foto: Privat
Lars Bjersing.
När jag gjorde mitt första sommarvikariat inom industrin var jag en 21-åring med erfarenhet ifrån blandade branscher – främst service och hantverksarbete. I de extrajobb och vikariat jag hade haft tidigare hade vi inte fått någon information om facket eller våra rättigheter. En del av utbildningen som vi gick igenom innan jobbet på fabriken började bestod av att facket kom och förklarade för oss vad ett fack var, vad facket gör och hur situationen såg ut på just vår fabrik. Detta kändes seriöst och bra; för många av oss var det första gången vi fick förklarat hur arbetsförhållanden regleras i Sverige. En av sakerna som de förklarade var Lagen om anställningsskydd (LAS). Det lät som en väldigt bra idé.
När man kom ut i fabriken och började jobba på riktigt hörde man blandat om HUR den lagen faktiskt efterföljdes. En av sakerna jag fick höra flera gånger var att företaget ofta erbjöd jobb som ingen ville ha i det läget och att de tvingades till att ”lasa in” någon vikare som jobbat där en längre tid. Mitt sommarjobb blev till ett förlängt vikariat och när jag senare bestämde mig för att börja plugga hade jag jobbat tillräckligt mycket för att stå på LAS-listan.
Jag hade knappt kommit till Luleå och påbörjat mina studier innan företaget hörde av sig för att de var tvungna att erbjuda mig jobb. De sa att det hade kommit upp en öppning på materialhanteringen – det fick mig nästan att skratta. Av de historier jag har hört var en av de vanligare att just jobb på materialhanteringen var ett av de som brukade erbjudas eftersom ingen ville ha dem. Jag tackade nej, men fortsatte sommarjobba på fabriken mellan läsåren på universitetet.
Flera år senare gjorde jag comeback inom industrin i en ny stad, denna gången bättre förberedd med information och kunskap. Den fackliga introduktionen på den fabriken förklarade inte lika grundligt hur deras arbete såg ut och ej heller arbetslagar, men var ändå ordentlig. Jag trivdes bra med jobbet och fick en kort förlängning. När mitt kontrakt så tog slut föreslog min förman ett till korttidskontrakt. Det skulle innebära att jag skulle stå utan arbete i ungefär 2,5 månader, men att jag sedan skulle kunna jobba 4 månader på vikariat. När jag glatt berättade det för mina kollegor bad de mig att tänka efter noggrant.
För att försäkra mig om att få sommarjobba även nästa år förklarade mina kollegor att 4-månaders kontraktet skulle ”diskvalificera” mig ifrån ytterligare jobb för åtminstone ett år framöver. Detta för att företaget gör vad det kan för att undvika inlasning. Det visade sig att LAS även här tillämpas på ett sätt som det aldrig var menat när lagen först fick sitt nuvarande utseende 1984.
Lagens egentliga funktion är att skydda arbetare från livstidslånga visstidsanställningar, för att säkerställa att provanställningar inte fortsätter i oändlighet samt att de arbetare som har jobbat längst tid på ett företag också har bäst jobbtrygghet. Det är med stor sorg som jag nu i dagarna läser i tidningen och ser på tv att de så kallade arbetarnas parti Socialdemokraterna & co nu skall inskränka lagen ytterligare.
Det som behövs är inte sämre arbetsskydd, utan bättre! Vad vi behöver är en regering med ett äkta arbetarparti i spetsen.
