Krönika: ”Det behövs mer feminism – inte mindre”

av Åsa Karlsson // Krönika i Offensiv

I ett av vad som brukar kallas världens mest jämställda land mördas kvinnor fortfarande av sina män. Flickor lever under hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor får sämre vård än män och kvinnodominerade yrken präglas ofta av både låga löner och en dålig arbetsmiljö.
Sverige har länge varit ett land där klassklyftor ökar år för år, och där allt fler känner sig stressade, maktlösa, oroliga och utmattade av att klara vardagen. Högerpopulismen tillåts dominera och inget politiskt parti vågar eller vill slåss för att bygga upp välfärden igen.
Lösningen, om man ska tro regeringens blåbruna politiker, är mer militarism, rasism, klimatfientlighet och sexism. Mer och mer repressiva lagar och steg presenteras som lösningar. Privatiseringarna fortsätter och vinsterna i välfärden bara ökar medan regioner och kommuner planerar chockerande stora försämringar av vård, skola och omsorg.
Socialdemokraterna var för väldigt länge sedan det stora arbetarpartiet, rättvisans och reformernas parti som byggde folkhemmet, hälso- och sjukvård för alla, skolor och bibliotek; ett samhälle med visioner om jämställdhet och rättvisa. Under hela efterkrigstiden byggdes bostäder och fram till 1980-talet minskade klyftorna i samhället.
Generationer av modiga kvinnor har tagit strid för det vi idag ser som en självklarhet. Kvinnlig rösträtt, fri abort, barnomsorg och rätt till arbete. Vuxenutbildning och medbestämmandelagar, föräldraledighet och skrotandet av diskriminerande och ålderstigna lagar, en känsla av möjligheter – en bättre värld.

Sedan de första kvinnliga arbetarna ställde sig upp och krävde lika lön, stopp för förmännens sexuella övergrepp, bättre arbetsvillkor med strejk och organisering, mot överheten och tillsammans med vänsterkvinnor och en del liberaler samlade in namn för kvinnlig rösträtt, medan agitatorer reste landet runt och talade för socialism, jämlikhet och sexuell frihet, värvade till facket och till partiet – ända sedan dess har högern och överheten har ställt sig frågan: Har inte feminismen gått för långt?
Dagens Socialdemokraterna tillsatte grupper som skulle analysera deras dåliga valresultat och ta reda på varför allt färre vill rösta på dem. Den nya samhällsanalysen presenterades för några veckor sedan och slutsatsen var att man har haft ”för mycket feminism i partiet”. Bara 12,5 procent av dagens unga killar kan tänka sig att rösta på S. Här ligger Sverige ganska likt resten av Europa.

Enligt en studie gjord av statsvetare vid Göteborgs universitet finns det stora olikheter i vad unga män och unga kvinnor, 18-29-år, i EU:s 27 medlemsländer tycker. Den moderna sexismen, som gör att vissa tycker att ökade rättigheter för kvinnor och flickor innebär sämre villkor för män och pojkars möjligheter, hittas i större andel i regioner drabbade av hög arbetslöshet och en misstro till hur offentliga institutioner fungerar, en rädsla för korruption och en känsla av orättvisa.
Idén om att det bara finns en viss andel välfärd att dela på, att ökad jämlikhet skulle innebära att kvinnor konkurrerar ut män och tar jobben, är det så kallade nollsummespelet och används ofta av högerns politiker som ett sätt att splittra oss och lura oss. Svekfullt nog (men inte så förvånande) använder nu S samma retorik i en fåfäng förhoppning om att hitta väljare i nästa val.
Vad vi behöver är ett verkligt arbetarparti som ställer sig upp och tar kampen för bostäder efter de verkliga behoven, som kastar ut riskkapitalister som korpar åt sig och parasiterar på vårt allmänna, ett parti som sätter stopp för skenande matpriser, som kräver att skola och sjukvård får resurser, att privatiseringarna rivs upp – och att rättvisa och jämställdhet ska gå före, med folkvalda som står för feminism, kamp mot rasism och högerpopulism.