KRISREGIMER SOM STYR MED SVÄRDET

Fördjupning: Bonapartism

Tre artiklar på temat i Offensiv #1639:

1. MARX: HUR EN MEDELMÅTTA BLEV KEJSARE NAPOLEON III av Per-Åke Westerlund
2. MOTSTÅND I TIDER AV AUKTORITÄR KAPITALISM av Katja Raetz
3. KRISREGIMER SOM STYR MED SVÄRDET av Stephen Rigney

DEL 3: KRISREGIMER SOM STYR MED SVÄRDET

Av Stephen Rigney

Under de senaste två decennierna har kapitalismen vinglat fram från kris till kris med – i bästa fall – tillfälliga uppehåll innan ett nytt stadium av fördjupad kris uppnåtts. Dess oförmåga att lösa dessa ständiga kriser tillsammans med sjunkande levnadsstandard och växande missnöje har lett till att kapitalistklassen världen över rör sig mot en alltmer auktoritär kapitalism under ledning av högerpopulistiska ”starka män” för att stötta upp sitt bankrutta system.

Dessa regeringar står för ett begränsande av demokratiska rättigheter och ett ökat styrande via dekret, det vill säga genom att presidenten eller statsministern direkt fattar beslut utan att gå genom parlamentet. Detta kombineras med en öppet nationalistisk retorik och stöd till de så kallade kulturkrigen riktade mot kvinnor, asylsökande, htbq+-rörelsen och vänstern.

Globalt har demokratin länge varit på reträtt och 71 procent av jordens befolkning – 5,7 miljarder människor – lever nu i icke-demokratier. Det var 48 procent för tio år sedan.

Idag är det kanske den nya Trumpregimen i USA som är det mest aktuella exemplet på detta glidande mot en modern bonapartism. Trump har varit öppen med att han avser att rensa staten på allt motstånd och de som han anser vara illojala samt att han kommer att driva igenom massdeportationer och stoppa invandring till USA. Under valkampanjen bedrevs en otrolig hets mot invandrare från framför allt Haiti.

Samtidigt har han lyckats vinna över stora delar av arbetarklassen genom att framställa sig som en kandidat emot etablissemanget och krig, och som vill återuppbygga den amerikanska ekonomin och skapa jobb. Han har med andra ord lyckats framställa sig som någon som försvarar vanliga amerikaners intressen. Detta trots att Trump står stadigt i kapitalismens läger och för en högerpolitik som går direkt emot arbetarklassens intressen.

Men Trump är långt ifrån det enda exemplet på denna trend mot en auktoritär kapitalism. I Brasilien kom Bolsonaro till makten på en våg av högerpopulism och ett öppet arbetarfientligt program. Liksom Trump försökte Bolsonaro ordna en kupp när han besegrades i det senaste valet och benägenheten att ta till statskupper är ett återkommande tema.

I Argentina har den nya presidenten, Javier Milei, fått smeknamnet ”motorsågspresidenten” då han dök upp på valmöten med en motorsåg för att symbolisera sina planer för den offentliga sektorn. Han har nyligen skickat en motorsåg i present till Elon Musk, som leder Trumps ”Department of Government Efficiency (DOGE)”, det departementet vars uppdrag det är att skära ner på statliga utgifter och den federala personalstyrkan.

I Ungern har Viktor Orbán, Fidesz, som suttit vid makten sedan år 2010, infört en lång rad anti-hbtq+- lagar, hetsat mot romer och pratat om vikten av att ungerska folket inte ska beblandas. Det ungerska parlamentet har vid flera tillfällen infört undantagstillstånd som ger Orbán rätt att styra genom dekret.

Till skillnad från den traditionella bonapartismen som Marx beskrev – vilket uppstod som en följd av ett dödläge i klasskampen efter revolutionära perioder – har den moderna auktoritära kapitalismen en något annorlunda förklaring. Två decennier av ekonomisk kris har också skapat en total politisk kris för de traditionella borgerliga partierna och en förborgerligad socialdemokrati. Stöd och förtroende för dessa partier och deras förmåga att visa en väg framåt har rasat samtidigt som missnöjet med samhället och systemet har ökat. De få vänsteralternativ som erbjudit ett eventuellt alternativ, som exempelvis Syriza i Grekland, har kapitulerat helt och hållet och idag saknas det i stort sett verkliga arbetarpartier eller andra stora vänsteralternativ världen över. Detta har öppnat för högerextrema krafter och ”starka män” som kan framställa sig som ett alternativ till det gamla system som är så uppenbart trasigt.

Kapitalistklassen har ändå under en period varit försiktig med att ge sitt stöd till sådana figurer. Så var fallet under Trumps första mandatperiod, då det fanns en oro bland eliten att Trump var för instabil och oförutsägbar. Samma sak har gällt när det kommit till de gamla partierna, som en efter en börjat samarbeta med extremhögern efter att tidigare sagt att man aldrig skulle göra det.

Men läget är nu förändrat och större delar av kapitalistklassen ser regimer med bonapartistiska trender som ett sätt att lägga ett lock på växande missnöje och oro. Det går att se en tydlig ändring nu när techmiljardärerna och de superrika nästan faller över varandra för att visa att de ställer sig bakom Trump.

I Europa är Orbán den som främst sticker ut som den traditionella starka mannen-figuren, men det sker en utveckling mot ökad auktoritärt styre i flera länder och det blir allt vanligare att svaga regimer tar hjälp av undantagslagar för att driva igenom sin impopulära politik. I exempelvis Frankrike använde president Macron dekret för att driva igenom pensionsförsämringar.

Internationella fackliga samorganisationen (IFS), som varje år publicerar sin Global Rights Index, menar att läget för facklig organisering stadigt har försämrats under de senaste tio åren, men att den största försämringen vad gäller arbetarrättigheter har skett i Europa. Allt oftare möts kampen av statligt våld. ”I hela Europa utsätts rätten till fredliga sammankomster för allvarliga angrepp när länder i allt högre grad stigmatiserar, kriminaliserar och slår ner på fredliga demonstranter, inför omotiverade och straffrättsliga påföljder och tar till allt mer repressiva medel för att kväva oliktänkande” (Amnesty International den 9 juli 2024).

Det är också uppenbart att de gamla partierna är allt mer öppna för ett samarbete med extremhögern, inte minst i Sverige, där Sverigedemokraterna i allt utom till namnet, bestämmer den politiska riktningen. Även här har vi sett hur regeringen varit beredd på att köra över de förslag som lagts fram av statliga utredare när det inte passat de blåbruna och infört en rad rasistiska lagändringar.

Vi går nu mot en alltmer brutal kapitalism med ökad repression och militarism. Det gör behovet av att bygga ett verkligt alternativ till detta ruttna system allt mer brådskande.