Kris för skogens och jordens kolsänkor

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Höstens förödande skyfall i Spanien, orkaner i Karibiska havet och tyfoner i Sydostasien varslar om den apokalyptiska framtid som hotar om inte världen snabbt kan hejda den globala uppvärmningen. Förödelsen är en direkt konsekvens av att 2023 och 2024 har varit de varmaste åren någonsin, då den globala temperaturen har toppat 1,5°C och Parisavtalets mål har dunstat lika snabbt som utsläppen av koldioxid har ökat. Till rekordvärmen har den snabbt förvärrade krisen för skogarnas, växternas och havens förmåga att fånga upp koldioxid bidragit.

Till oron för att den globala klimatuppvärmningen mycket snart kan passera oåterkalleliga tippunkter bidrar även tecken på att jordens naturliga kolsänkor, som länge har fångat upp drygt hälften av den koldioxid som släpps ut, visar allvarliga tecken på att svikta i både skogar, hav, gräs- och våtmarker. Av varje ton mänskligt orsakade utsläpp av koldioxid har haven över tid och relativt konstant brukat fånga upp mer än en fjärdedels ton och landbaserade ekosystem nästan en tredjedels ton.

Nu tyder resultaten av en mycket uppmärksammad studie, ledd av ekologen Piyu Ke vid Tsinghua University, på att världens landbaserade skogar, växter och jord nästan helt upphörde att fånga upp koldioxid under El Nino-året 2023, vilket bidrog till rekordhöga utsläpp till atmosfären. 

Medan de landbaserade kolsänkorna mellan 2010 och 2022 i genomsnitt fångade upp två gigaton kol från atmosfären varje år tog de under 2023 bara bort mellan cirka en kvarts och två tredjedels gigaton kol. Det är enligt forskarna preliminära resultat mellan tre och åtta gånger lägre än genomsnittet under de senaste decennierna. 

Även om många av dagens klimatmodeller inte har tagit hänsyn till att naturens kolsänkor kan kollapsa och därmed förklara en del av de ökade utsläppen i atmosfären är sambanden i grunden ganska enkla. 

“Föreställ dig dina växter hemma: Om du inte vattnar dem är de inte särskilt produktiva, de växer inte, de tar inte upp kol” och “växla upp det till Amazonas nivå”, citeras Stephen Sitch, en medförfattare till studien av Reuters.

Att de landbaserade kolsänkorna nästan helt kollapsade kan vara en tillfällig effekt av att en måttligt stark variant av naturfenomenet El Nino har eldat på uppvärmningen. Men att den underliggande uppvärmningen kommer att göra kolsänkorna allt mer ineffektiva är ändå oundvikligt.  

“Vi ser massiva sprickor på land – terrestra ekosystem förlorar sitt kollager och sin kolupptagskapacitet, men haven visar också tecken på instabilitet”, kommenterade Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research, resultaten vid New York Climate Week i september.

I vissa fall blir traditionella kolsänkor istället en källa till utsläpp. ”Utvidgningen av jordbruket har gjort tropiska regnskogar i Sydostasien till en nettokälla för utsläpp de senaste åren”, skriver The Guardian. ”Utsläppen från marken – som är det näst största lagret av aktivt kol efter haven – förväntas öka med så mycket som 40 procent i slutet av århundradet om de fortsätter i nuvarande takt.”

Det kommer också att ta mellan flera årtionden och 100 år för Kanadas barrskogar att återuppbygga de kollager som gick upp i rök under 2023 års enorma bränder på en yta dubbelt så stor som Danmarks, sex gånger större än normalt och tre gånger större än någonsin tidigare. Även om våta tropiska skogar återhämtar sig snabbare har de visat sig känsliga för extrem torka. 

“Naturen har hittills balanserat vårt missbruk. Det är på väg att ta slut”, sammanfattar Johan Rockström. 

“Vad händer med världen om skogarna slutar ta upp kol? Fråga Finland” rubricerade också The Guardian den 15 oktober ett stort reportage om den kollapsade kolsänkan i Finlands omfattande skogar. 

Finlands två år gamla klimatlag har som mål att uppnå nettonoll i utläpp redan 2035, det vill säga femton år före Parisavtalets globala mål till 2050. Det är en ambition som har gått upp i rök sedan det visat sig att de finska skogarna mellan 2009 och 2022 har tappat 80-90 procent av sin förmåga att absorbera kol, samtidigt som nettoutsläppen har ökat från jorden och våtmarkerna. Därmed har den landbaserade kolsänkan totalt sett vänts till sin motsats, en källa till nettoutsläpp.

”Vi kan inte uppnå koldioxidneutralitet om marksektorn är en källa till utsläpp. De måste vara sänkor eftersom alla utsläpp inte kan minskas till noll i andra sektorer, säger Juha Mikola, forskare vid Naturresursinstitutet Finland (Luke), som ansvarar för att ta fram regeringens officiella siffror. Det gäller även för Sverige och minst 118 länder som i mycket hög grad förlitar sig på sina skogar för att nå sina klimatmål.

En huvudorsak till kollapsen i den finska marksektorn är utan tvekan att det kommersiella skogsbruket – inklusive avverkningar i sällsynta urskogar – har ökat från en redan obeveklig takt. Men det finns också tecken på att klimatkrisen har blivit en drivkraft för nedgången. Stigande temperaturer, allra snabbast i den arktiska delen av landet, ökar hastigheten med vilken torvmarker bryts ner och släpper ut växthusgaser i luften. Antalet döende träd har också mångdubblats i sydöstra Finland de senaste åren då skogarna är stressade av torka och höga temperaturer.

”Orsakerna [till Finlands förändring] är inte helt utforskade men det är mycket troligt en kombination av ohållbar skogsförvaltning och även döende på grund av torka och extrema väderförhållanden. Vi ser liknande trender i Kanada, mycket från sjukdomsutbrott, men även i Sverige”, kommenterar Johan Rockström.

”Det här är länder i den tempererade norra som har räknat in sin kolsänka som en mycket central del av sin klimatpolitik”, tillägger han. “Det är en så stor risk för dessa regeringar.” 

Frankrike, Tyskland, Tjeckien, Sverige och Estland hör enligt Rockström till de länder i Europa som har sett betydande nedgångar i sina landsänkor. Sett över hela EU minskade mängden kol som varje år absorberas av dess marker med ungefär en tredjedel mellan 2010 och 2022.

Enligt de femåriga medelvärden som redovisas i Sverige (men inte särredovisas år för år) har skogens nettoupptag av koldioxidekvivalenter på tio år minskat med 25-30 procent, från drygt 50 till knappt 40 miljoner ton.

Min gamla gymnasiekompis naturgeografen Anders Lindroth, idag professor emiritus vid universitetet i Lund, var en av dem som i SVT-serien ”Slaget om skogen” i Vetenskapens värld utmanade skogslobbyns greenwashing och pekade ut skogsbrukets nyckelroll i den otillräckliga omställningen. 

– För att Sverige ska ha en chans att klara nettonoll-utsläpp till 2045 måste dagens kalhyggesbruk med avverkning av allt yngre träd brytas och ersättas av kontinuitetsskogsbruk och minskad avverkning, slår han fast. 

Det finns helt enkelt ingen alternativ klimatåtgärd som på samma sätt kombinerar kostnads­effektivitet med snabbhet, skrev han i en debattartikel tillsammans med ekologiprofessorn Göran Englund i Umeå och Torbjörn Skytt, ekoteknik-doktor vid Mittuniversitetet, i Svenska Dagbladet den 22 oktober 2022. 

Argumentet backades upp med beräkningar som tyder på att Sveriges klimatmål om nettonoll 2045 skulle kunna uppnås genom att minska dagens höga avverkning på cirka 95 procent av tillväxten till den genomsnittliga nivå på 70 procent av tillväxten under perioden 1980–2015. Dras avverkningarna ned till 60 procent av tillväxten skulle målet rentav kunna uppnås tio år tidigare.

Det tar enligt tydliga forskningsresultat 10-15 år innan utsläppen från ett hygge upphör genom återväxt och skogen åter börjar fungera som en kolsänka. Utsläppen från Sveriges två miljoner hektar hyggen är mycket stora och motsvarar enligt Anders Lindroth cirka 15 miljoner ton koldioxid, lika mycket som hela transportsektorn.

Minskade avverkningar skulle också ge ökad biologisk mångfald och till exempel bidra till att äldre och grövre träd i högre grad skulle kunna användas för att låta träbalkar ersätta stål och betong. 

Mot den nödvändiga omställningen står skogsindustrins kortsiktiga vinstintressen, dess lobbyister och politiker i deras ledband. Eländet understryks av att Tidöregeringen som bäst vill förenkla tillstånden för att avverka även i fjällnära urskogar.

“Det är så bedrövligt att höra partierna beskriva vårt skogsbruk så hållbart och klimatnyttigt”, skriver Anders Lindroth i ett mejl, “med få undantag är det skogsindustrins bild som de ohämmat köper. Enda vägen är att minska avverkningarna i förhållande till tillväxten. Men politikerna (de flesta) vill ju tvärt om öka avverkningstakten. Hål i huvet är vad det är”.

Att Donald “drill, baby, drill” Trump vann valet i USA och att 13 svenska vindkraftsparker i Östersjön offras på den militära kapprustningen altare är nya övertydliga bevis på att världens kapitalistiska makthavare är helt oförmögna att göra något åt det. Trumps valseger innebär i praktiken en dödskyss mot viljan att finansiera de klimatåtgärder i fattiga länder som är huvudfrågan för årets FN-ledda klimatcirkus COP29 i oljelandet Azerbajdjan 11-22 november.

Att världen i en tid då utsläppen för att klara klimatmålen borde minska sina utsläpp med minst 9 procent per år i stället ökade utsläppen med 1,3 procent förra året innebär att vi rusar mot tipppunkter som dramatiskt kommer att påskynda effekterna av klimatförändringarna och hotar att göra dem oåterkalleliga.

“Det är absolut nödvändigt att minska utsläppen drastiskt nu”, sa FN-chefen Antonio Guterres innan COP29 i Azerbajdzjan. Det är dessvärre varningar för en dystopisk framtid som klingar för döva öron hos världens makthavare som i stället är helt upptagna av krig, kapprustning och dödlig stormaktsrivalitet. 

Hoppet står till att alla dessa provokationer till sist även ska leda till andra tippunkter, sociala och politiska, där först och främst världens arbetare och unga, fattiga och förtryckta inser nödvändigheten att i massiv och global skala resa sig i gemensam kamp för att avvärja de krig, skenande klassklyftor och klimathot som tornar upp sig.