foto: Bollebygds kommun
Ny F-6-skola i Bollebygd. Det kommer behövas 77 000 nya lärare och tusen nya skolor de kommande 5-10 åren.
Tack vare starkt stigande skatteintäkter och något höjda statsbidrag har kommunerna hållit näsan över vattenytan de senaste åren – dock till priset av ytterligare nedskärningar och ökad skuldsättning. Om högerpolitiken fortsätter hotar dock ett dramatiskt scenario de närmaste åren med djup ekonomisk kris.
Prognoserna 2018 larmar om stora ekonomiska underskott som hotar i kommuner och landsting de närmaste åren. Mellan 30 och 80 miljarder kronor säger SKL och Konjunkturinstitutet fattas år 2021-2022 bara för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärdstjänsterna. Dessa prognoser räknar dessutom inte in den kapitalistiska kris som väntar i spåren på ökade skulder och exploderande klassklyftor.
Redan innan lågkonjunkturen ser vi hur kommunernas skatteintäkter planar ut. Efter att ha haft en tillväxt på nästan 5 procent per år 2015-2017 väntas skatteunderlagstillväxten 2019-2020 ligga på drygt tre procent. Vid lågkonjunkturen 2009 växte skatteintäkterna bara drygt en procent.
Samtidigt stiger behoven av vård, förskola och skola dramatiskt de närmaste åren på grund av demografiska förändringar. Befolkningen i ålder 1-19 år ökar med 11 procent, medan befolkningen som är över 80 år ökar med 44 procent de närmaste tio åren. Det innebär att det kommer att behövas många fler lärare, undersköterskor och sjuksköterskor – yrkesgrupper där det redan är stor brist på grund av låga löner och dåliga arbetsvillkor.
Förra året meddelade Skolverket att 77 000 lärare behöver rekryteras de närmaste fem åren – lika många lärare som det idag finns i kommunernas grundskolor!
Den stora ökningen av yngre och äldre, tillsammans med den allmänt växande befolkningen, innebär också behov av nya investeringar – till exempel räknade byggföretaget Skanska ut att 1 000 skolor behövde byggas mellan 2016 och 2026. Till detta kommer stora behov av reinvesteringar – en hög andel av kommunernas fastigheter, badhus, bostäder med mera byggdes för 30-50 år sedan och måste nu ersättas eller totalrenoveras.
Redan idag måste många kommuner låna för sina investeringar. Åtta av tio kommuner i Sverige har ökat sin skuldsättning per capita under de senaste tre åren. Högst belånad är Örebro med 105 000 kronor per invånare i skulder. Idag är kostnaderna för dessa lån begränsade på grund av centralbankernas försök att stimulera ekonomin med låga räntor. Om räntorna stiger blir dock räntekostnaderna på dessa lån, som just nu växer snabbt, en gökunge som tränger undan vård och skola.
Alla dessa hot mot kommunernas ekonomi väger dessutom inte in det faktum att vården, skolan och annan välfärdsverksamhet redan är extremt underbemannad, underfinansierad och underdimensionerad. Redan idag skulle det behövas 100 000 nya anställda i välfärden för att täcka alla behov inom äldreomsorg, psykiatri, vård, skola och så vidare.
Slutsatsen som måste dras är att vi måste organisera oss i en massiv kamp för omfördelning – pengarna tillbaka till välfärden. Med de perspektiv vi har framför oss finns det inga sista nedskärningar. Om inte utvecklingen bryts väntar en era av brutala nedskärningar där ingen kommer undan.
Rent samhällsekonomiskt finns ingen kris. Till exempel räcker bara en del av fyra stora bankers vinster på 100 miljarder per år för att täcka upp de kommande behoven inom välfärden. En sådan omfördelning kräver dock att den enorma styrkan som vi har gemensamt också samlas i rörelser och protester, och i slutändan en kamp för gemensamt ägande av samhällets resurser. De gula västarna i Frankrike har påmint oss om att de som styr däruppe bara kan fortsätta med sina gåvor till de rika och nedskärningar på de fattiga så länge den ackumulerade ilskan inte samlas i gemensamma protester.
