Fem dagar innan man ens hörde ett kraftigt fördömande
av Israel från Göran Persson så kom han med första
indikationen på en svensk trupp till Libanon. Först efter
masslakten på 60 kvinnor och barn i staden Qana kom några
starka ord från Göran Persson. Han blev vredgad, bestört
och kunde som ”gammal israelvän” inte förstå Israels
agerande.
Han har alltså varit vänligt inställd till uppbyggandet
av en av världens aggressivaste militärmakter, återockupationen
av Västbanken och förödelsen i Gaza där nu 75 procent
av befolkningen lever i absolut fattigdom. När Persson låtsas
vara förvånad över att ett terrorkrig – som under
tre veckor skördat 800 liv – innehåller bestialiska
massmord på civila, sprider han bara förvirring om vad krig är.
Som om Qana vore ett misstag för Israel. Göran Persson har
som ”israelvän” en skuld i vad som pågår.
Politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt understöd till Israels regering är
ett bidrag till den uppladdade imperialistiska aggression som nu slår
ut i ett krig för att utöka Israels makt och dominans i Mellanöstern.
Göran Perssons tystnad när den Israelsiska armén bombade
flyktingläger, mattransporter och flyktingvägar var som ett
klartecken för infernot i Qana.
Ett verbalt fördömande av Israel å ena sidan ska vägas
mot en faktisk mobilisering å den andra. Nu står det i tidningarna
att ett av de fem länder som kan tänka sig att delta i en internationell
militär intervention är Sverige (tillsammans med Frankrike,
Norge, Egypten och Turkiet). Vad har Göran Persson och s-regeringen
för förankring för ett sådant dramatiskt och blodbesudlat
drag?
Mp, fp, c och kd har också uttalat sig för svenskt deltagande
i FN-styrkor, som de kallar världsamfundet. Men vad tycker väljarna?
Och aldrig har det varit så tydligt att ”världsamfundet” är
USA dikterat.
Varför ska svenska soldater gå Israels ärenden, när
fega terrorbombningar från luften inte duger, och försöka
avväpna Hizbollah? En FN- eller Nato-styrka med Israels godkännande
och över det libanesiska folkets inflytande innebär att styrkan
avväpnar genom att döda tusentals gerillasoldater och deras
tusentals sympatisörer under formen av en militär ockupation
av landet.
Hizbollahs stöd är frukten av sociala frågor som organisationens
skapande av arbeten, sjukvård, socialbidrag och motstånd
mot den tidigare 18-åriga israeliska ockupationen.
En ockupation ledd av kapitalistiska regeringar med egna ekonomiska intressen
av fortsatta privatiseringar och exploatering skulle knappast minska
stödet för Hizbollah.
Hizbollahs terrorattacker är en väg mot fortsatt krigsspiral.
Rättvisepartiet Socialisterna väljer inte mellan Hizbollah
eller Israels regering. Vi står för en arbetarförankrad
antikrigsrörelse över nationsgränserna. I Israel deltar
vår systerorganisation Maavak Socialisti i de fortfarande små fredsdemonstrationerna
som finns.
Att ta tillfället till en stor demonstration mot kriget i samband
med friidrotts-EM är viktigt för uppmärksamheten. Tyvärr
för arrangörerna av måndagens demonstration i Göteborg
fram bojkott av Israel som det enda kravet. Det är ett stickspår.
En bojkott av den israeliska EM-truppen skulle visserligen väcka
opinion men en fortsatt bojkott av israeliska varor utan stöd av
fackliga organisationer i Israel störtar inte regimen.
Vi krigsmotståndare måste verka för att bygga upp rörelsen.
Få arbetsplatser och fackföreningar att uttala sig mot kriget
och komma med i demonstrationerna. Starta antikrigsgrupper på skolorna.
Hålla torgmöten och protester varje gång någon
topp-politiker har valaktiviteter i närheten. Vi måste kräva
nej till svenska soldater i en FN- eller Natoledd intervension, nej till
det svenska militära samarbetet med Israel (militärattaché)
och nej till importen av vapen från Israel och exporten av vapen
till USA. Det behövs en fredsrörelse som pekar på den
långsiktiga uppgiften att bygga ett motstånd bland israeliska
arbetare mot sin egen regering.
