kulturminister Amanda Lind (MP):
– De förslag som förs fram i utkastet bedöms vara förenliga med grundlagen. Förslagen handlar om att nå fler verksamheter än tidigare. Vi vill komma bort från dagens situation där olika verksamheter måste regleras på samma sätt.

Socialminister Lena Hallengren (S) sa på samma presskonferens att pandemilagen ”ger regeringen bättre möjligheter att ingripa med rätt åtgärder”:
– Det kommer bli inskränkningar och begränsningar i människors vardag, sätt att leva och arbeta. Att stänga ner helt kommer inte gå, men vi behöver vidta mer träffsäkra åtgärder som vi idag inte når med ordningslagen.

Vad är en ”träffsäker” åtgärd? Saker som att ge mer resurser till vård och omsorg är tydligen inte det. Ej heller åtgärder som gratis munskydd i alla offentliga utrymmen där trängsel lätt uppstår, som i kollektivtrafiken eller livsmedelsbutiker.
Regeringen och Folkhälsomyndigheten har helt valt att stoppa huvudet i sanden när det gäller frågan om munskyddens effektivitet och ignorerar helt den globala forskning som visar på att det har en tydlig effekt i att begränsa smittspridningen.

Det finns en risk för att denna ”tillfälliga” lag, som kraftigt inskränker mötesfriheten, demonstrationsrätten och andra rättigheter, kan komma att permanentas. Tillfälliga lagar har blivit det förut, och nog kan ett skäl bli att ”det är bra att ha om det blir en ny pandemi”.

Kraftfulla åtgärder krävs för att stoppa en omfattande smittspridning. Men en sådan här lag är inte utan stora problem. Om lockdown-liknande åtgärder införs utan att man samtidigt genomför en massiv upprustning av välfärden och slänger ut de privata parasiterna från välfärdssektorn kommer lidandet och dödstalen ändå bli för stora.
Om man stänger ner kollektivtrafiken utan att man samtidig ger arbetare som inte kan jobba hemifrån och som måste använda sig av kollektivtrafiken ersättning och stöd för att stanna hemma (omkring 80 procent av LO:s medlemmar kan exempelvis inte jobba hemifrån) slår det också otroligt orättvist och hårt. Bättre åtgärder vore att ha beredskap för att bygga ut kollektivtrafiken för att undvika trängseln, vilket ändå behövs av klimatskäl.

Det skulle främst bli de lågavlönade och de som bor i arbetarklassförorter som, precis som idag, drabbas hårdast såväl ekonomiskt som hälsomässigt.
Framför allt kan lagen bli ett verktyg för omfattande repression mot kämpande aktivister. Det har blivit effekten av liknande lagar i exempelvis Ungern.

Lagen framkallar många orosmoln då de facto nedstängningar kan ske under fortsatt högerpolitik. Vad som hade behövts är i första hand en rejäl upprustning av hela välfärdssektorn, istället för tusentals miljarder kronor i statliga garantier, subventioner och stöd till storföretag och banker.
Riv upp privatiseringarna och Just in time-systemen, som orsakade en enorm brist på skyddsutrustning under våren och som har lett till alla möjliga korrupta affärer. Se till att alla kan få smittbärarpenning och ersättning om de av olika skäl måste stanna hemma från arbetet. ■