Krisernas Sverige: Vad väntar i höst?

Ledare i Offensiv

På ytan råder lugnet, men sällan har samhället varit så fullt av motsättningar och kriser som i Sverige hösten 2024. Välfärdskrisen fördjupas för varje dag, klimatförändringarna slår igenom i det allmänna medvetandet – men utsläppen ökar rekordstort och klyftorna växer med skenande levnadskostnader. Föga förvånande har regeringens batongpolitik inte på något sätt stoppat våldsspiralen bland kriminella gäng. Nu hoppas regeringen på att tre års ekonomisk stagnation ska vara över, men oavsett de ekonomiska framtidsutsikterna så kommer samhällskriserna fortsätta att fördjupas.

I brist på någon verklig opposition mot den blåbruna politiken, varken från oppositionspartier eller fackföreningar, växer misstron mot nästan alla samhällsinstitutioner. Tydligast uttrycks besvikelsen bland unga. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2024 visade att drygt hälften (56 procent) av de unga inte tror att politikerna kan lösa samhällsproblemen och en allt större andel anser att de har små eller inga möjligheter att påverka samhället. Därmed minskar också det politiska intresset och i de många krisernas spår den psykiska hälsan. Den ekonomiska oron ökar, andelen unga som uppfattar livet som tryggt har rasat från 71 procent 2019 till 58 procent 2023.

Det råder en stor klyfta mellan den politiska debatten bland politiker och media och den ute på arbetsplatser och i bostadsområden. Sjukvård och skola/utbildning rankas högst, respektive tredje högst i Novus opinionsundersökningar om den viktigaste politiska frågan – ändå domineras nyheterna totalt om satsningar på militären, nya rasistiska attacker på flyktingar (trots att antal asylsökande är rekordlågt) och nya verkningslösa – men allmänt repressiva – åtgärder som ska slå mot ”gängen”.
Oppositionen har egentligen öppet mål att kritisera regeringen för deras totala ignorans mot  välfärdskris, nyfattigdom, arbetslivskriminalitet och så vidare, medan de totalt fokuserar på piska upp nationalism, rusta upp militären, göda brutala krig i Ukraina och Gaza samt bygga fängelser istället för skolor. Barnfattigdomen växer, barnbidragen har trots inflationen inte höjts på 14 år och i sommar redovisar Frälsningsarmén hur barn är väldigt hungriga när de kommer till deras aktiviteter. Sverige är samtidigt överlägset sämst i Europa när 20 procent av eleverna i åk 9 inte blir behöriga till gymnasiet, något som inte hindrar friskoleägare att plocka ut miljonvinster. Men istället för att peka på den sociala katastrof som regeringen administrerar och ge ett vänsteralternativ är oppositionen i bästa fall tyst, i sämsta fall en blek kopia av de blåbruna. Med S kommande partikongress planerar partiledningen ytterligare en högersväng, men även V låter sig pressats högerut.
Oppositionens svaghet gör att SD och regeringspartierna fortfarande inte har kollapsat i stöd. Där rasister pressats tillbaka har det varit baserat på kamp underifrån, till exempel i Frankrike efter EU-valet. Utan protester kan SD fortsätta att vara spjutspets för den reaktionära utveckling som är kopplat till kapitalismens kris. Missnöjet i Sverige syns dock i till exempel undersökningar om stödet till regeringen. Bara 31 procent har mycket eller ganska mycket förtroende för regeringen (Novus, juni 2024).

Nu hoppas regeringen på att sänkta räntor tillsammans med mer pengar i statsbudgeten ska ge ekonomin en skjuts och dem själva ökad popularitet. Allt hänger dock på att den bräckliga världsekonomin inte drabbas av nya negativa chocker, vilket augusti månads börsras visar inte är långt borta.  
Onekligen kommer eventuellt sänkta räntor att ge många bolånetagare ett välkommet andrum efter de senaste årens chockhöjda boendekostnader. För många hjälper det dock inte, hyrorna kommer inte sjunka med sänkta räntor och statsbudgetens miljarder kommer som vanligt nästan uteslutande gå tillhöginkomsttagare. Till exempel diskuteras en förlängning av det utökade RUT/ROT-avdraget.

Hur kan motståndet mot samhällsutvecklingen organiseras? Det finns förstås frön till en annan utveckling. Vårdförbundets strejk för kortare arbetstid samt strejken på Tesla är både ett uttryck för en internationell trend av att arbetarklassen tvingas till strid för att slå tillbaka mot en reaktionär utveckling, men också ett uttryck för att svenska fackföreningar är dåligt rustade för den striden. För att lyckas krävs en mycket tuffare kampstrategi, med upptrappade strejker och mobilisering av medlemmarna i demonstrationer och protester.
Det finns utmärkta tillfällen att påbörja den mobiliseringen under den kommande hösten och vintern. Regeringens rasistiska förslag om angiverilag presenteras den 29 november – då är det berörda fackledningars plikt att ge medlemmar chansen att uttrycka sitt massiva missnöje med lagen i landsomfattande demonstrationer. Om inte initiativ kommer uppifrån måste kampen organiseras underifrån.
En sådan kamp skulle i sin tur ge råg i ryggen inför nästa års massiva avtalsrörelse, där kraven till exempel måste vara att ta igen det som har förlorats under levnadskostnadskrisen och återuppta avtalskraven från i våras om drägliga villkor inom den krisande välfärden. En verklig kamprörelse i avtalsrörelsen skulle kunna vara det som bryter lugnet och får den mest högerreaktionära regeringen i modern tid på fallrepet. ■