Kommuner och regioner på knäna – men inga extra pengar

av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

I höstbudgeten lovade regeringen ytterligare sex miljarder kronor extra till kommunerna, långt ifrån Sveriges kommuner och regioners (SKR) beräknade behov av mellan 20-30 miljarder mer i statsbidrag. Och nu räknar var sjätte kommun (48 av 290) och nästan alla (17 av 21) av landets regioner med ett budgetunderskott i år – det sämsta läget sedan 2004.

Men siffrorna måste också sättas i kontext. De extra miljarder som SKR anser vara nödvändiga handlar inte om den utbyggnad av välfärdssystemet som nu behövs, utan bara för att behålla dagens standard. Med andra ord står den redan nedbantade och slaktade välfärden inför en kollaps.
Totalt rör det sig om 11 miljarder kronor år 2023 och 28 miljarder kronor redan nästa år och konsekvenserna, enligt SKR, är tydliga: effektiviseringar, besparingar, skattehöjningar, uppsägningar och nedstängningar av verksamheter.
Liknande hot kommer att införas eller har redan införts av regionerna i form av exempelvis indragna turer och höjda priser i kollektivtrafiken, stängda sjukhus och, som i Stockholm, försämringen av säkerheten på pendeltågen med avskaffandet av tågvärdarna – samtidigt som regionen efterskänker miljoner i böter för MTR.

Även kommunerna har slagits hårt av den ekonomiska krisen med höjda priser, hyror och räntor.
Offensiv har tidigare skrivit om hur flera kommuner också har vittnat om hur matutgifterna i skolverksamheterna ökar – fler elever äter mer då det inte är säkert att de finns tillräckligt med mat hemma.
Samtidigt kommer bland annat pensions- och lönekostnader för anställda fortsätta att öka – bara pensionen kommer att öka med 25 miljarder kronor under år 2023 – medan skatteintäkterna beräknas minska som en följd av lågkonjunkturen och ökad arbetslöshet.
Utöver kompensation till hushållen för inflationskrisen (som aldrig har kommit) gick den blåbruna regeringen till val med fokus på gängen och kriminalitet. Men batongpolitiken har aldrig löst problemet med brottslighet – den kommer tvärtom att bara förstärka de förutsättningar som skapar brottslighet: fattigdom och utanförskap.
Forskningen hävdar däremot behovet av en välfungerande förskola och skola, tillgång till ungdomsvård och -psykiatri samt tidiga, förebyggande insatser – det vill säga kommunala och regionala ansvarsområden där ytterligare nedskärningar nu står på tur.

Istället för mindre barn- och elevgrupper och högre personaltäthet är det motsatsen som väntas.

Istället för mindre barn- och elevgrupper och högre personaltäthet är det motsatsen som väntas. Liksom inom vården och omsorgen kommer tendenserna till nedstängningar av mindre lokala skol- och stödverksamheter till fördel för stora ”superskolor” att accelereras med enorma konsekvenser för såväl barn och elever som anställda.
Men krisen är inte ett problem för alla. Välfärdsbudgeten töms redan av privata aktörer och hotet om ytterligare privatiseringar skapar möjligheter för riskkapitalbolagen att ta en ännu större del av kakan. Skattepengar kommer att slussas över till privata fickor med lägre kvalitet, minskad tillgång och sämre arbetsvillkor som följd.
Försämringarna måste bekämpas med näbbar och klor. Men sveket mot pendelförarna och tågvärdarna i Stockholm visar att kampen inte bara behövs mot den blåbruna regeringen, utan även mot facktopparna som gång på gång har accepterat nedrustningen av välfärden.