Krig, korruption och vinstjakt har mångdubblat katastrofens omfattning

Av Jonas Brännberg // ur veckotidningen Offensiv

Ingen vet ännu hur katastrofal omfattningen är av jordbävningen på gränsen mellan Turkiet och Syrien. När detta skrivs (på eftermiddagen den 8 januari) har över 11 200 personer bekräftats omkomna av skalvet, som är det dödligaste i världen på över 10 år. Med lite stöd från samhället söker anhöriga, som inte har sovit på dagar, efter överlevande i ruiner efter kollapsade byggnader, men tiden rinner ut. Efter chocken kommer sorgen och ilskan att växa – hur kunde samhället vara så oförberett i världens mest jordbävningsdrabbade område?

På tisdagen meddelade Turkiets katastrofmyndighet att de hade fått 11 342 rapporter om byggnader som rasat, varav nästan 6 000 hade bekräftats. På den syriska sidan är det mycket svårare att veta omfattningen av katastrofen. En stor del av de värst drabbade områdena styrs av islamistiska miliser, ibland med stöd av Turkiet, som är i krig med Assads syriska regim. Dödssiffran på den syriska sidan är officiellt betydligt lägre än i Turkiet, men sannolikt kraftigt underrapporterad.

Kriget gör att förutsättningarna för människor i regionen redan var på bristningsgränsen. I Turkiet finns 4 miljoner syriska flyktingar, varav de flesta har inkvarterats i överfyllda byggnader i det jordbävningsdrabbade området. På den syriska sidan har 12 års krig inneburit att 70 procent av befolkningen var i behov av hjälp och 2,9 miljoner riskerade svält redan innan jordbävningen – den högsta siffran sedan krigsutbrottet. Ändå hade FN bara fått in hälften av de 4,4 miljarder dollar i bistånd från rikare länder som behövdes 2022.

Nu kommer dock stora internationella hjälpinsatser (minst 45 länder har erbjudit katastrofhjälp till Turkiet), men hjälpen är långt ifrån tillräcklig. I den turkiska regionen Hatay växer ilskan mot att det inte finns något hjälp att få, knappt ens i huvudstaden Iskenderun. I de miliskontrollerade områdena i Syrien finns knappt bränsle och grundläggande utrustning för de små frivilligorganisationer som bedriver hjälparbetet. Cynismen hos de politiska makthavarna är tydlig och vidrig: Assadregimen kräver att all hjälp inom ”syriskt territorium” ska gå genom dem, medan USA:s statssekreterare Ned Rice meddelade att deras hjälp ska gå genom organisationer lojala till dem. Världshälsoorganisation WHO fruktar att mer än 20 000 kan ha dödats i jordbävningen. Det skulle i så fall till och med vara en värre katastrof än jordbävningen i Izmit 1999, då 17 000 människor dog.

Skalvet natten till måndag som mätte 7,8 på richterskalan var visserligen det kraftigaste sedan 1939, men långt ifrån något oväntat i den här regionen. Tvärtom har experter varnat för att ett kraftigt skalv kan komma när som helst. Jordbävningen 1999 ledde till en politisk kris som förde Erdoğans parti AKP till makten och det lovades kraftiga förbättringar av jordbävningssäkerheten, men inte mycket har hänt. Bland annat säger en rapport att 32 procent av byggnationerna efter 2002 inte har följt byggnadsreglerna. De så kallade ”urbana utvecklingsplanerna” som skulle prioritera att förstärka eller ersätta dåliga byggnader i de mest jordbävningsdrabbade områdena har istället blivit ytterligare ett verktyg för Erdoğan att gynna sina allierade inom fastighetssektorn.

Dessutom gav Erdoğanregimen 2019 en amnesti för att registrera byggnader som inte följer byggreglerna. ”Detta innebär att förvandla våra städer till begravningsplatser. Oavsett om huset var helt oregistrerat eller hade mer våningar är vad som ursprungligen hade planerats fick alla amnesti. Det är mycket farligt”, sade Cemal Gokce, ordförande för kollegiet för civilingenjörer. Samma organisation har rapporterat om hur de urbana utvecklingsplanerna inte har använts för att skapa säkra hus mot jordbävningar, utan istället designats för att gynna behoven hos den spekulativa fastighetsmarknaden. De fruktansvärda bilderna på hus som har kollapsat likt pannkakor är därför tyvärr inte förvånande. Enligt Mark Quigley, biträdande professor i jordbävningsforskning vid School of Earth Sciences-universitetet i Melbourne, borde hus som följt byggnadsreglerna i de flesta fall klara jordbävningar av den här storleken utan total kollaps.

Erdoğan har nu utlyst undantagstillstånd i 10 regioner under tre månader. Det är uppenbart att han cyniskt kommer att försöka utnyttja katastrofen för att behålla och stärka sin makt – oavsett om det planerade valet i maj blir av eller skjuts upp en kortare eller längre tid. Samtidigt avslöjar katastrofen hur bankrutt hans regim och hela det kapitalistiska systemet är och kan leda till en allvarlig krig för regimen. Skalven är naturliga fenomen, men de är förväntade och fullt hanterbara om människors bästa står i centrum. Istället innebär vinstjakt och maktintressen hos kapitalistiska ledare undermåliga bostäder och offentlig service, brutala krig och stöd till sekterism och splittring.

Den enorma praktiska solidaritet som nu visas mellan arbetare och fattiga i området, oavsett etnisk eller religiös bakgrund, kan vara ett frö till förändring. Bara genom oberoende organisering och kamp av arbetare och fattiga i regionen mot ledare som styr i kapitalismens och imperialismens intressen kan nya katastrofer undvikas och en bättre socialistisk framtid byggas. ■