Krävs mycket mer om jämlikheten ska tas tillbaka, LO

Av Per Olsson // ur veckotidningen Offensiv 

Ojämlikheten är växande, och mycket av det som fungerat som motmedel har försvagats under lång tid. Full sysselsättning har nedprioriterats, arbetslöshet och prekära anställningsförhållanden har tillåtits breda ut sig. Kapitalet har fått större spelrum och inkomstskillnaderna har ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land under de senaste decennierna. Det skriver LO i sitt nya Program för jämlikhet som innehåller förslag till 105 åtgärder som ska minska ojämlikheten och mildra högerpolitikens följder.

När Program för jämlikhet presenterades i onsdags (den 11 september) sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att:
– Det är dags att ta tillbaka jämlikheten, och LOs förste vice ordförande Therese Guovelin fyllde i:
– Högerpolitiken har fått diktera villkoren alldeles för länge. Vanligt folk får betala priset. Det är galet.

I LO:s program och förslag till åtgärder finns det dock inte mycket som svarar upp mot Thorwaldssons utsago om att ”nu tar vi tillbaka jämlikheten” och S-regeringen kommer väldigt lindrigt undan trots att rapporten slår fast att bakom den ökade ojämlikheten finns “mer eller mindre aktiva politiska beslut”.

Januariavtalet, som LO-ledningen stödde, nämns överhuvudtaget inte. Inte heller att det var den dåvarande S-regeringen som med avregleringar av finansmarknaderna i mitten 1980-talet påbörjade det borgerliga systemskifte som i decennier rullat utvecklingen bakåt.

År 1980 var Sverige som minst ojämlikt, sedan dess har klyftorna ökat i en dramatisk omfattning och eliten har dragit ifrån i en takt och omfattning som inte har någon motsvarighet. Klyftorna har dessutom ökat snabbare här än i andra västländer. Idag är inkomst- och förmögenhetsklyftorna större än någonsin och Sverige har blivit både ett skatteparadis för de rika samt ett land som toppar den globala listan över antalet miljardärer i förhållande till befolkningen. Den rikaste hundradelen i Sverige, ungefär 70 000 individer, är numera fem gånger rikare än för 20 år sedan.

“I början av 1980-talet låg den översta procentens andel av de totala inkomsterna på runt 4 procent, sedan dess har den tredubblats till runt 12 procent av hushållens totala inkomster. För det andra har inkomsterna för de som har det sämst ställt tillåtits halka efter. I början av 1980-talet var runt 7 procent av befolkningen relativt fattiga. I dag räknas närmare 15 procent av Sveriges befolkning till denna grupp, sammanfattar rapporten.

Medellivslängden har aldrig varit så hög som nu samtidigt som den för kvinnor i vissa LO-yrken är sjunkande. 

Orättvisorna och klyftorna märks på alla samhällets områden och håller på att slita landet isär. LO:s program slår larm, men går oftast inte längre än så. Vidare finns en rad mycket tvivelaktiga resonemang och en salig blandning icke sammanhängande förklaringar till varför ojämlikheten ökar. Istället för att söka förklaringen i det kapitalistiska systemet och högerpolitikens misslyckande pekas ökad invandring ut som en anledning till ökade inkomstskillnader, men också till “att fler blir kritiska till omfördelning när invandringen ökar i länder med en mer generös välfärd, som de nordiska länderna”. Visserligen sägs i en bisats att det inte finns någon automatik i detta, men att LO-ledningen hör till de som hårdast slutit upp bakom regeringens skärpning av flyktingpolitik 2015 avslöjar var man står. Sedan 2015 har LO-ledningen dessutom motsatt sig varje uppluckring av de skärpta asyllagarna, inkluderat de lättnader vad gäller familjeåterförening som riksdagen sa ja till tidigare i år.

I programmet som inte innehåller ett uns av antikapitalism och systemkritik sägs att “utvecklingen mot ständigt ökande klyftor är inte inneboende i kapitalismen”, vilket inte är sant. Kapitalismen är ett system för produktion av mervärde, det vill säga att i största möjliga mån öka arbetarnas obetalda arbete (mervärdet) som är källan till kapitalisternas vinst, vilket oundvikligen tenderar leda till “ackumulationen av rikedomar vid den ena polen och fattigdom vid den andra” (Karl Marx: Kapitalet, del I).

Genom kamp och organisering, ibland med hjälp av konjunkturen, kan arbetarna och de fattiga hindra att klyftorna stadigt ökar och mildra graden av utsugning. En levande, kämpande arbetarrörelse och kampen reser hinder i vägen för maktelitens strävan att girigt sno åt sig en allt större del av kakan. Fördelning handlar alltså om kamp och idag mer än någonsin krävs kollektiv kamp för att vinna framgångar.

Men växande klyftor liksom kriser är ett med kapitalismens vinstjakt och plundring, vilket framträder särskilt tydligt när kapitalismen som nu stagnerar och finansmonopolkapitalet etablerat en “marknadens diktatur”.

Världen har sannolikt aldrig varit så ojämlik som idag. Inte på drygt 200 år, sedan 1810, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållandet till nationalinkomsten som nu, konstaterade Göran Therborn i sin utmärkta bok Kapitalet, överheten och alla vi andra.  

Kapitalets globalisering har följts av ett intensifierat globalt race mot botten vad gäller löner och villkor och ett motsatt race mot toppen vad gäller vinster, aktieutdelning och VD-löner. I Sverige liksom i andra länder har detta bidragit till att lönernas andel av produktionsresultatet minskat och vinsterna ökat. Men kapitalets globalisering är inte ensamt skälet till varför lönerna ökat så långsamt, särskilt under den senaste högkonjunkturen (som inleddes 2009 och som nu snabbt mattas av) och varför de privata förmögenheterna växer i en rekordtakt. Ansvaret ligger också på de socialdemokratiska regeringarna och den fackliga ledningen, vars reträtter och förlamande passivitet öppnat för ökad lönespridning och de kvinnliga arbetarna blivit kvar på lönetrappans lägsta steg, vilket förhindrat en löneutjämning mellan män och kvinnor. Eller som det heter i Jämlikhetsprogrammet: “År 2017 var den genomsnittliga lönen för kvinnor i Sverige (med hänsyn tagen till skillnader i utbildning och erfarenhet) 88 procent av männens genomsnittliga lön. Det är ungefär samma nivå som 1981.”

I sitt program efterlyser LO omedelbara satsningar på fritids och skola (inkluderat ett stopp för vinstuttagen), högre ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen (80 procent), höjt försörjningsstöd och höjda pensioner. Krav som det är lätt att instämma i och som manar till handling.

Vidare vill LO ha en ny skattepolitik samt byggande för ett jämlikt boende. När det gäller en ny skattepolitik så utmynnar detta i en önskan om en ny skatteuppgörelse ”över blockgränserna”, alltså även med Moderaterna. Det finns inga krav på att riva någon av alla de skattesänkningar som de rika och storbolag fått genom åren, utan det stannar vid att det vore önskvärt med någon form av arvsskatt och ändrad fastighetsskatt. LO-ledningen är inte ens beredd att kräva återinförd förmögenhetsskatt, ett stopp på sänkningen av bolagsskatterna eller ett avskaffande av ränteavdragen som främst är en subvention till  ”den rikaste tiondelen av hushållen som får 20 gånger mer subventioner än den ekonomiskt svagaste” (SVT i mars 2015).

Ränteavdragen kostar statskassan omkring 32 miljarder kronor per år, vilket kan jämföras med att exempelvis gratis kollektivtrafik i hela landet hade kostat 18 miljarder, enligt Dagens Arena den 12 oktober i fjol.

Avsnittet om byggande, som inte alls handlar om ett byggande för ett jämlikt boende, utmynnar i att LO vill se ”att fler ska ska få möjlighet att äga sitt boende”. När blev det LO:s uppgift att låta som eko av de borgare och ombildningskonsulter som vill sänka hyresrätten och allmännyttan?

I en tid när allmännyttan aldrig varit så hotad har LO inget att säga om behovet av att försvara hyresrätten och att den sociala bostadspolitiken måste upprättas. I avsnittet om bostäder nämns inte ens allmännyttan, skattediskriminering av hyresrätten, hotande marknadshyror eller behovet av planering, förstatligande av byggbolag och banker om det ska bli möjligt att bygga billigt och hållbart.

I en tid när allmännyttan aldrig varit så hotad har LO inget att säga om behovet av att försvara hyresrätten och att den sociala bostadspolitiken måste upprättas.

Har vi råd med jämlikhet?, frågar programmet till sist och svarar ja. Men utan övertygelse och tilltro till kampen slutar det med ett hopp om att kunna övertala regering och kapitalister att ändra kurs genom att hänvisa till att även Internationella valutafondens ekonomer låtit uttala att jämlikhet kan vara bra för tillväxten. Förutom att det är futtigt så ger det en falsk bild av IMF:s politik och praktik. För IMF är det fortsatt hård åtstramning som gäller – svältkurer till döds – som nu i Argentina, vilket resulterat i att en av tre lever i fattigdom och hungern på nytt hemsöker landet.

Programmets största svaghet är dock att kampen lyser helt med sin frånvaro. Det finns inga utfästelser om att LO är beredd att ta strid, för något av de krav som ställs eller på allvar ämnar utmana regeringen.

När LO-ledningen sa ja till Januariavtalet så var det också ett bifall till en politik som får ojämlikheten att ytterligare växa. Det var ett svek som vidgade klyftan mellan LO-ledningen och den rättvisekamp som bedrivs av lokala fack, personaluppror och olika gräsrotsrörelser mot högerpolitiken, klimatkrisen och det brutala klassamhällets återkomst. I den kampen gror fröet till den massrörelse och politik som krävs för att börja ta tillbaka jämlikheten.

• Stoppa nedskärningarna. Inga vinster i välfärden – riv upp privatiseringarna.

• Omedelbar höjning av statsbidragen till kommuner och regioner, med extra höjningar till glesbygdskommuner. 200 000 nya välfärdsjobb.

• Fasta jobb och heltid till de som önskar. Nej till delade turer. 6-timmars arbetsdag utan lönesänkning och försämrade villkor. Stäng vägen till en låglönemarknad och avskaffa rut-avdragen.

• Rör inte arbetsrätten. Skrota nya antistrejklagen. Nej till ny försämrad arbetslöshetsförsäkring och ”flexicurity”. Höj ersättningsnivåerna i arbetslöshet- och sjukförsäkringen till 90 procent.

• Omedelbar höjning av pensionerna ­ – nej till höjd pensionsålder.

• Försvara allmännyttan. Nej till marknadshyror, ombildningar och utförsäljningar. Förstatliga byggbolag och banker – för klimatsmarta renoveringar och för byggandet av 100 000 nya hyresrätter med billiga hyror per år.

• Återinför asylrätten. – flyktingamnesti nu!

• Ta tillbaka alla skattegåvor till rika och storbolag. Höj bolagsskatten och kapitalbeskattningen, återinför beskattning av arv, förmögenheter och stora fastigheter.

• För en snabb och jämlik omställning av hela samhället. Sätt stopp för Preemraff och skrota den nyliberala mineralpolitiken. Utveckla ett ekologiskt jord- och skogsbruk. Massiva offentliga satsningar på kollektivtrafik och nollhus.

• Demokratiska och kämpande fack. Bygg en kämpande socialistisk vänsteropposition – för ett nytt arbetarparti.

• Behoven ska styra. Bankerna, storbolag och naturtillgångarna samt transport-, bygg- och bostadsbolagen måste överföras i samhällets ägo och styras demokratiskt. För en demokratisk plan för hela samhällsekonomin som utgår från människors behov och säkrar en utveckling i samklang med naturen.