av Keely Mullen (Socialist Alternative, CWI:s sympatisörer USA)
”Välkomna till olydnadens tidsålder!”, stod det i en artikel i Financial Times i mars. Skribenten Andrew Hills artikel är som ett stridsrop till direktörer världen över. Han varnar för att det som en gång bara var en repa på ”The matrix” har blivit vanligt beteende: ”De understående vägrar direkta order”.
Utöver det faktum att den är skriven som ett opus av en Bond-skurk ger artikeln en blick in i den påtagliga rädslan som direktörerna och de superrika känner i en era av växande missnöje bland arbetare. Med Google-anställdas walkouts mot sexuella trakasserier ifjol som exempel understryker han en utveckling som socialister har hyllat: det växande motståndet från arbetarklassen mot utsugning och ojämlikhet. Hill beskriver problemet som direktörer ställs inför överallt: ”Förslagslådan” svämmar över av arbetarnas klagomål, och att svara hårt mot olydnad provocerar bara fram en ännu större ilska! Vad ska de göra?
Vad Hill inte bryr sig om är de problem arbetarna ställs inför som leder till missnöjet. Löner så låga att vi inte har råd med någon akut händelse. Sjukvården så skral att vi inte kan drömma om att ta oss till sjukhuset utan risk att förlora en lem (men vem behöver båda sina ben?). Financial Times känner sin publik – direktörerna som stoppar fickorna fulla på vårt arbete.
Medan artikeln sägs ha några förslag på hur direktörerna kan ”absorbera och svara” på missnöjet slutar den snarare med att han dansar i en återvändsgränd. Vänliga möten med anställda och workshops funkar inte, hårdhänta sanktioner funkar inte, så Hill frågar sig ”vad ska direktörerna göra” i en era av lärarstrejker, walkouts mot trakasserier och ett ökat intresse i att organisera sig på sina arbetsplatser?
Även om Hill inte har några konkreta förslag kommer direktörerna utan tvekan att hitta nya verktyg för att bevaka, hantera, disciplinera och avskräcka arbetare från att slå tillbaka. Vi har heller ingen tvekan om att arbetarklassen kommer att hitta sätt att mota tillbaka och besegra dessa strategier.
Hills artikel avslutas med en träffande observation som är inspirerande för arbetare och hemsk för direktörerna. Han skriver: ”Relationen mellan arbetsplatsmakten och olydnad är ett sammanvävt system (…) när mer makt går från tränarna till spelarna [direktörerna till arbetarna], förvänta er att det systemet kommer under större ansträngning.”
När arbetarklassen går ut i kamp på våra arbetsplatser, som Oaklands lärare som vann en historisk strejkseger eller McDonaldsarbetarna som hade walkouts mot sexuella trakasserier på jobbet, kommer vi inte hitta några allierade bland direktörerna och de superrika. Vi hittar inget hos dem utöver obstruktioner och vedergällningar. Och nödvändigtvis kommer vår ”olydnad” att öka i takt med att vår makt över arbetsplatsen ökar.
Om det missnöjet är organiserat, med en bra ledning och utförd med maximal enighet av arbetare globalt, skulle det kunna förgöra alla former av utsugning, ojämlikhet och förtryck.
