Krönika: ”All I want for Christmas is planekonomi”

av Robert Lundqvist // Artikel i Offensiv

Luleå, en vanlig måndag i mars. Först kommunfullmäktigemöte. Bland punkterna dyker det upp en interpellation, det vill säga en kortare fråga, som kommunalrådet skulle svara på. Den kom från en centerpartist (Arne Nykänen). Frågan gällde hur el ska fördelas till de elintensiva företag som planerar för ny verksamhet i kommunen. De behov som företagen har är vida större än tillgänglig elkraft.
Så förutom att det måste byggas för att få fram mer el måste också prioriteringar göras. Kommunalrådet Carina Sammeli (S) beskrev sedan hur man samarbetar med företagen, med Vattenfall och andra aktörer, hur de diskuterar för att se vad de egentligen behöver och hur de försöker underlätta arbetet med byggande av kraftledningar och annat som behövs.

Samma kväll, ett samtal på Norrbottensteaterns scen med Sverker Sörlin, idéhistoriker, Po Tidholm, journalist och författare och Gunilla Röör, teaterchef. Rubriken var ”Framtidslandet”. En utgångspunkt var Sörlins avhandling från 1987 och som nu tryckts upp igen.
De tryckte alla på behovet av ett samtal om hur behoven i samhället måste vägas samman, och detta inte utifrån hur vinsterna ska maximeras, utan hur samhällena här i norr ska bli fungerande och hållbara samhällen. De kretsade kring hur politikerna backat från alla ambitioner att driva en regionalpolitik. De återkom också till att vi måste kunna välja bort: alla gruvor kommer inte att vara vettiga.

Frågan i fullmäktige var givetvis rimlig och naturlig. Om företagens planer går i lås kommer det att vara en brist på el, och det går inte att bara öppna kranarna.
Samtalet på teaterscenen gick längs andra trådar, det handlade om hur vi vill att hela samhället ska utvecklas i rätt riktning och vad som står i vägen för det. Men p-ordet nämndes inte. För vad är detta om inte en gemensam planering av ekonomin?
Det som beskrevs i fullmäktige var kanske inte demokratiskt styrd på det sätt vi skulle vilja se i det slags samhälle som vi vill bygga, men likafullt, en slags planering utifrån behoven är det de håller på med.

Vår lösning, en demokratiskt styrd planering av ekonomin och samhället, där intressen vägs ihop för ett gemensamt bästa, brukar vi kalla planekonomi. Den modellen dyker upp lite överallt, även bland dem som aldrig skulle ta ordet i sin mun. Lite underhållande på sitt sätt.
Men framför allt måste vi ännu tydligare lyfta upp p-ordet. Som Sara Granér skrev i ett seriealbum som kom för några år sedan: ”All I want for Christmas is planekonomi”.