Krönika: Högern sänker vården

Johan Sand, narkos- och intensivvårdssjuksköterska

Kanske borde jag inte bli förvånad, men… De senaste 18 månaderna har ungefär hela världen, möjligen med undantag för några maktgalna halv- och heldiktatorer, förstått att vårdpersonal räddar liv. Dock verkar denna insikt heller inte nått fram till de folkvalda politiker som är satta att besluta över sjukvården i vare sig Stockholm som flera andra regioner i Sverige. De fortsätter som om ingen pandemi nånsin inträffat med samma gamla sparpaket med nedskärningar, indragningar och ”effektiviseringar”. Det där med att ta lärdom är tydligen till för någon annan.

På min förra arbetsplats, Södersjukhuset, har sommaren varit överjävlig trots att antalet covidpatienter nu är mycket lågt. Skälet är att sjukhuset är kroniskt underfinansierat. SÖS gick med underskott innan covid drog in som en stormvind, och de heroiska insatser som alla anställda gjorde för att rädda liv saknar helt betydelse när det gäller att korrigera den föråldrade balansräkningen. 

Tack vare sparkraven är sjukhuset, inte minst akutmottagningen, konstant underbemannad i förhållande till hur många patienter som söker vård. Varje sjuksköterska, undersköterska och läkare som jobbar på akuten tvingas vara ansvariga för alltför många patienter, så att köerna kan bli upp emot ett dygn. Självfallet brister patientsäkerheten med sådana väntetider. 

Personalen är för fåtalig för att hinna ge framför allt äldre, mer vårdbehövande patienter den tid de behöver. Sjukhuset har helt enkelt inte råd att anställa fler, och heller inte att höja löner för erfarna mer än budgetens minimum. Följden blir att många inte orkar jobba särskilt länge. 

I år har över 30 anställda sagt upp sig. Sådant dränerar en arbetsplats på den erfarenhet som är så viktig i en kunskapsbransch. Utan erfarenhet är det svårare att få någon överblick, och därmed att prioritera rätt. Att insistera på besparingar i ett sådant läge har ingenting med effektivisering att göra. Det är dumsnålhet. Men det krävs professionell kompetens för att inse skillnaden, och den stänger det politiska ledargarnityret effektivt ute genom att betala högre chefer för att filtrera sanningen så de slipper höra. 

Omger man sig med ja-sägare är alla problem enkla att lösa, så länge någon annan tvingas ta ansvaret. Den chef som opponerar sig mot sparkrav och istället tar patienternas och personalens sida kan räkna med sparken.

Sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink sade att SÖS fått ett minskat uppdrag. Det är ett osannolikt oförskämt påstående mot alla som slitit hund de senaste 18 månaderna med den värsta epidemin på hundra år. 

Det finns ingen som arbetar med att ge vård åt patienter som tycker att det senaste dryga året inneburit mindre jobb. En politiker kan inte komma mycket längre från verkligheten än så.

Förra året gjorde Region Stockholm ett gigantiskt överskott på 5,8 miljarder kr. Kassan är bräddfull. Det finns inga ekonomiska skäl till att behålla sparkraven på akutsjukhusen. De skulle kunna strykas med ett enda tryck på Delete-tangenten. 

Sparkraven som ger upphov till den nedbrytande arbetssituationen är helt och hållet ideologiska. Syftet är att successivt försämra den offentliga vården så att privatiseringar framstår som det enda alternativet, oavsett hur dyra, ineffektiva och byråkratigenererande de än är. ■

Från Johan Sands Facebooksida den 11 augusti